Om Disney inte hade sabbat Star Wars...

Jag var ju väldigt positiv efter att ha sett The Force Awakens. Jag vet det. Jag har inga problem med den filmen idag heller. Inte i grunden kanske, eller jo - i grunden. men jag gillar den ändå, still. Bara inte fullt lika mycket som jag gjorde när jag klev ut ur biografen. För då, just då - kändes det för mig som att det var en försiktig, lite feg men ändå lovande start på en ny saga i mitt favorit-filmuniversum. Och det gick för egen del bara inte att tycka illa om. Men sen... Ja. Sen gick det ju som många av oss naturligtvis vet inget vidare. Alls. Faktum är att The Last Jedi och Rise of Skywalker för min del, idag, är något som jag mer eller mindre skulle beskriva som skräp. Jag tror det i alla fall. När allt sjunkit in. Efter alla turer hit och dit, kors och tvärs - avklarats. För det är ju inte produktionsvärdena, fotot, musiken, skådespelarna eller effekterna som haltar. Tvärtom. Delarna av produktionen, värdena som finns i dessa två filmer och därmed 66% av den nya Disney-trilogin, är ju superba. Dyrt, snyggt, skickligt, episkt, välljudande. Det är manuset som stinker. Det är berättelsen som jag under de senaste två åren lärt mig att hata.

I samma veva älskar jag ju Rogue One. Som den där utbölingen till film som inte Kathleen Kennedy gillade. Filmen som led av stoooora problem under inspelningen och en produktion som förvandlades till något slags kaos med regissör som ombads kliva åt sidan i slutet av klippningen, bara för att Disney skulle kunna plocka in Tony Gilroy som någon slags "räddare i nöden". Trots allt detta - trots eller kanske tack vare att Kennedy trodde som allra, allra minst på Godzilla-Gareths prolog, är det filmen jag gillar allra, allra mest av alla Disneys fem Star Wars-rullar. Överlägset mest.

När jag nu blickar tillbaka på de fem filmerna, på nya trilogin i sin helhet, vet jag en sak. Även om jag såklart kommer att framstå som obegripligt tjatig här. Jag vet att Disney slarvade bort i stort sett all tänkbar potential. Det gjordes fel nästan hela vägen och även om jag gärna skulle vilja tycka annorlunda, ger hela Disney-satsningen på Star Wars mig mest huvudvärk, idag. Då inkluderar jag även besvikelsen som stavas The Mandalorian. 20 minuter skäms-korta bitesize-sitcom-avsnitt utan större story-arc där det saknas tyngd, grund, motiv, mytologi och mening. För att inte tala om omfattning. Den kändes snålt klaustrofobisk och seg, trots snorkorta miniavsnitt. Och jag är såhär i efterhand lika besviken på den serien som jag är på The Last Jedi och Rise of Skywalker. Och jag skulle vilja skriva lite om hur jag skulle velat att det såg ut. Saker jag hade ändrat på, karaktärer jag hade velat se, prioriteringar som jag hade velat sett. Det handlar denna artikel om.

Star Wars: The Force Awakens skulle ha kretsat kring Poe, inte kring Rey. Och Finn hade de kunnat skippa helt och hållet då hans karaktärsutveckling eller dragningskraften hos den karaktären genom hela den nya trilogin varit lika med noll. Kylo hade de också kunnat skippa, helt. Istället hade jag velat se en djupare historia om Poe, och om storskurken Thrawn från Timothy Zahns expansiva trilogi av böcker. Jag hade velat följa Mara Jade, som fick i uppdrag av Kejsaren efter Return att lönnmörda Luke men misslyckades med sitt uppdrag eftersom hon kärade ned sig i den unge Skywalker. Och jag hade velat haft med Corran Horn. Framförallt hade jag naturligtvis velat se flertalet scener med Luke, Leia och Han i samma rum. På samma ställe. Återförenade. Att man helt skippade detta, att Kennedy och Abrams sket i att återförena dem i Force Awakens känns såhär i efterhand som ett av de absolut dummaste (kreativa) besluten som tagits inom Hollywood på flera, flera, flera år.

Det Disney misslyckades med allra först var att de kissade från hög höjd på den allra mest högkvalitativa canon från "Star Wars Expanded Universe" för att istället skriva sin egen story som vägrade expandera galaxen utan snarare krympte den till någon slags tjatig fortsättning på en ganska ordinär familjefejd. Och även om jag som sagt kunde uppskatta "det bekanta och trygga" i hur Force Awakens i stort sett bara berätta om exakt samma historia som A New Hope innehöll för 43 år sedan, är jag idag - när allt är gjort, klart och avslutat - mycket mer besviken. Tyvärr. Och om Disney nu inte ville expandera, borde de alla ha begripit att fansen hade velat se allt som skedde under det enorma glapp som existerar mellan Return och Force Awakens. Jag hade velat ha en film enbart om vad som hände med Luke, hur han byggde sin Jedi-skola, lärde upp rekryter, om hur Han och Leia byggde upp en familj och om hur en hel hög nya figurer tog över deras mest expansiva äventyrande i andra delar av Lucas vidsträckta galax. För det hade ju gått att blanda. Särskilt om de hade haft en kreativ chef över Lucasfilm som faktiskt hade brytt sig om Star Wars och Star Wars-fansen snarare än om att sparka in öppna jämnställdhetsdörrar och skapa "progressiv" gojja med en trött politisk agenda.

Jag hade velat se lite ur Traitor (lysande bok) och kanske någon norpad storydel från Knights of the Old Republic II där kraften (god eller ond - mörk eller ljus) behandlas som ett slags brott mot den fria viljan inom galaxen och därför får en större filosofisk betydelse vilket bygger djup och skapar spänning.

Sen har vi det här med Rogue One. Den överlägset bästa Star Wars-filmen som Disney hittills gjort, men en stressad sådan vars inledande 25 minuter känns som en hoppig musikvideo snarare än en djupt atmosfärisk fanservice-rulle. Här skulle jag ha delat upp allt i tre. Gjort en sidestory-trilogi enbart om det som skedde innan New Hope. Gett karaktärerna mycket, mycket mer tid, skapat mycket mer av en riktig heist-känsla över deras uppdrag och dragit ned på relationen mellan Jyn Erso och sin far. Jag hade velat se ett större spann här, också. Mer galax, mindre familjegruff. Och jag hade velat se mycket mer om Darth, hur hans träning såg ut efter han fick sin dräkt, och hur han blev den mäktiga figur han är när New Hope börjar (även fast han då inte är färdiglärd). När det gäller Solo hade jag velat se en helt annan film. Två filmer. Faktiskt. I rollen som en ung, kaxig smugglare hade jag satt in Anthony Ingruber som med hjälp av ett par ytterst skickliga skådespelarcoacher hade kunnat lura oss alla att vi faktiskt kikade på en ung Harrison Ford, än något annat. Jag hade dessutom velat haft en helt, helt annan ton i denna film - eller i båda Solo-filmerna.

Lego Movie-polarna Phil Lord och Christopher Miller, som kickades mitt under inspelningen eftersom deras ton var för skämtsam, tror jag såhär i efterhand var perfekta. Perfekta för att fånga den där kaxigt ursköna, charmiga tokfrassen Han Solo som i omgångar under originaltrilogin var lika tramsig som han var rolig, och cool. Sen hade jag i allra högsta grad gjort minst en Obi-Wan Kenobi-film, direkt. Ingen TV-serie, ingen fördröjning. Det som Disney avser att göra här känns precis som i flera andra fall gällande Star Wars idag, som bortkastad, bortslösad, bortslängd potential. Ewan McGregor är i sitt esse idag. Brutalt fin skådespelare. Perfekt i rollen. Och väldigt sugen på att reprisera sin roll som Star Wars-ikonen Ewan McGregor. Jag hade sytt ihop två stycken filmer om Obi-Wans liv, expanderat galaxen ordentligt med hans resor och uppdrag som Jedi och aldrig ens tänkt tanken på en Disney Plus-serie i klass med besvikelsen som stavas Mandalorian. För ärligt, även om tonen i de första tre episoderna var klockren var ju den serien bara ett enda stort, massivt "ingenting."

Att göra 20 minuter idiotkorta mikroavsnitt utan egentlig story-arc, och lägga 1,5 miljarder kronor på det, känns för egen del (såhär i efterhand) som rena rama idiotin. Här hade jag velat ha tio avsnitt, en timme styck, en vettig, omfattande story som höll i sig genom alla avsnitt likt en mörk, påkostad thriller. Inga bitesize-episoder (som stundtals mest kändes som sitcom-avsnitt) utan riktig mat. Riktiga dialoger, händelseförlopp och konsekvenser.

En himla, himla, himla massa gnäll blir det - såklart. Och på ett sätt tror jag absolut att du som läsare har fått nog på hur kritiker och fans samlats de senaste åren för att "basha" Disneys Star Wars. Det började kännas tradigt och tjatigt för länge sedan, känner en del av mig - en annan har knappt börjat med dessa långa utläggningar om vad Star Wars idag hade kunnat varit, om Disney inte hade sabbat det...