Krig på Playstation 3

När Insomniacs VD Ted Price kör igång sitt välsmorda presentationstal befinner sig den lilla del av min hjärna som faktiskt överlevt trettontimmars-flygningen till Los Angeles fortfarande i hotellsängen. Varken detta eller de holländare som är fullt upptagna med att filma av en Playstation 3-handkontroll verkar dock störa honom nämnvärt i hans utläggning om varför just Resistance: Fall of Man är så fantastiskt.

Med titlar som Spyro the Dragon och Ratchet & Clank på meritlistan och ett nära samarbete med Sony i ryggen har Insomniac såväl potential hos sig som krav på sig att uträtta storverk. Att man dessutom dumpar sitt invanda paradnummer "barnvänligt plattformsspel" till förmån för det nya, oprövade "dystopisk förstapersonsskjutare" gör inte förväntningarna mindre.

Själva handlingen kretsar kring en viss Ranger Sergeant Nathan Hale under fyra dagar i ett alternativt England anno 1951. Alternativt så till vida att Insomniac skrivit om världs-historien; tagit bort andra världskriget och ersatt det med en utomjordisk invasion. Det är den mycket osympatiska rasen chimera som helt plötsligt dykt upp och lagt under sig hela Ryssland och Europa. När så även England invaderas rycker storebror USA in för att ge utomjordingarna på moppo. Tyvärr är de amerikanska trupperna helt oförberedda och blir mer eller mindre slaktade så fort de sätter fötterna på engelsk mark. Nathan är en av få överlevande och måste nu samarbeta med resterna av den engelska försvarsmakten i den allt mer hopplösa kampen mot chimera.

Efter vad mitt jetlaggade huvud uppfattar som en smärre evighet är såväl bakgrundssnack som frågestund, med de tyska speljournalisternas obligatoriska "Haow määni paaligåns vill zere bii in ze gäim?", slut, och jag får äntligen ge mig i kast med själva spelet.

Det hela börjar med ett misslyckat landningsförsök. Jag tvingas hoppa ur helikoptern, ner på gatan och hinner knappt få hjälmen på plats igen innan chimera-soldaterna är över oss och kaos utbryter. Spelet hinner upplysa mig om att jag ska trycka på R1 för att skjuta, men av rädsla för att träffa mina kamrater tvekar jag att trycka av och gömmer mig istället bakom en nedfallen skorsten. När det volumetriska dammet väl lagt sig några ögonblick senare tittar jag upp och inser att striden är över. Jag är den enda överlevande.

Efter denna chockartade inledning tar jag mina första stapplande steg och ser mig omkring i omgivningen. Och jag baxnar. Insomniacs egenutvecklade motor skyfflar nämligen runt sådana bisarra mängder fiender, kulor, och annat partikelgodis att jag för ett ögonblick kommer på mig själv med att undra samma sak som den tyska journalisten. De krigshärjade engelska småstadsgatorna skildras med sällan skådad skärpa och detaljrikedom, samtidigt som det flyger, viner, sprängs och brinner i princip över allt. En del texturer är lite väl lågupplösta, men på det hela taget utklassar Resistance förstagenerationstitlarna till Xbox 360 med råge. Dessutom flyter spelet på som smält smör, trots betakodens ofärdiga skick.

Med hjälp av de kontrollförklaringar som dyker upp på skärmen sätter jag enkelt några kulor i min första chimera-soldat, medan en kombination av granat och lägligt placerad bil tar hand om den andra. Efter ett tag når jag en korsning där fler jänkarpolare sluter upp. Knappt har de hunnit fira ned sig från helikoptern förrän artillerield skakar skärmen och förvandlar större delen av mina nyfunna vänner till före detta vänner. Med skakiga ben och tinnitusringande öron kommer jag på fötter. Killen bredvid mig konstaterar lakoniskt att vi nog inte ska räkna med något vidare luftunderstöd i fortsättningen och så sätter vi fart nedåt gatan på jakt efter skydd.

Parallellen till spel som Call of Duty och Medal of Honor ligger nära till hands. Speciellt den hårt scriptade inledningen på de engelska gatorna har mycket gemensamt med sina mer historiskt korrekta kusiner, hur mycket Ted Price än hävdar motsatsen. Rent spelmekaniskt är det ju liksom ingen större skillnad på om det är en gråklädd, surmulen tysk som lurar bakom den brinnande bilen eller om det är en gråblek, spindelögd utomjording. Dock fanns det även sekvenser som gav prov på en öppnare struktur. En trafikrondell i Manchester fullkomligen kryllade av aggressiva chimeras och här gällde det att avancera långsamt och taktiskt använda sig av skydd för att överhuvudtaget ha en chans. Här hade Nathan också fått händerna på lite utomjordiska vapen, vilket öppnade upp för mer kreativt spelande. Jag lät Bullz Eye-gevärets målsökande kulor göra grovgörat medan jag själv hukade i trygghet bakom ett betongblock. En feg och effektiv taktik som dock tog abrupt slut då jag fick en Hedgehog-granat kastad i knäet på mig med omedelbar och spikperforerad död som resultat. Även om svårigheten här låg i fiendernas rent numerära övertag snarare än i deras avancerade intelligens, tvingas spelaren ändå att agera taktiskt och använda arsenal och omgivning på bästa sätt.

På en annan bana gällde det att balansera omkring på smala gångbroar högt uppe i luften och öva prickskytte på kanontorn samtidigt som dina kamrater slogs på marken. En tredje utspelade sig i en fiskkonserveringsfabrik som chimera tagit över och byggt om för sina lömska syften (massproduktion av surströmming, kanske?) och här låg liknelserna till Black inte långt borta. När dagen så sakteliga närmar sig sitt slut har jag hunnit få pröva på både enspelar- som samarbets- som flerspelarläge. Huvudet känns mer än lovligt tungt och mitt ihärdiga intagande av Diet Coke för att hålla mig pigg och alert har resulterat i en tjock, sötsliskig hinna på tänderna. När vi så motas ombord den stinkande bussen för transport tillbaka till hotellet skyndar jag mig att summera dagens intryck innan sömnen tar överhanden. Överlag är de positiva, även om jag verkligen efterlyser mer kräm i vapnen. Rent speltekniskt är de underbart utformade med massa skojiga funktioner, men det finns ingen riktig tyngd i dem. Det är liksom mer "pjiout! pijout!" än "BraahahahahahabaaaAAhmm!!!!". Mer plastleksak än dödsmaskin. Man behöver även jobba med fiendernas dödsanimationer som trots både ragdoll och annat tekniktjafs såg rätt intetsägande och tråkiga ut.

Likaså ställer jag mig frågande till hur man har valt att hantera omgivningarna och hur de påverkas av vapeneld. En del saker är helt klockrena, som sättet glasrutor går sönder så pass detaljerat att det går att skjuta bort enstaka skärvor, eller hur ett betongblock långsamt splittras och ger vika under intensiv beskjutning. Men så helt plötsligt hittar man en helt oförstörbar sandsäckshög som varken störs av laserskott eller granateld. När jag konfronterade Ted Price med min sandsäcksupplevelse blev han närmast stött och började harva om hur det minsann inte är speltekniskt möjligt att designa en helt förstörbar omgivning. Och visst, jag propsar inte på att varenda förbenade sten ska vara pulveriserbar, men kom igen. Se på Black, ett utmärkt exempel på hur ett spel trots begränsad hårdvarukraft kan förmedla en klockren illusion av en dynamisk och förstörbar omgivning. Här menar jag att Insomniac har en del att jobba på och jag hoppas verkligen att Price omvärderar sina osårbara sandsäckar. Det sista jag hinner tänka är att Resistance: Fall of Man lånar alldeles för mycket från sina konkurrenter för att kunna revolutionera genren. Fast samtidigt som det varken kommer att bli något nytt Halo eller Half-Life har Insomniac tillräcklig erfarenhet och kompetens för att det hela inte ska sluta i överhypat magplask á la Perfect Dark Zero. Med ett solitt enspelarläge späckat av sprittande glad vapendesign, spännande storyelement och en omfattande flerspelardel ser Sony ändå ut att ha en given vinnare på hand.