Svenska
Gamereactor
artiklar
The Last of Us: Part II

10 vs 10: The Last of Us II & The Last of Us

Hegevall kickar igång en ny artikelserie där vi ställer ett 10/10-spel mot ett annat, diskuterar likheter och skillnader samt korar det bästa av dem...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

OBS! Denna artikel innehåller spoilers.

Mer än tre veckor har gått sedan jag bevittnade credits-texterna i The Last of Us: Part II. Över två veckor sedan vi publicerade min recension av årets mest efterlängtade Playstation 4-titel. Och som vi alla vet har det stormat en hel del kring Naughty Dogs ambitiösa fortsättningen på det som jag anser vara tidernas bästa spel. 100 000 olidligt missnöjda fans har alla publicerat underkända läsarbetyg på spelet på Metacritic och forumen överfylls med ilskna gamers som nu lovar, dyrt och heligt, att de kommer att bojkotta allting från studion för all framtid. Jag förstod att storyn och de ganska chockartade turer som denna berättelse tar, den här gången, skulle få den här typen av effekter. Det sade sig själv redan när detaljerna om själva handlingen läckte ut på nätet för tre månader sedan. Jag hade dock trott att det som sker i The Last of Us: Part II skulle uppröra mig mer än vad det gjorde. Att det skulle förblinda även mig, och skapa ett raseri tillräckligt stort för att dela ut en bestraffning rent betygsmässigt, framförallt med tanke på hur fäst jag varit vid Joel som karaktär sedan min första genomspelning av originalet (sju år sedan).

Här läser du recensionen av The Last of Us: Part II

Men som jag skriver i min recension anser jag att Neil Druckmann och hans team gör något bra av den där initiala chocken, av saknaden och ilskan. På det sätt som de porträtterar hat och på det sätt som hatet slukar deras älskvärda karaktärer hela, har spelvärlden sällan sett maken till. Det finns djup här, nyanser, och känsloyttringar som påverkade mig på ett sätt som mindre än 1% av dagens spel vanligtvis gör. Det finns nånting slående vackert i att få ett spel av den här typen som inte innehåller den där berättarmässiga dissonansen i förhållande till den grundläggande spelmekaniken och grundpremissen, och som utöver det låter mig som spelare känna hur hatet och de yttringar som den känslan resulterar i, påverkar mig. Påverkar Ellie. För här finns ingen Lara Croft, som i ena sekunden bölar över hur hon är alldeles ensam och ung, aningslöst orutinerat bortkommen i en påkostad mellansekvens, för att sekunden senare slakta 300 topptränade legoknektar - utan att så mycket som kommentera det som sker. Det finns ingen Nate Drake här, den där gladlynte, barntillåtna matiné-äventyraren i trumpetjeans som efter att ha popcorn-garvat i en härlig mellansekvens sedan skjuter 1200 fiendesoldater i huvudet, utan att ens reagera. The Last of Us: Part II är motsatsen till dessa spel sett till den där dissonansen rent narrativt. Världen är mörk, kärv, hård, skoningslöst mörk. Och för att överleva kräver den mörka, skoningslösa, mordiska hemska aktioner från vår huvudperson, från Ellie. Och detta påverkar henne, mer än vad vi kunde ana i det första spelet. Mycket mer.

Detta är en annons:
The Last of Us: Part II
Vilket av dessa två spel är bäst enligt dig?

Hon plågas av det som sker i The Last of Us: Part II på ett sätt som ingen annan spelhjälte plågats av sina aktioner. Inte ens Walker gjorde efter fosforbombningen i Spec Ops: The Line. Mycket mer. Och mer än Clementine gjorde efter att hon tvingats begå överlagt mord i Telltales licensbaserade äventyrsthriller. Ellie slits ned i mörkret, av sina egna handlingar och av världens nödvändiga vardagsvåld, och hon kan i och med det vare sig stoppa spiralen, eller hindra sig själv från att förändras. Hon kan inte bli något annat än det vi bevittnar i The Last of Us: Part II och även om det går argumentera för att Joel och Tommy var lättlurat slarviga och direkt dumma när de följde Abby ned på bottenvåningen i herrgården där han slås ihjäl, så tycker jag att det är viktigare att hylla den hänsyn till berättarmässig harmoni med det mekaniska, strukturella och tematiska än att haka upp sig på någon tvetydigt luddig logisk lucka, som den som verkligen letar möjligen kan tänkas hitta. I och med detta och i och med att jag precis påbörjat min andra genomspelning tänkte jag skriva ned lite tankar om vilket av dessa spel som jag anser vara bäst.

The Last of Us-recensionen hittar du här

The Last of Us hade i grunden (enligt mig) inte behövt någon uppföljare. Alls. Det spelet stod och står helt på egna ben och det tvetydigt vackra slutet tycker jag är perfekt som det är. Alldeles perfekt. Om jag hade skrivit storyn i uppföljaren hade jag fokuserat på förlåtelse snarare än hat och hämnd. Jag hade strukturerat storyn kring den lögn som Joel tutade i Ellie efter att han slaktat alla de där människorna i sjukhuset under själva slutklämmen i det första spelet. Naughty Dog vidrör ämnet ett par gånger i The Last of Us II och det är de finaste stunderna i hela spelet, om du frågar mig. Sekvensen då Joel vädjar till Ellie att försöka förlåta honom där på verandan, i Jacksonville, varpå hon svarar att han kan tänka sig att försöka - i alla fall, berörde mig djupt. Stillsamt, vackert, verkligt, känslosamt starkt och proppat av nyanser. Något som inte riktigt går att säga om andra delar av berättandet i det andra spelet som inte riktigt håller samma skyhögt perfekta nivå som i ettan. Inte riktigt. The Last of Us förblir det bättre spelet sett till både berättelsen i sig, anser jag, samt hur narrativet drivs av motiv och mening. Med det sagt anser jag att handlingen i uppföljaren är intressant ur ett tematiskt perspektiv och jag tycker som sagt att den berättarmässiga dissonansen är strålande, här.

Detta är en annons:

Där det andra spelet verkligen trumfar originalet är såklart grafik samt spelmekanik. Naughty Dog har polerat, putsat och slipat spelkänslan och utseendet på den postapokalyptiska världen så pass att jag anser The Last of Us: Part II vara konsolvärldens näst snyggaste spel alla kategorier, efter Horizon: Zero Dawn. Det är groteskt läckert, rakt igenom - och målar upp en bild av en värld som min hjärna vägrar lämna. Jag behöver bara sluta ögonen idag för att hoppa tillbaka till den där regnblöta skogen där de där visslanda Scar-sektmedlemmarna patrullerar med sina brinnande facklor. Eller till den där kantrade kryssaren fylld med Clickers, eller det där raserade hyreshuset där Abby tvingas trotsa sin höjdskräck och klättra ned våning-för-vånign för att nå källarplanet. Vi pratar estetik, världsbyggande och "game design" som slår i stort sett allt annat inom actiongenren på fingrarna. Hårt.

Det mekaniska är dessutom klart bättre med fler valmöjligheter, smidigare stridssystem, smartare inventariemodell samt fler möjligheter att bygga, skräddarsy samt uppgradera. Naughty Dog begrep såklart att spelare över hela världen verkligen älskade känslan av att själv kunna ta välförtjänta andningspauser mellan de minst sagt hektiska fiendemötena i ettan, och byggde ut just den delen inför tvåan, vilket i mitt fall ledde till att jag tillbringade många, långa timmar med att krafsa igenom skrymslen, lådor och hörn - bygga, uppgradera och förbättra mina vapen. Den enda delen som rent mekaniskt fungerar sämre i tvåan jämfört med ettan är "avoid"-funktionen som styrs via L1-knappen. Den gör att striderna med fiender som tokrusar mot mig som spelare mer förutsägbart platta. Jag gillade mer hur det fungerade i The Last of Us.

Jag är såklart plågsamt medveten om att många spelare gnällde sig svettiga över hur den artificiella intelligensen fungerade i det första spelet och det faktum att Ellie med jämna mellanrum blottade sig själv för fiender som Joel gömt sig för, utan att hon upptäcktes. Detta stötte naturligtvis även jag på under mina genomspelningar av det första spelet men det var inget som störde min helhetsupplevelse. Inte för en sekund. För inget spel är ju perfekt och alla mästerverk innehåller svagheter och irriterande moment, det vet vi alla. I Ocarina of Time kunde Link inte hoppa, i Super Mario 64 var kameran stundtals svinbråkig, i Halo var Flood-kapitlet ärligt talat helt värdelöst medan Xen-partiet i Half-Life står sig som en av de sämsta banorna i ett hyllat actionspel - någonsin. Det är väl dessa skönhetsfläckar som kanske i slutändan gör att ett i övrigt underbart spel stannar kvar i medvetandet, också. Det kanske till och med måste finnas ett eller fler undantag från den i övrigt mästerliga grundformeln för att resten av innehållet verkligen ska få glänsa, kunna briljera.

Jag anser också att musiken var något bättre i det första spelet och det tror jag enbart handlar om att nyhetens behag, eftersom den där vemodigt plinkiga, superstämningsfyllda gitarren som Gustavo Santaolalla bjöd på, var något som vi aldrig hört i ett spel av den här typen förut. Musiken gifte sig perfekt med spelets tempo och ton och jag tycker att soundtracket kändes något mer anonymt i uppföljaren även om det såklart fanns gott om ögonblick då Santaolalla briljerade även här.

The Last of Us: Part II
Hur hade du skrivit storyn i tvåan om du hade hetat Neil Druckmann? (Bilden på startsidan, på Ellie, är renderad av Massimiliano Bianchini)

Inget av dessa spel är perfekta. Inget spel kommer någonsin att vara perfekt. Men för mig erbjöd de båda upplevelser som grep tag, rörde om, väckte känslor hos mig som 0,1% av alla TV-spel, skivor, böcker och filmer genom alla tider lyckats med. I mångt och mycket känns det som om dessa äventyr skapades bara för mig. Och därför ser jag såklart väldigt mycket fram emot fortsättningen. Ellie är två fingrar kort. mer sargad i själen än vad jag tror att någon av oss hade kunnat tro på förhand. Joel är död, borta. Dina och JJ är borta (även om de såklart lever) och vi har ju ingen som helst aning om var denna fantastiska, grymma, skoningslösa och så otroligt vackra berättelse om överlevnad ska ta vägen härnäst. Den ovissheten ser jag ett stort värde i. Jag kommer att drömma mig bort, fantisera i massor om var Druckmann & Co tar med oss nästa gång, och om Ellie någonsin kommer att kunna förändras.

Relaterade texter

The Last of Us: Part IIScore

The Last of Us: Part II

RECENSION. Skrivet av Petter Hegevall

Sju år efter det första spelet är Ellie och Joel tillbaka för att göra chefredaktör Hegevall gråtmild och förstummad, igen. Detta är vår recension av tidernas mest vågade uppföljare...



Loading next content