Svenska
Gamereactor
artiklar

Popkulturen som formade oss: Johan Jolin

Redaktionens största pop-entusiast delar med sig av mainstream-kulturen som gjort honom till den smöriga pop-konnässör han är idag...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
Popkulturen som formade oss: Johan Jolin

Spel:
Super Mario Kart
En dag låg den där helt plötsligt. Ett Super Nintendo med två handkontroller samt en trave spel som far köpt av någon som ville bli av med "skiten". Jag ska motvilligt erkänna att jag inte minns särskilt mycket från min uppväxt, jag minns knappt ens vad jag käkat till frukost. Mitt minne är jämförbart med en senil 90-åring och därför säger det rätt mycket att jag minns kvällarna med Super Mario Kart så väl. Hur jag desperat försökt hålla mig kvar på bana bara för att skrika ut min frustration när jag ständigt misslyckades. Jag var (läs är) en dålig förlorare samt ett typexempel på jobbig skitunge. Men jag gav inte upp, utan fortsatte att spela om och om igen. Jag blev aldrig bättre men sedan jag fick Super Nintendo och Super Mario Kart har jag aldrig slutat spela TV-spel. Än idag förstår jag inte varför min pappa spontanköpte hem ett Super Nintendo. Men lycklig var jag och kommer för evigt att vara tacksam för det.

Popkulturen som formade oss: Johan Jolin

Pokémon
Jag och storebror delade snällt (allt som oftast) på alla spel. Jag var då för dålig för att plocka stjärnor i Super Mario 64, eller rädd för att handskas med zombies i The Legend of Zelda: Ocarina of Time så storebror fick ofta sköta spelandet. Det var ändå kul att se honom köra. Men när jag var 11 år gammal tjatade jag istället till mig en alldeles egen Gameboy Color och jag behövde bara ett spel: Pokémon. Pokémon Guld var mitt första egna spel men min kärlek till franchisen började dock tidigare än så.

Detta är en annons:

På sent 90-tal fick en sprallig åttaåring en kollektion Pokémonkort direkt levererade från Japan. Sedan dess har hela min barndom präglats av de små krabaterna och jag tror till och med att de flesta av mina vänskapsrelationer centrerade kring Pokémon till en början. Jag minns hur vi var ett gäng på typ 10 grabbar som samlades varje dag under sommarloven för att byta, spela (med ordentliga regler, såklart) samt snacka Pokémon sent in på kvällarna. Varje födelsedagskalas var en höjdpunkt då högar av boosterpaket staplades på hög. Jag minns även när min klasskamrat fick för sig att jag hade snott hans Pokémon Crystal och kallade ihop sina storvuxna äldre bröder och kusiner för att banka på hemdörren en sen onsdagskväll. Så var livet på Stockholmsförorter (som dock är långt ifrån lika illa som folk tror). Jag hade såklart inte stulit något, det hela var ett enda stort missförstånd som reddes ut av mamma. Ingen muckar med koreanska mödrar trots allt.

Jag skulle kunna fylla hela den här lista med enbart Pokémon-licenser då allt med fickmonsterna gjort ett stort avtryck på mig. Exakt hur är svårt för mig att sätta fingret på, men jag har alldeles för många upplevelser med dem för att de inte ska vara inbäddade i min själ. Det jag med säkerhet kan säga är att Pokémon inte endast kickstarta min passion för rollspel, utan gav mig vänner för livet jag står mycket nära än idag.

Popkulturen som formade oss: Johan Jolin

Halo: Combat Evolved
Jag hade alltid bara Nintendo hemma, ända sedan pappa köpte Super Nintendo fram tills jag var 13. Anledningen var nog för att mina vänner hade Nintendokonsoler och spelen var ju därtill bra. Men en annan anledning var att mina föräldrar inte ville att jag och min bror skulle konsumera de där våldsamma spelen. Vissa kids i skolan spelade Counter Strike, en annan vän till familjen spelade Mortal Kombat till Playstation 2. Hade jag slagit på något av dessa spel hade mamma snabbt plockat fram den befruktade tidningen som min rumpa alltför många gånger fått kännas vid. Men när jag och ett gäng barndomsvänner samlades hemma hos en kompis, som just fått den nya Xboxen, förändrades våra liv.

Detta är en annons:

Vi må ha endast haft 3 handkontroller, men det var allt vi behövde för att lira multiplayer på Sidewinder och Blood Gulch, på loop, med endast assultrifles då vi var för unga å dumma för att lyckats skjuta någon i huvudet. Vi alla var det, alla utom en grabb vi därav såg upp till som en Tv-spels guru. Idag dansar han dock tillsammans med Gud i himlen och därför ser jag tillbaka på Halo: Combat Evolved med mycket glädje såväl som sorg. Det var oslagbara tider som jag och mina vänner ofta återupplever tillsammans då vi dammar av våra Xbox 360 och släpper lös Master Chief. Halo är tidernas bästa spelserie, Halo 3 är tidernas bästa spel och den hängivna spelfantasten Johan hade aldrig funnits om det inte vore för just mitt första besök i ringvärlden.

Popkulturen som formade oss: Johan Jolin

Musik:
Darin - The Anthem
Min farmor var en väldig speciell kvinna. Hon var en självproklamerad elitist som härjade omkring på centrala Stockholms konstutställningar med sitt neonblåa yviga hår. Hela min barndom tvingade hon mig och mina syskon att lyssna på klassisk musik och eftersom mina föräldrar ej protestera var det främst tongångarna från Bach jag lyssnade på. Men jag tyckte alltid att det var urtrist till farmors förtret. Det fanns inget värre än att bli nedtryckt i soffan varje vinter för att lyssna på juloratoriet. Rebellen i mig ville annat. När jag därför fick höra Idol-tjejtjusarens "Why Does It Rain" på radion under en bilresa hem slog det mig. Jag hatar inte musik, jag älskar musik. Jag hatar bara klassisk musik, eller jag ville iallafall inte göra det som farmor och resten av familjen ville få mig att göra (som sagt, typexempel på jobbig unge). När jag sedan fyllde år ville jag ha en grej: Darin Zanyars debutalbum The Anthem.

Sedan dess har jag investerat en hel del tid i musik; jag spelar gitarr, piano, har studerat musikproduktion och fått en artikel om Sydkoreas musikindustri publicerad. Även om jag idag är mindre förtjust i det riktiga popslaskträsket är radiodängor och jag oskiljaktiga. Visserligen kan jag numer uppskatta Bach, Vivaldi, Tchaikovsky, Kraus och allt där emellan - till en viss grad - men popmusiken definierar nog mig som person mer än mycket, mycket annat, och allt började med Darin.



Loading next content