Nintendo - det nya Sega?

Vad är det för fel på Nintendo egentligen? Efter att ha lyckats hålla liv vid Nintendo 64 och sälja runt 35 miljoner maskiner (att jämföras med 100 miljoner PS och PSone) mycket tack vare Rare säger man upp samarbetet för att tjäna en slant på kort sikt. När marknaden skriker efter onlinespel väljer man att koppla sig till GBA istället. Och när Sony hotar med sin nya PSP stoppar Nintendo huvudet i sanden och säger att man siktar på en annan marknad.

Problemet är givetvis att Sony siktar på Nintendos marknad vare sig de vill det eller inte, precis som när man med en cd-baserad maskin raserade varje möjlighet för den kassettbaserade och tekniskt inkompletta Nintendo 64. Men nu är det inte det största problemet för Nintendo, utan det faktum att Gamecube inte säljer. Det spelar ingen större roll att man får med antingen Zelda, Mario Sunshine eller Metroid. Folk köper inte maskinen, för de anser inte att det finns tillräckligt många bra spel. Det hjälper inte heller att försöka locka med koppling till Game Boy Advance. Den säljer alldeles utmärkt på egen hand. Problemet är att övertyga folk att kuben är ett bra alternativ eftersom majoriteten fortfarande bara köper en enda konsol och det då i de flesta fall blir en Playstation 2. I valet mellan att kunna spela en massa spel i alla möjliga genrer och dessutom titta på DVD, eller att kunna koppla in sin GBA till Nintendos egna titlar och låsa upp lite extragodis som ärligt talat hade gått att lägga in direkt, så väljer de flesta Sonys (eller Microsofts) alternativ.

Rent tekniskt är Gamecube också en Nintendo 64 2. Den har samma problem med lagringsutrymme. Även om en GOD-skiva är dubbelt så stor som en CD-skiva, så är den ändå mindre än hälften av en vanlig DVD. Mediakrävande spel ryms helt enkelt inte, och det är inte alla genrer där man kan dela upp spelet på två skivor. Uppoffringen blir sämre videokvalitet i multiplattformsspel, och det märker folk som har vant sig vid DVD-kvalitet. Handkontrollen är ett kapitel för sig. Visst, den är skön att hålla i, men den saknar fyra knappar som finns på den andra kontrollerna och inga förutom axelknapparna är analoga. Soul Calibur 2 och SSX Tricky är bara två spel som fått förenklas för att passa in på det färre antalet knappar. XIII försenas i tre månader bara för att kontrollen måste programmeras om. Varför kunde inte Nintendo behålla den knappstandard de själv utformade med SNES? Slutligen offrades ren prestanda för att kunna göra lite mer effekter och hålla priset nere. Riktigt polygontunga spel blir därmed svåra att göra.

Nintendo har trots en hyfsat lovande start fastnat i samma fälla som med sin förra maskin. Förut var det Rare som fick använda en del licenser i utbyte mot exklusiva originalspel. Nu är det Sega, Namco och Capcom som delat upp Star Fox, F-Zero, Donkey Kong och de bärbara Zelda mellan sig. Fast de är knappast lika bra stridskamrater i det här konsolkriget som Rare var. Sega har med sin Sega Ages-serie, Virtua Fighter, Shenmue, Panzer Dragoon och de nya multiplattformsspelen visat att de är helt självständiga, med en viss dragning åt Playstation 2. Och förresten räckte knappast Segas egna spel till att sälja Dreamcast, eller hur? Namco har fått överta både Donkey Kong och Star Fox, men storspel som Soul Calibur 2 och det nya Ridge Racer kommer ändå till alla plattformar. Och Capcom är knappast i någon position att vända något konsolkrig - även där gällde samma sak under Dreamcasttiden. Capcom 5? Just nu är det Capcom 3 eftersom Viewtiful Joe högst troligt kommer till PS2 och Dead Phoenix lades ner.

Överlag är Nintendos problem att de bara gör spel för Nintendo-fans. Men fansen köper fortfarande spelen precis som de alltid har gjort. Problemet är att de inte blir fler, snarare färre. Man lockar inte över köpare från Playstation genom att erbjuda ett trumspel (musikspel finns i mängder på PS2) eller genom att kunna koppla ihop fyra GBA för att spela Final Fantasy (PS2-ägare kan snart spela mot tusentals andra via nätet). Man får inte Halo-sugna att nappa på ett Metroid som har en helt annan kontroll. Och framför skaffar man inte nya fans genom att sätta in sina franchisefigurer i varenda spel som tillverkas. Råkar man avsky Mario som karaktär är direkt en stor del av Nintendos titlar strukna från listan. Inte ens Soul Calibur 2 klarade sig från Nintendos desperata injektioner av kända karaktärer. Gamecube behöver en GTA-killer, en Halo-killer, en FF-killer och framför allt en drös med sportspel för att locka mainstream-spelarna. Försök hitta det i den kommande releaselistan. Att Gamecube-versionen av multiplattformsspel ofta också är försenad av olika anledningar (mer tid krävs för komprimering eller för att ändra kontrollen) gör det inte bättre.

På många sätt sitter Nintendo i samma sits som Sega gjorde för nästan tio år sedan. Istället för att satsa på en produkt försöker man koppla ihop två olika med diverse dyra tillbehör (GB Player, länkkabel, E-reader), precis som Sega gjorde med Megadrive, Mega CD och 32X. Saturn började bra men blev ett fiasko, precis som Gamecube håller på att bli. Sega vägrade ge sig och släppte Dreamcast som fick överges inom tre år. Även den maskinen togs ur produktion efter dålig försäljning, men då ska det påpekas att Dreamcast fortfarande har sålt bättre än Gamecube. När förtroendet hos köpare, försäljare och utvecklare försvinner är det svårt att komma tillbaka. Nintendo har visserligen ett trumfkort i GBA, men frågan är fortfarande hur den kommer att stå sig mot PSP. Om utvecklingen fortsätter på samma sätt är det nog inte omöjligt att Nintendo kommer att följa i Segas fotsteg och lämna hårdvarumarknaden bakom sig. Och att döma av Segas läge just nu kanske det vore det bästa i längden.