Popkulturen som formade oss: Jonas

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Popkulturen som formade oss: Johan Jolin
Popkulturen som formade oss: Olof Westerberg
Popkulturen som formade oss: André Lamartine
Popkulturen som formade oss: André Wigert
Popkulturen som formade oss: Henric Pettersson
Popkulturen som formade oss: Petter Hegevall
Popkulturen som formade oss: Patryk Jamroz
Popkulturen som formade oss: Marcus Persson

Spel
Super Mario Bros (NES / 1986)
Jag hade varit besatt av spel förr, inte minst Donkey Kong till Game & Watch. Men det var när jag för första gången fick spela Super Mario Bros den där extremstarka och märkligt välbehagliga solar plexus-smockan infann sig. Jag var helt mörbultad och medtagen, och jag sprang dagligen över till min bäste vän som hade spelet för att lira. Någon enstaka gång fick jag rent av låna hans NES och spela i hemmets lugna vrå, och så småningom började vi hyra en konsol på helger från den kiosk som en polare i klassens farsa ägde. Så småningom sålde familjen Mäki vår Commodore 64 och skaffade den efterlängtade NES-konsolen och resten är så kallad historia. Super Mario Bros är fortfarande ett av mina absoluta favoritspel och själva orsaken till att jag alls sitter och skriver dessa rader text idag.

Street Fighter II (Super Nintendo / 1992)
Att det var kul att slå folk på käften, fattade ju vem som helst. Och jag hade smakat lite på fightinggenren till Commodore 64, levererat sparkar i Kung-Fu till NES och så vidare. Men när Street Fighter II började dyka upp i de speltidningar som utgjorde min enda navelsträng mot den stora vida popkulturella världen, var det kärlek vid första ögonkastet. Det såg ut att vara ett spel helt gjort för mig, och det var det också. Jag fick lära mig att spelkontroll kunde vara så mycket djupare än allt jag hittills sett i spelväg och insåg att det här med socialt spelande och allra helst käftklappande mot goda vänner... är bra precis det roligaste man kan sysselsätta sig med. Fram tills för bara några år sedan har jag ansett fightingen vara min absoluta favoritgenre och allt började med att jag fick spela Street Fighter II på Åhléns i Östersund, där en person från Bergsala delade ut ett reklamblad om spelet jag har kvar än idag och lät mig uppleva Guiles rundsparkar på riktig ljudanläggning. Där och då blev det uppenbart att jag älskar fighting och snygg grafik samt bra ljud.

Phantasy Star Online (Dreamcast / 2001)
När Dreamcasten släpptes var jag redan så gammal att jag hade fast jobb sedan många år och kunde importera min egen konsol från Japan. Och det gjorde jag. Jag kände Petter redan på den här tiden och jag hade dreglat flitigt över hans Dreamcast, tittat på framtiden och bestämt mig för att jag ville vara en del av den. Jag har många fina minnen från just Dreamcast, men ingen har haft samma inverkan på mig som Phantasy Star Online. Visst hade jag LAN:at flitigt på gymnasiet och spelat Doom, Descent och Hexen - men det var något med att lira med vänner kors och tvärs runt om i Sverige och rollspela tillsammans. Det levlades friskt, växte fram en ljuvlig onlinekultur och jag har än idag kontakt med folk jag lärde känna då med ett tangentbord som saknade svenska skrivtecken. Det Phantasy Star Online gjorde för mig var bokstavligt talat att visa den nya värld de sjunger om i spelets episka introlåt. Efter att Phantasy Star Online släpptes, flyttades mitt spelande online och än idag spelar jag betydligt hellre med eller mot andra människor som en social grej istället för att sitta harva på ensam.

Halo: Combat Evolved (Xbox / 2001)
Jag spelade Dreamcast som besatt, men den där Xboxen som Microsoft hade på gång kändes intressant. Bra teknik och Dead or Alive 3 samt inbyggt bredband (Dreamcast körde modem och varken Playstation 2 eller Gamecube hade någon uppkoppling alls som standard). Som gjort för mig. Och till råga på allt skulle min gamle vän åka till New York kort efter lanseringen, och han gick med på att köpa med sig en konsol åt mig. Men bara om han fick köpa med sig Halo: Combat Evolved och provspela. Jag visste knappt vad det var. För mig fanns endast fighting vid den här tiden, men gick motvilligt med på att även köpa Halo. Och det är jag evigt tacksam för. Bungies nydanande äventyr var nämligen så fruktansvärt mäktigt och bra att jag var helt golvad. Detta mycket tack vare stödet för co-op (eftersom jag gillar socialt spelande) men kanske framför allt multiplayern. Jag ringde över Petter som kom förbi och spelade sedan Xboxen plockats hem och han lånade även med sig konsolen, och sedan dess är Halo min förmodligen största favoritserie av alla. Det förändrade för alltid min syn på förstapersonsskjutare till konsol och gjorde det till något av en favoritgenre, och det står sig än idag.

Film
Star Wars V: Rymdimperiet slår tillbaka (Lucasfilm / 1980)
Jag fick en bra kompis hos min dåvarande dagmamma när jag var liten. Han samlade på figurer från något obskyrt som jag aldrig hört talats om. Själv höll jag mig till Masters of the Universe och Transformers. En av figurerna som hette "Hans-Ola" (uppfattade jag det som) var ofta infrusen i ett isblock när han kom till dagmamman. Idag kan jag inte riktigt minnas när jag var hem till honom första gången och fick se Star Wars, men man kan väl lugnt säga att det gjorde intryck på den unge Jonas Mäki. Darth Vader var skrämmande, Årtusende Falken omänskligt häftig, och sekvenserna med Yoda förödande tråkiga för den som inte hann med att läsa textremsorna. Kärleken till Star Wars var himlastormande och har sedan dess bestått. Jag konsumerar serier, TV-serier, böcker och spelar spelen. Både digitala och brädspel (Star Wars Armada regerar liksom Star Wars: Outer Rim). Få saker har influerat mig mer än den där galaxen långt, långt borta och jag står i evighetsskuld till Gearge Lucas .

TV
Transformers G1 (1987)
Av oklar anledning blev vårt bostadsområde i lilla Östersund utvalt till att vara med i ett pilotprojekt för kommersiell TV i mitten av 80-talet. Detta gillades inte av bostadsrättsföreningen som försökte rösta ner beslutet (mina föräldrar var emot, hur skulle väl någon människa kunna behöva fler än två statliga kanaler?), men det gick lyckligtvis igenom. Och helt plötsligt öppnades en ny värld Istället för att få se tecknat några få minuter per vecka och varva detta med rysk dockteater och svenska lågbudgetproduktioner - fanns det plötsligt timmar av tecknat varje dag. Och inget söligt skit med trams som värdegrund, utan råkommersiell TV. Jag älskade varenda liten sekund av det. Jag kutade hem från skolan varje dag för att sluka allt. Robotech, Inspector Gadget, G.I. Joe, Heathcliff, Mask, Jem, Brave Starr, Care Bears, The Real Ghostbusters, Masters of the Universe och... Transformers. Jag fullkomligen dyrkade allt detta, men sistnämnda blev något annat. Jag samlade figurerna då och lägger än idag ner tusenlappar varje år på samlingen. Och från mitt nördaltare står en orimligt dyr Optimus Prime och tittar fostrande på mig varje dag. Jag brukar säga att jag har och har haft två riktiga idoler i mitt liv. Den ena är just Optimus Prime och den andra kommer i nästa popkulturella fenomen.

WWF (1987)
Nej, jag talar inte om Världsnaturfonden (som jag dock tycker väldigt bra om och ger pengar till varje månad), utan om World Wrestling Federation. För med den kabel-TV som vi fick 1987 blev det även möjligt att kolla på det som folk under 80-talet refererade till som fribrottning. Två lönnfeta karlar som stod och skrek på varandra (fattade aldrig vad de sade), varpå de klädde sig i kulörta kalsonger och behandlade varandra bedrövligt dåligt. Som så många barn var det verklighet för mig, trots att förbundet sedan decennier bytt namn till World Wrestling Entertainment. Men wrestlingen gjorde starkt intryck på mig och jag hade förmånen att kolla i den kanske bästa eran av allihopa. Jag fick se när Hulk Hogan slogs mot Ultimate Warrior, när Shawn Michaels sparkade Marty Jeanetty genom en spegel och uppleva Undertakers ostoppbarhet. Ändå idag kollar jag alla galor och verkligen njuter av riktigt bra wrestling, och har även gått på flera tillställningar i USA samt träffat självaste Hulk Hogan. Och Hulk Hogan är såklart min andra idol i livet jämte Optimus Prime. Och det antar jag säger mer om vem jag är än det mesta annat och förklarar så mycket.

Nu vill vi veta: Vilken popkultur har format dig och din smak?

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Popkulturen som formade oss: Johan Jolin
Popkulturen som formade oss: Olof Westerberg
Popkulturen som formade oss: André Lamartine
Popkulturen som formade oss: André Wigert
Popkulturen som formade oss: Henric Pettersson
Popkulturen som formade oss: Petter Hegevall
Popkulturen som formade oss: Patryk Jamroz