Popkulturen som formade oss: Olof

Star Wars: Knights of the Old Republic
Jag var elva år, det var tidigt 2004 och jag ville ha ett nytt spel till Xboxen. Jag hade ännu inte börjat läsa speltidningar och hade väl egentligen inte så stor koll överhuvudtaget. I min samling fanns sportspel, racing och Halo, och nu stod valet mellan Jedi Knight: Jedi Academy och Star Wars Knights of the Old Republic. Två helt olika spel som egentligen bara hade Star Wars gemensamt. Jag bildgooglade och tyckte att båda verkade spännande, men slutligen föll valet på Kotor då jag råkat se att det fått en Game of the Year-utmärkelse i min kompis Gamereactor-tidning. Vad ödet för oss samman. Och spelet då? Det började trögt. Snart gick det upp för mig att det var ett rollspel, något jag endast kommit i kontakt med i mer action-betonad skepnad innan, i form av Diablo 2.

Men medan jag tog mig igenom den sega, första planeten så började något annat slå rot, nämligen att jag fick ta del av en berättelse. För någon som fram till dess läst en knapp handfull böcker - och föraktade hela det det mediet - fick jag nu spela/läsa en mogen berättelse långt från mellanstadieskolans trista uppmaningar och felriktade tips om läsning av ungdomsböcker. Denna berättelsen blev istället min egen upptäckt, och än mer egen i de val jag gjorde, och jag fick känna smaken av moraliska svårigheter på ett sätt som en elvaåring sällan får. Detta vidgade horisonter långt utanför min vardag, men varför jag framförallt minns Kotor idag beror på självsäkerheten det gav mig. För första gången insåg jag att jag både förstod och var villig att lära mig ett språk, bara materialet var tillräckligt spännande. Det har för alltid format min syn på spel som en möjlig ingång till något mycket större, och inte enbart som en källa till nöje. Jag spelade sedan igenom det två gånger, en gång som god och en gång som ond, och även om det är drygt 15 år sedan så har jag alltid hållit det som verket med stort V som intresserade mig för narrativ och berättande, något jag inte släppt sen dess.

The Smiths - The Queen is Dead
Ni vet hur tonåringar kan vara. Känslostormar hit och dit och det ena med det tredje, man blir trött bara man tänker på det. Som 14-15 år gammal hade jag mest lyssnat på saker jag omöjligt kan stå för idag. Audioslave och Fall Out Boy och sånt, jag visste inte bättre. En helg senvintern -07 köpte jag dock skivan The Queen is Dead av The Smiths i skivbutiken på stadens köpcentrum. Och den rösten, när man en gång hört den rösten så glömmer man den aldrig. Morrissey har ett slags klagande, utdraget sätt att sjunga på som fullständigt trollbinder den som är mottaglig. Om jag var mottaglig? Absolut, utan tvekan. Tillsammans med gitarristen och multi-instrumentalisten Johnny Marr skrev han knappt hundra låtar under namnet The Smiths varav ingen kan klassas som annat än fantastisk, och skivan Queen is Dead är höjdpunkten.

Men om Johnny Marrs fantastiska gitarrspelande (lyssna på dånet i titellåten) och Morrisseys röst (hör ilskan och desperationen i Bigmouth Strikes Again) väckte intresse, så stannade jag för de sanslöst intelligenta, underfundiga och galghumoristiska textraderna. Jag slutar aldrig förundras över hur sömlöst Morrissey väver in sitt universum av gamla brittiska, socialrealistiska filmer; böcker av Oscar Wilde, Elizabeth Smart och Sheila Delaney; låtar av Petula Clark, Cilla Black och Buffy Sainte-Marie i sina tidiga låtar. För mig blev detta trådar att utforska och nysta i, och jag skulle ägna långa eftermiddagar och kvällar åt att läsa mig till- och komma underfund med de hänvisningar och referenser som låg strödda över hans verk. Mitt ursprungliga skivköp blev ett intresse som utvecklades till en hel kultur, rentav en slags idoldyrkan som jag dock inte riktigt upplever idag, men att The Queen is Dead påverkat mig något enormt förblir obestridligt.

Seinfeld
Sommaren efter att jag tagit studenten testade jag att titta på Seinfeld ordentligt för första gången. Precis som med många populära filmer och tv-serier man hört talas om och råkat bläddra förbi tusentals gånger på tv, så är intresset initialt inte jättestort när man sätter sig ner med det. Men jag hade hört mycket gott Seinfeld, min kära engelskalärare hade prisat det och till och med satt på ett par avsnitt när hon strax innan sommaren hade enskilda betygssamtal med oss elever, så nu tänkte jag att det var dags. Och jag förstod varför jag inte hade fastnat tidigare. Seinfeld är ingen serie man tycker om efter att ha sett lösryckta avsnitt på tv. Serien bygger på karaktärer som framkallar reaktioner som "åååh, det är så Kramer/George/Jerry/Elaine att göra så!" - alltså tydligt igenkännbara beteenden och karaktärsdrag - och då måste man känna och leva med dem inpå kroppen.

Den sommaren såg jag också alla säsonger två (sen dess ytterligare 7-8) gånger, och mest av allt älskade jag konceptet som Larry David, en av manusförfattarna, berättade om i intervjuer. Det att Seinfeld innehöll "no hugs and no learning", det vill säga ingenting av det jag tyckte var svintråkigt med serier som Vänner. Istället för löjlig sensmoral och lika löjliga kärleksförhållanden byggde Seinfelds humor på en grund av sorglöshet och överdrivet småsinta karaktärer som störde sig på allt omkring dem. Jag både kände igen mig och ville leva i det. Att ingenting - hur katastrofalt det än verkar - är särskilt jobbigt, att allting bara är väldigt irriterande och lustigt.

Counter Strike: Global Offensive
Livet efter studenten innebär förändringar för många då den geografiska platsen som utgjorts av grund- och gymnasieskolan och bundit vänner samman - försvinner. I mitt fall flyttade någon bekant till Tyskland, någon uppåt landet och någon till USA. Man tvingades hitta nya sätt att umgås, och i fallet med min bekantskapskrets pratades det förstås mycket via Skype och Discord, men i dessa dagliga, ibland timmeslånga samtal behövdes det förstås något att ackompanjera samtalen med också. Jag ger inte mycket för principer, men den som säger att "killar alltid måste göra något när dom umgås" stämmer rätt bra in i mitt fall, hur man än ser på det.

Vi testade först en del Team Fortress 2 och Left 4 dead 2, men inget av detta höll vårat intresse uppe en längre tid. Så lyckades vi övertyga den mest svårövertygade vännen i kretsen att testa CS:GO, och snart spelade inte bara vi närmsta vänner. Vår amatörmässiga klan växte och inkorporerade fler och fler vänner till vänner och blev ett socialt fenomen i sig. Alltid var det någon åtminstone avlägsen bekant inne och spelade, och efter ett par år hade jag över 600 timmars speltid registrerad. Idag har jag lagt livet som CS-amatör på hyllan och även om jag inte vill tillskriva CS:GO alltför mycket betydelse som spel i sig, så var det under ett flertal år ett mycket trivsamt sätt att dryga ut de långväga samtalen.