Det läskigaste ögonblicket

Henric Pettersson:
Amnesia: The Dark Descent
Sommaren 2012 tillbringade jag till största del med en av mina barndomskompisar. På dagarna drog vi till sjön och åt hutlöst mycket snabbmat. På nätterna däremot... Då höll vi till i en riktigt unken ungkarlslya fylld av svettdoft och tomma PET-flaskor och Pringles-rör. Något som vi brydde oss ytterst lite om då vi var alldeles för upptagna med att testa nya "custom stories" i Amnesia varje natt. Jag minns särskilt en användarskapad nivå vi testade där man hade skapat en by där något fasansfullt hade skett. Det var en ganska slö berättelse och inte särskilt läskig. Åtminstone inte fram till slutet. För då brakade helvetet loss. Ljuset släcktes och framför oss stod en vidrig Servant Grunt. Vi skrek. Skriken ekade ut på gatorna. Snabbt vände vi oss om för att se att ytterligare ett monster stod centimeter ifrån oss. Av rädsla slog jag knät i skrivbordet, slet av mig hörlurarna och snubblade baklänges. Blöt var jag också av antingen urinering eller cola-glaset som jag rev ned i samma veva. Det var sista gången vi spelade spelet.

André Wigert:
P.T.
Ja, radiojäveln. Vad annars? Jag hade maxpuls redan innan men då var jag rädd för själva spelet och inte för någonting annat. Jag gick närmare radion för att försöka höra vad som sades och när det gick upp för mig att snubben snackade svenska blev jag tvungen att ställa mig upp och varenda fungerande cell i kroppen tryckte ut svett så jag blev helt iskall. Mitt huvud hade uppenbarligen fått sig en sådan skruv att det började misstolka verkligheten och snart skulle jag väl börja se japaner under täcket och ormar i byxorna, för varför skulle det just pratas svenska som bara två länder förstår sig på? Efter allt för lång tid gick det upp för mig att det måste vara språkinställningen på konsolen. Att den läste av min region eller liknande och att det förmodligen stod vettskrämda portugiser och polacker i sina vardagsrum och lyssnade till deras hemspråk också. Nu var det ju inte så, hela världen hörde svenska ur radion. Men den stunden, när jag på riktigt trodde att jag skulle in på psyket och mumsa stesolidkartor i resten av mitt liv, det var skräck på riktigt.

Olof Westerberg:
Outlast 2
Jag spelar per definition inte skräckspel, och om jag skulle få för mig att göra det sker det på inga villkor på egen hand. Problemet denna kväll var att jag i sällskap av min lika nervsvage bror bestämt mig för att spela Outlast 2. Under en och en halv timmes nedladdning satt vi och bröstade upp oss, tömde två chipspåsar och körde några varv med maskulina motorcyklar i Monster Energy Supercross. Redan i öppningssekvensen började jag trots det darra lite lätt på handen. Min karaktär befinner sig ombord på en helikopter för att undersöka något ockult väsen i Arizona - och kraschlandar. Jag nyttjar mörkerseendet i kameran alldeles för frekvent och tvingas snart att slå av den i långa partier och vandra längs ravinerna i komplett mörker. När jag klättrat igenom bergspasset och lämnat olycksplatsen bakom mig når jag en enslig bygata upplyst av ett par lanternor på verandorna framför husen. Med fåtal batterier på fickan bestämmer jag och min bror oss för att ändå vandra i det mörka, midjehöga gräset intill huvudstråket för att undvika eventuell konfrontation. Jag smyger så långsamt jag bara kan och stannar oupphörligen upp och synar min omgivning och lystrar till misstänkta ljud. Ett slags diffust, plötsligt mumlande till höger om mig får mig att slå på mörkerseendet. Jag ser då rakt in i de glödande ögonen på en utmärglad gestalt som till synes fanatiskt skanderar religiösa psalmer och griper hårt om det lövtunna taggtrådsstängslet mellan mig och honom. Många tankar rusade genom huvudet men det fanns bara en sak att göra: jag och min bror började skrika, tryckte på Home-knappen och kastades ut från spelet. Aldrig, aldrig att jag spelar den skiten igen.

André Lamartine:
Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty
Skräckspel i all ära, men jag har nog aldrig känt av så mycket ångestladdad obehag som i Arsenal-kapitlet mot slutet av briljanta Metal Gear Solid 2. Ja, jag pratar om den klassiska "I need scissors! 61!"-scenen där naken-Raiden konfronteras av en sinnesrubbad Campbell i spelseriens mest skrämmande Codec-konversation. Mitt tonåriga jag spelade detta vrickade kapitel mitt i natten och var inte vid mitt mest klarvakna tillstånd, vilket enbart förstärkte känslan av att förlora förståndet när löjtnanten plötsligt blev självmedveten, fick ett skelettansikte och började berätta historier så bisarra att jag delade Raidens mållösa tystnad flera minuter i sträck. Kojimas besynnerliga humor gick mig inte förbi, men det gjorde kanske det hela ännu mer obekvämt och onaturligt. Det hjälpte inte heller att bakgrundsmusiken gav mig känslan av att ha blivit bortfört av ett UFO. När Campbell sedan grillar mig för att jag har spelat alldeles för länge och beordrar mig att stänga av spelkonsolen lydde jag snällt översten och kröp darrande till kojs med den vidriga känslan av att jag på något sätt var övervakad, att allt var någon slags illusion, att jag befann mig i en slags Orwellisk mardröm. The Patriots vann, den sömnlösa natten.

Rasmus Jämsä:
Medal of Honor (PS1)
Mitt spelintresse började tidigt. Enligt min åldersgräns-liberala mamma började jag spela redan som blöjbärande ettåring, så då är det kanske inte så konstigt att det spel som skrämde mig allra, allra mest som pottfrisyrsfrälst unge stavas Medal of Honor. Nu snackar jag inte om hela spelet, nej, det njöt jag i allra högsta grad av. Utan det som bokstavligen skrämde bajset ur mig i detta spel var en specifik bana där man skulle ta sig igenom redan läskiga tunnlar samtidigt som man var tvungen till att hagelbraka ihjäl ännu mer skrämmande... hundar. Jag vet inte vad det är för något med hundar i spel som tenderar att skrämma mig (jag tittar på dig du fönsterhoppande zombie-hund), men dessa nassehundar visade sig bli en stor anledning till att min stackars moder behövde börja inhandla storpack med blöjor i princip varje dag (givetvis en överdrift, men dessa hundjävlar producerade mycket innehåll i blöjan ska du veta). Trots att denna bana skrämde mig något oerhört så blev det för mig en vana att köra den varje dag i åtminstone ett år. Detta för att jag som liten sparvel bara hade tillgång till ett fåtal spel och körde dem till skivorna pajade, men även för att jag hade bestämt mig för att likt min idol Tarzan bli hård som få och för en gångs skull klara hundbanan utan att göra i blöjan (det ska tilläggas att jag även ville imponera på en dagiskompis vars blöja också fylldes vid blotta åsynen av hundarna). Låt oss bara säga att min stackars skiva mest började likna en tavla av Jackson Pollock och gick itu innan mitt något fjantiga mål hann bli verklighet.

Petter Hegevall:
Condemned
Hundarna som kutade genom det ytterst polygonfattiga fönstret i Capcoms debutskräck var fruktansvärda. Jag väckte hela familjen, sov inte på två dygn. De satte djupa, härliga spår. Licker-äcklet som gör samma sak där i förhörsrummet i uppföljaren gjorde samma sak. Jag minns hur lugn jag kände mig där inne i det trånga, fiendefria rummet med den där stora glasrutan. Och just därför skrämde såklart denna sekvens mig mer än i stort sett allt annat. Jag skrek, tappade handkontrollen och minns tydligt hur mycket jag darrade efteråt. Verdugo-jakten i Resident Evil 4 är också ett sådant ögonblick som jag verkligen älskar att hata. Den delen av detta mästerliga skräckäventyr skrämde skiten ur mig, fullkomligen. Den där pipande radargrunkan i Alien vs Predator 2 skrämde mig nästan lika mycket, precis som det där avsnittet i Alien: Isolation då man ska bryta sig in hos de första överlevarna man stöter på (och på kuppen hamnar i käften på Xenomorphen). Trots alla dessa kollektiva byxdroppar är det inte någon av de ögonblicken som skrämt mig mest, när jag verkligen rannsakar mig själv. Istället är det en väldigt specifik sekund i Condemned: Criminal Origins som hamnar på topp för egen del. Jag minns hur jag smög runt, redan dödsskraj likt en minkig liten mini-hare, inne på ett övergivet, raserat köpcentrum och bestämde mig för att kika ned i en trappa då en sönderbränd, smygmuterad ruskprick liksom hoppade upp och tog tag i mig för att sedan slita ned mig i trappan. Min spelkaraktär dog av fallet. Mitt psyke dog av den smått obscena terror som Monoliths skräckbagatell byggde upp.

Johan Vahlström:
Spyro the Dragon
Va? På riktigt? Ett spel som egentligen är för yngre? Jag har aldrig spelat ett enda skräckspel i mitt liv så denna kategori kanske inte är den bästa för mig. Därför tänkte jag på vad som egentligen har gjort mig rädd i ett spel. Det första jag kom att tänka på var när jag spelade Spyro the Dragon till Playstation och för första gången stötte på spindlarna som kallas Metalback Spiders. Vi pratar den första versionen av spelet då jag inte har testat nyversionen. Problemet var att de inte gick att besegra. Jag kunde inte springa in i dem eller spruta eld. De var stora och läskiga och dök alltid upp när du minst anade det. Det hjälpte inte att de såg vidriga ut heller. Jag minns att jag verkligen inte kunde spela klart den här nivån eftersom jag inte ville gå in i grottan där spindlarna bodde. Jag förstod ju inte hur jag skulle kunna besegra dem. Så vad gjorde jag? Bad brorsan att ta sig igenom grottan. Till slut fattade jag att jag behövde använda rampen för att springa in i dem med turbo. Innan det var detta det läbbigaste spelminnet för mig. Stora, äckliga, snabba, odödliga spindlar.

Joakim Sjögren:
Hunt: Showdow
Nej, detta handlar inte om det läskigaste spelupplevelsen jag haft i mitt liv (för det är mötet med ålen i Super Mario 64), men det är däremot den senaste upplevelsen jag hade, vilket skedde alldels nyss under helgen. Jag spelar nämligen ytterst sällan läskiga spel eller kollar på pulshöjande skräckfilmer överlag. Jag har liksom varken nerverna för att klara av de psykologiska påfrestningarna som tillkommer av att ständigt vara på helspänn, och inte heller har jag utrymme i min budget att kunna offra ett par kalsipper bara för att jag ska få känna den där adrenalinkicken som många andra gamers så ofta suktar efter. Ibland kryper dock läskiga moment in i spel jag egentligen inte borde tycka är obehagliga, och just ett sånt tillfälle uppenbarade sig som sagt i helgen när jag testade att lira minisuccén Hunt: Showdown för första gången. För er som sedan inte är bekanta med premissen i Cryteks senaste äventyr så går spelet ut på att jaga groteska monster samtidigt som andra spelare försöker norpa belöningarna för samma måltavla. Det är på det stora hela ett väldigt enkelt koncept att greppa och tillika en grund som förmodligen borde kunna underhålla i ett par tiotalet timmar... Eller det tror jag i alla fall, helt utan att kunna bekräfta för egen del. För jag klarade tyvärr inte av att ta mig förbi spelets tutorialuppdrag, detta då jag fick se mig själv kasta in handduken efter endast tjugo minuter av pinsam självinsikt blandad med panikartad skrikgråt. Anledningen? En enorm virtuell spindel fick mig att falsett-lipa likt en mycket skör koreansk skolflicka när den lubbade över TV-skärmen och emot mig och min, annars så benhårda, monsterjägare i hundra knyck. Innan dess hade jag (jag vill verkligen poängtera detta) klarat av att förpassa halvkomposterade zombies och helvetesdyrkande demoner till efterlivet med min betrodda hagelbrakare, men när den där monstruösa och åttaarmade missfostret sågs spasm-krypa inuti en övergiven lada (samtidigt som den väste likt Jonas Mäki gör när man rör dennes Legobitar) så vände en hjärtklappande Joakim på klacken, avinstallerade spelet från hårddisken och började lira en omgång Viva Piñata istället. Och så var det med det. Nu pratar vi aldrig (någonsin) om detta igen.

Johan Jolin:
The Legend of Zelda: Ocarina of Time
Jag avskyr skräck. Ända sedan jag som nioåring för första gången besökte Hyrules slätter har jag varit säker på att genren är högst olämpligt för mig. Det visade sig vara mycket som skrämde slag på mig under äventyret. Jag fylldes av ångest när vargarna ylade och smög runtomkring, men det kunde jag överkomma. Ödlorna från lavavärlden var också skräckinjagande, men det visade sig vara småpotatis. Nej, mitt läskigaste spelögonblick jag någonsin upplevt kom när jag vandrade genom the Royal Family's Toob. Du vet nog precis vad jag menar. Den otäcka bakgrundsmusiken satte direkt en obehaglig ton. När jag sedan skymtade de bruna figurerna på andra sidan hallen började det att krypa under huden direkt. Sen kom skriket, det där hemska skriket som än idag framkallar gåshud. Link fryser, och jag likaså, och sedan kom de riktiga kalla kårarna när de tar tag i mig. En kombination av klaustrofobi samt ren och skär skräck sköljer över mig; som om det vore hämtat från mina värsta mardrömmar. Jag har nog endast varit lika pissa-på-mig-rädd som när min vän visade mig ett klipp från the Ring (den japanska versionen). Zombierna från the Legend of Zelda: Ocarina of Time tog en del av min själ den dagen och än idag ekar skriken i mitt huvud.

Adrian Olsson:
Resident Evil 4
Jag har haft en tendens att under mina barndomsår spela spel som är alldeles för olämpliga egentligen. Allt från GTA: San Andreas till Call of Duty. Det handlar nog främst om att jag alltid dragit mig till äldre kompisar, som tillåtits att spela dessa spel. Det värsta var dock den dagen vi fick för oss att lira mästerliga Resident Evil 4 till Playstation 2. Det här fick inte ens min kompis spela, utan det var hans storebrors spel - men vi var själva hemma och i sann rebell-anda pulade vi in skivan i konsolen och helvetet började. Det var ju såklart läskigt från allra första stund, redan innan vi ens sett röken av en zombie. Det var dock endel av det roliga - när det var sådär pirrigt/nervöst spännande. Vad kan jag ha varit här, sex till åtta år gammal kanske? Perfekt ålder för att bli redigt traumatiserad.

Vi klarade oss en ganska bra bit in i spelet faktiskt. Nästan hela introt. Däremot när vi närmar oss gården där det vidrigaste spelet har att erbjuda dyker upp - blir det inte kul. Ni vet säkert vad jag pratar om vid det här laget. Gubben med en säck över huvudet och en motorsåg i näven såklart. Till en början klarade vi oss, men när gubben närmade sig kom den här "jag är jagad"-paniken och polaren släpper kontrollen och det slutar med att vi sitter och gråtkramas för fullt. Livrädda. Det hjälper inte heller att denna vän bodde mitt ute i skogen - säkert 500 meter (minst) till närmsta granne. Det tog runt tio år innan jag vågade spela Resident Evil 4 igen, från början till slut. Livrädd hela tiden, även vid 17-årsåldern. Den här händelsen är grunden till att skräckspelen på min lista av avklarade spel går att räkna på en hand, även om handen bara skulle haft tre fingrar.

Adam Holmberg:
Resident Evil 2: Remake
Jag är inte den modigaste av spelare när det vankas skräck. Oftast spenderar jag 75% av min tid med att nervöst skrattandes gömma mig i olika skrymslen. Sedan har vi spelen där att gömma sig inte alltid fungerar, och ett av dessa är Resident Evil 2, mer specifikt när Mr. X kommer. För få saker fyller mig med ren och rå fasa som när ett odödligt hot fortsätter jaga efter mig och denna bjässe till stiligt monster är ett utmärkt exempel. Oavsett mängden Lickers och traditionella zombies så var detta rockbärande hot den ensamma anledningen till att det tog ett år för mig att faktiskt klara Leons kampanj. Den specifika händelse jag råkade ut för som fick mig att lägga undan spelet i flera månader var strax efter spelet släppts. Jag hade en vän på besök, hon är minst lika rädd för skräckspel som jag, och vi satt tillsammans och försökte ta oss igenom Raccoon Citys hotfulla polisstation. En viss helikopter hade kraschat in i byggnaden och jag visste att Mr. X kunde lura vart som helst. Plötsligt, när jag går igenom den kraschskadade korridoren så kommer han. Jag gormar högt "DÄR ÄR HAN!" och halvgråtandes rusar till närmsta skyddsrum. Jag hade överlevt, men det var inte här jag gav upp.

Jag och min kompis fortsatte ta oss framåt, båda tjutandes medan vi hörde hans tunga steg omkring oss. Varje hörn passerades med andan i halsen, svettiga händer och flertalet svordomar. Jag var i entrén till polisstationen när han hittade mig igen, jag tjöt högljutt medan jag försökte navigera mig iväg. Jag smet ut genom bottenvåningens västra korridor, kände mig tryggare då jag visste att han var långsammare än mig. Det var då jag plötsligt kom ihåg att det fanns kvar en Licker här, som kom störtandes fram från sidan. Jag skrev som om jag blev mördad på riktigt, min vän likaså. Jag tryckte snabbt på pausknappen och bokstavligen kastade ifrån mig min Xbox One Elite-kontroll. Efter en stund med ansiktet ner i en soffkudde så stängde jag ner spelet och rörde det inte igen på väldigt länge.

Patryk Jamroz:
Dead Space 2
Levande, självmedvetet köttsfärs skulle tydligen visa sig vara oerhört skrämmande i händerna hos Visceral Games. Ombord på USG Ishimura, mänsklighetens ultimata rymd-skördetröska, skulle spelarens först isoleras från omvärlden, successivt skrämmas upp bortom all rim och reson och avslutningsvis täras isär av hungrande utomjordingar. Ett lyckat skräckspel fungerar ju på ganska samma premisser som en lyckad skräckfilm. Blir spelaren överöst med monstersammandrabbningar och högintensiva flyktsekvenser stup i kvarten, så blir denne även bekväm med helvetet - vilket såklart inte bör eftersträvas såvida spelet ifråga inte går under namnet Doom. Dead Space och i synnerhet uppföljaren Dead Space 2 fick mig aldrig någonsin känna någon slags bekvämlighet under sina respektive skräckfärder. Tvärtom, ofta gallskrek jag mig hes och utvecklade fullfjädrad panikångest långt innan eftertexterna började rulla upp. Det andra spelet vann faktiskt guldpokalen i att skrämma livet ur mig. Spelet tog sin tid med att etablera en ruggigt stämningsfull rysaratmosfär som inte gick av för några hackor. Den effektiva balansgången mellan stillsamt utforskande och regelrätt monsterslakt, gav obönhörligen upphov till en skyhög skrämselfaktor som fortfarande känns oöverträffad.

Det spelade liksom ganska ringa roll att man spelade som Isaac Clarke, en tungt bepansrad astronautingenjör med högteknologiska verktygsmackapärer, vars Plasma Cutter-pistol kunde göra slarvstylta av allt det organiska, Dead Space 2 gjorde mig ödmjuk - tidigt. Det värsta ögonblicket kom ändå lite längre in i äventyret då man för första gången ställdes öga mot öga med ett pack vidunder med starka velociraptor-beteendemönster, under namnet stalkers. En ytterst adekvat benämning, egentligen. För herre-ja-jävlar så nackhåret stod upp när man kom fram till den fasansfulla insikten av att ha dessa lurpassande, snabbfotade och i synnerhet intelligenta små otäckingar efter sig. Ofta kunde de retsamt blotta näbben ur hörnan i syfte att lokalisera en för att sedan lika blixtsnabbt som oförutsägbart försvinna ur synfältet fullständigt, bara för att manövrera runt en och skoningslöst gruppattackera i omgångar. Efter en i synnerhet plågsamt händelselös och ansträngt långvarig tystnadsperiod kunde mitt redan kraftigt sargade psyke pulveriseras sönder och samman i samma sekund som jag (alltför sent) insåg att ett sådant fanskap började flanka ryggsidan. Det första mötet med denna best reflekterar fortfarande detta mer än något annat. Minns hur jag tog två steg fram med Isaac innan blodet frös till is. Totalt handlingsförlamad lätt jag mig själv stångas ner och ätas upp levande. Följaktligen blev det att pausa, starta om spelmaskinen och lira lite barnspel som Silent Hill 2 istället, för att stilla ner nerverna ett tag.

Jonas Mäki:
Bioshock
Det första Bioshock hade klara drag av skräck med flera scener som bjöd på ett rejält nackhårsgivakt. Värst var scenen där tandläkaren skulle besökas, något som inte är sådär sabla roligt i verkligheten heller. Lyckligtvis var tandläkaren inte på plats, så jag fick i lugn och ro tillfälle att gå igenom hand kontor i jakten på smakligt loot. Ett obehagligt lik med mask i tandläkarstolen gjorde att jag satt extra mycket på helspänn (för att de utan förvarning hoppar upp är ju ett inte helt okänt begrepp), medan jag letade runt efter drycker, pengar och ljudband. Men se den gubben gick inte, för när jag gått genom rummet, fylls det plötsligt med gas, som ganska snabbt lägger sig igen. Vid en första anblick känns det som att det bara var en psykande effekt - tills jag vänder mig om och ser den ilskne tandläkaren rakt bakom mig. Det blev paus där för en kopp kaffe och lite Brago-kex. Modigare är jag ej.

Vilket är det läbbigaste ögonblicket i ett spel som du har upplevt?