Svenska
Gamereactor
artiklar

Bäst Just Nu: Maj

Det är dags för den samlade Gamereactor-redaktionen att berätta om vilka spel vi tillbringade mest tid tillsammans med under förra månaden...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
Bäst Just Nu: Maj

André Lamartine har tillbringat mest tid under maj månad med:
Divinity: Original Sin 2
Det finns inte tillräckligt många timmar på dygnet för detta underbara rollspel. Faktum är att jag har offrat flera dyrbara sovtimmar för att fortsätta utforska Rivellons hemligheter; så förälskad är jag i Larian Studios mäktiga saga. Var har det här spelet varit hela mitt liv? Jag kommer aldrig förlåta mig själv för att jag lät spelet samla damm på hyllan när Sekiro tog över spelrummet förra året och att jag först i maj tog tag i Divinity på allvar. Jag vill minnas att spelet hade en brutal inlärningskurva när jag började spela igen, men när man kommer över den där tröskeln belönas man med det ljuvligaste, roligaste, mest romantiska, häftigaste och mest detaljerade RPG-äventyret på många, många år. Jag har precis nått Akt 3, men känner redan nu att jag har fortfarande bara har skrapat på ytan och utser det redan nu till ett av de bästa spelen jag någonsin har haft nöjet att vara med om.

Bäst Just Nu: Maj

Joakim Sjögren:
Huntdown
Även om recensionen varit färdigskriven och publicerad ett bra tag nu så har min tid med mästerverket Huntdown bara fortsatt att öka under den senaste månaden. För sällan har jag upplevt ett sådant underbart spel att bara plocka upp då och då, och även om jag inledningsvis oftast bara ska "spela några minuter" så utvecklas det inte sällan till spelsessioner på minst en timma eller två istället. För konceptet och utförandet är som bekant snudd på perfekt, och det är något extremt vanebildande med att hamra basebollträn och samurajsvärd i plytet på kaxiga punkarligister och framåtrusande ninjor i magisk pixelgrafik. Att detta verkligen är årets hittills bästa spel råder det inga tvivel om för min egen del.

Detta är en annons:

Johan Vahlström:
Yakuza Kiwami 2
Jag slank mest in som en slump på Yakuza 0. Jag hade inte spelat serien tidigare och tyckte att det såg intressant ut, plus att det var på rea. Jag fullkomligt älskade det spelet. Yakuza Kiwami likaså. Och Judgment var en bra spinoff. Yakuza Kiwami 2 har legat i min backlog ett tag nu och jag kände att det äntligen var dags att fortsätta storyn. Fast alla som spelat Yakuza-serien vet att det handlar minst lika mycket om minispelen som berättelsen. Karaoke, golf, klubbägare, brädspel, riktiga Sega-spel som Virtua Fighter. Det är svårt att inte vara underhållen. Jag funderar faktiskt seriös på att försöka "100%" det här spelet, något jag nästan aldrig försöker. Så kul har jag. Inte blir det sämre av alla galet underhållande sidouppdrag. Från att hjälpa en man som skitit på sig att köpa nya underkläder till att ge självförtroende tillbaka till ståuppkomiker. Här finns allt. Allt!

Rasmus Jämsä:
The Witcher 3: Wild Hunt
Ändå sedan jag köpte spelet på releasedagen så jag jag varit Häxer-frälst. Vi snackar en besatthet som gjort att jag klarar ut spelet en gång om året, vilket skulle kunna ses som väldigt onödigt och möjligtvis dumt då det varje gång tar mig minst 100 timmar att nå slutet. Men jag kan verkligen inte hålla mig. Nytt för detta års genomspelning är att jag för första gången håller på ta mig an spelet på svårighetsgraden Death March, något jag tidigare har varit för rädd för att göra. Avklarandet av Sekiro: Shadows Die Twice skänkte mig dock ett otroligt självförtroende och tacka gudarna för det! För Death March är det definitiva sättet att uppleva The Witcher 3: Wild Hunt på. Tidigare har jag nästan hoverboard-glidit mig igenom spelet utan att fundera över vad det är jag faktiskt slaktar. Detta sätt att spela på har nu visat sig vara omöjligt när man lirar Death March. Nu är jag tvungen att faktiskt agera så som en witcher ska agera, det vill säga att jag nu gör research om de monster som ska få smaka silver, jag brygger drycker som ger mig fördelar, jag applicerar olja på mina svärd för extra skada, jag parerar och rullar och jag använder för en gångs skull den magi som finns tillgänglig (Quen är kung!). Detta sätt att lira på gör att jag, ursäkta klyschan, faktiskt känner mig som den karaktär jag spelar som. Något jag tidigare bara upplevt när jag lirat de fantastiska Arkham-spelen.

Bäst Just Nu: Maj

Petter Hegevall:
The Last of Us: Part II
Jag har längtat, väntat och drömt om att få återförenas med Joel och Ellie i snart sju års tid. Och när jag för ett par veckor sedan äntligen lade vantarna på Naughty Dogs strykheta uppföljare, var jag i det närmaste salig. Under den gångna veckan (framförallt) har jag spelat flera timmar varje dag, flera timmar varje kväll - nyttjat det faktum att Sony gav oss massor med tid här innan det stundande recensionsembargot och utforskat varenda millimeter av spelet.

Detta är en annons:

Henric Pettersson:
Gears Tactics
Är det någon spelgenre jag aldrig kommer att uppskatta på samma vis som jag önskade så är det strategigenren. Som historiker finns ju en hel uppsjö av briljanta strategispel som jag önskar att jag kunde uppskatta men som jag helt enkelt finner tråkiga, tyvärr. Men spel som Mutant Year Zero och Gears Tactics får ses som undantag. För under maj månad har jag tillbringat hutlöst mycket tid med Gears Tactics och jag har älskat varenda sekund. Gears of War är för mig inte en spelserie jag bryr mig särskilt mycket om. Det är ett kul tidsfördriv men i övrigt har jag aldrig uppskattat den som så många andra gjort. Gears Tactics skulle jag däremot hävda är spelseriens höjdpunkt och trots att berättelsen är helt sanslöst ointressant underhöll spelet mig något oerhört. Har du fortfarande inte spanat in det så råder jag dig att göra det omedelbums.

Olof Westerberg:
Snowrunner
Det närmsta jag kommit att köra truck i verkliga livet var när jag flyttade för ett par år sedan och fick äran att köra flyttbilen. Sent på kvällen, trött och slutkörd, backade jag in i sidan på en parkerad Citroen och önskade mig desperat en restart-funktion, men fick lämna en skamsen lapp med kontaktuppgifter istället. Lyckligtvis löste sig situationen, men aldrig trodde jag att jag någonsin skulle bli betrodd att köra stora, otympliga bilar igen. Tacka vet jag Snowrunner. Jag har fastnat i leriga diken, lämnat dyrbara släp vind för våg i urskogen och tappat ut laster för klippkanter - aldrig har jag behövt ta konsekvenserna för mina handlingar. Jag kan inte förlora annat än tiden det tar att köra tillbaka, men det rör sig om ofta långa, svårhanterliga sträckor. När jag försökt skynda mig över en sankmark för femte gången och alltid tvingats starta om, börjar jag långsamt vaggas in i hur spelet fungerar. Progressionen är minimal - du låser upp lite fler bilar och nya vägar -, samtliga moment introduceras tidigt i spelet och sedan återfinns enbart små variationer på dessa. Det är helt enkelt du, trucken och den vidsträckta vägen framför dig. Om spel någonsin kallats meditation var det troligen med Snowrunner i åtanke.

André Wigert
Hellfront: Honeymoon
Det stundas artikel. En sådan där riktigt övertygande käftsmällstext som med varenda stavelse kommer försöka få dig att panikhandla Hellfront: Honeymoon. Det är förmodligen det ösigaste co-op-liret som släppts det här årtiondet och i jämförelse med att recensionslira ett 3/10-spel njuter jag av varenda research-sekund utvecklarna Skygoblin bjuder mig på, dock helt ovetande om min förälskelse till deras nu två år gamla titel. Artikeln ser du på sidan om runt två veckor.

Johan Jolin:
Xenoblade Chronicles: Definitive Edition
Finns det något härligare än välgjorda japanska rollspel? Julklappar och välfyllda påskägg toppar det möjligtvis, men en kall majmånad mådde verkligen bättre av ett grymt spelsläpp. Xenoblade Chronicles: Definitive Edition var helt fantastiskt, så mycket bättre än jag ursprungligen anade, vilket är förståeligt eftersom jag hade otroligt låga förväntningar efter tvåan. Men det finns få världar som lyckats förtrolla mig lika väl som the Bionis och the Mechonis. Samtidigt som nästintill alla världens länder sitter inlåsta hemma har jag färdats runt storslagna miljöer likt inget jag tidigare upplevt. Även framöver, sommaren ut, verkar vi förbli instängda i vårt vackra, avlånga land. Om du dock blir trött på vad Sverige har att erbjuda, kan jag varmt rekommendera denna resa bortom dina vildaste fantasier. Ta en tur ihop med Shulk och spela Xenoblade Chronicles: Definitive Edition, det är en utflykt värd dina stålar.

Adam Holmberg:
Call of Duty: Modern Warfare
Jag vet inte varför, men de sista veckorna denna månaden har jag spenderat mycket tid online med Call of Duty: Modern Warfare. Och då menar jag inte det väldigt underhållande Battle Royale-läget, utan klassisk multiplayer med dödsmatcher och allt vad det innefattar. Trots att spelet har fått sig väldigt många märkliga uppdateringar, men pop-ups som får konsol-Call of Duty att påminna om Call of Duty: Mobile och en väldigt röra av menyer och blinkande ikoner, så måste jag säga att själva skjutandet kan vara bland det bästa serien haft. Det senaste systemet för att plocka ihop egna vapen är utmärkt, tillsammans med tillfredsställande fart, respons och ljud som nästan rivaliserar Battlefield i pampighet. Jag är tyvärr långt ifrån en gud online, men det har inte hindrat mig från att ränna runt med mitt pimpade M13-gevär och ha nästan lika kul som när jag satte tänderna i första Modern Warfare 2007.

Bäst Just Nu: Maj

Jonas Mäki:
Minecraft Dungeons
Det är långt ifrån första gången jag fastnat för ett spel jag gett sju i betyg och spelat det till förbannelse. Efter att ha spelat Minecraft Dungeons inför recensionen, har jag och min sambo tjurat på för att låsa upp allt och varje kväll hare vi därför gett oss av på blockiga äventyr för att hitta bättre rustningar, fränare vapen och övermäktiga amuletter - samtidigt som vi undan för undan skruvat upp svårighetsgraden. Det görs alldeles för få spel nuförtiden som är riktigt underhållande att spela på delad skärm, och här är stödet faktiskt bland det bästa jag varit med om. Efter 50 investerade timmar har vi fortfarande hemliga dörrar att hitta och vi lär alltså fortsätta spela detta länge än.



Loading next content