Popkulturen som formade oss: Marcus

Sim City 2000 (Mac OS, 1993)
Som liten palt tillbringades orimligt många timmar hos vänner utrustade med Nintendos utopiskt magiska grå plastlåda som förvandlade och förtrollade vår tillvaro med sina kassetter fyllda av flugsvampar, mördarrobotar och mörka grottor. Trollkarlarna från öst regerade över vår fritid och att påstå annat vore likställt med att svära i kyrkan, Nintendo var religion och så var det bara. Men när jag blev introducerad till Will Wrights Sim City 2000 förändrades allt över en natt och hans trolska stadssimulator påvisade till fullo för mig potentialen av spelmediet. På en för tiden toppmodern Macintosh LC630 utrustad med något så exotiskt som en CD-ROM läsare byggde jag och vännerna hus och vägar tills vi storknade. Självfallet begrep vi blott en bråkdel av hur allt i spelet faktiskt fungerade och hängde samman, så vår stående lösning var att fuska oss till oändligt med pengar och det var först många år senare jag verkligen bemästrade Sim City 2000 på egen hand som stolt ägare till min första alldeles egna PC på sena 90-talet. Will Wrights mästerliga stadsbyggarsimulator la grunden till min kärlek för strategi-spel samtidigt som det krossade mina förutfattade meningar om vad som var och inte var möjligt att åstadkomma inom spelutveckling. Nu i vuxen ålder har jag tack vare GOG kunnat återvända till Sim City 2000 flertalet gånger som än idag är förunderligt underhållande och charmigt att spela. Det må inte ha åldrats speciellt väl rent spelmekaniskt men den isometriska pixel-grafiken är tidlös och det jazziga soundtracket av Sue Kasper är för mig minst lika ikoniskt och trallvänligt som Koji Kondos klassiska Mario-kompositioner. Will Wrights stadsbyggarspel är något jag kan komma tillbaka till om och om igen utan att jag någonsin tröttnar och är ett av mina absolut starkaste spelminnen genom tiderna.

Zombies Ate My Neighbors (SNES. 1993)
I tredje klass blev jag efter evinnerligt tjatande stolt ägare till min första alldeles egna spelkonsol, ett Super Nintendo bundlat med det i mina föräldrars ögon barnvänliga och icke-våldsamma spelet Super Mario All-Stars. Det var strikta speltider som gällde och jag fick absolut inte sitta för nära TV-skärmen då det enligt rykten kunde orsaka fyrkantiga ögon, varningar och förmaningar jag aktivt gjorde mitt yttersta för att både ignorera och bryta mot. Det var under dessa skälvande månader som mitt spelintresse i sanningen tog fart och när jag slutligen kunde stoltsera med att ha gjort mos av samtliga Mario-spelen som All-Stars erbjöd så vände jag min blick mot något seriösare, råare och tuffare. Konamis skoningslöst utmanande hyllning till skräckgenren blev mitt andra spel att äga och levererades av postorderkungarna Nordic Games som levde på Super Powers baksida med sina skrikiga gul-svarta annonser. Zombies Ate My Neighbors var och är än idag en obarmhärtig, grym upplevelse vars utmaning och nivå-komplexitet kan likställas med att springa rakt in i en vägg. Varken jag eller vännerna har ännu lyckats med konststycket att utan fusk överleva de 55 brutala banor som spelet har att erbjuda, alla fyllda till bristningsgränsen av hungriga zombies, tjutande varulvar, gigantiska spindlar, galna doktorer och yx-mördare som vilt svingar sina tillhyggen i sin jakt efter en. Konamis spel stal mitt hjärta och introducerade mig till skräck för första gången, en genre som mästerligt förtrollade mig med allt det okända och otäcka. Tack vare Zombies Ate My Neighbors kan jag idag titulera mig som skräckfantast i alla dess former och jag konsumerar det i alla former jag kan, böcker, film eller spel. Formatet spelar ingen roll i jakten på de åtråvärt underbara kalla kårarna. Zombies Ate My Neighbors är lika förunderligt charmigt idag som när det släpptes för med än tjugofem år sedan och bibehåller sin status som en av de absolut viktigaste spelupplevelserna i mitt liv och innehar en extremt speciell plats i mitt hjärta.

Cruis'n USA (Arkad, 1995)
Skymningsåren för Super Nintendo kantades av spel som pressade maskinen långt bortom vad den egentligen var kapabel till att prestera, mycket tack vare ACM-grafiken från RARE och deras monsterdatorer från Silicon Graphics. Under dessa år var jag en odrägligt inbiten Nintendo fantast och avskydde allt som SEGA och nykomlingarna Sony bringade till bordet med en aldrig vacklande, brinnande passion. För vad hade de i spelbranschen att göra egentligen, de var ju inget annat än kaxiga uppstickare och innerst inne visste jag med orubblig säkerhet att Nintendo skulle bräcka dem alla med sin kommande konsol. I leksaksbutikerna runtom i Skåne fick jag vid några tillfällen bevittna framtiden i form av både Ridge Racer till Playstation och Daytona USA till Saturn, ja till och med på barnprogrammet Junior som sändes av TV4 hade en lång demonstration av den för tiden overkligt snabba och snygga arkadkonverteringen av Namcos racing-titel till Playstation. Något jag fnös avfärdande åt. Mitt Nintendo-hjärta trånade enbart efter Ultra 64, en maskin jag i min blinda övertygelse visste skulle sopa mattan med utmanarna och Midways Cruis'n USA var på förhand det spel jag längtade mest efter. Fotorealistisk grafik, fräcka bilar och halvnakna brudar, som tidig tonåring kunde man knappast önska sig mer. Så när jag slutligen av en slump hittade två sammankopplade arkadmaskiner av Midways asfalt-slaktar-titel ståendes i en lokal videouthyrningsbutik i Lund så kunde jag knappt tro mina ögon. Grafiken och ljudet slukade mig och jag bevittnade där och då vad som i min lilla värld kunde likställas med Jesus återkomst till jorden. På några få milli-sekunder var jag såld och den retsamt frestande, snurrande Ultra 64 logon som proklamerade att Cruis'n USA snart skulle komma till hemkonsolen var som grädde på moset och skapade ett osannolikt ha-begär samtidigt som det cementerade min indoktrinerade tro av att Nintendo fortfarande regerade och var de otvivelaktiga herrarna på täppan. Nej, Cruis'n USA är absolut inte ett bra racingspel hur man än vänder eller vrider på det, ett faktum jag först kom att inse långt senare, men Midways titel introducerade mig till racing-genren i stort och jag spenderade kriminellt många timmar i videouthyrningsbutiken där jag fyllde Cruis'n USA maskinerna med små mynt från min Bamse-spargris. Midways racingspel träffade mig mitt i solarplexus och var min första riktiga introduktion till genren som jag än idag älskar med en barnslig passion.

Suspiria (1977)
Att film är min absolut största passion i livet finns där nog ingen som ifrågasätter eller tvivlar på. Ett intresse jag fått ärva genom mina föräldrar som såg till att vi nästan varje helg under min uppväxt hyrde videokassetter från vår lokala kiosk i byn under det sena 80- och tidiga 90-talet, något som introducerade mig till allt från Stephen Hereks Critters till John Landis Blues Brothers och Sean Connery som den rump-daskande, skojfriske James Bond. Det var en förunderlig period att växa upp på och att bläddra bland de olika VHS fodralen som alltjämt försökte utklassa varandra med sina galna omslag var en ritualistisk upplevelse jag aldrig kommer glömma. Det var där jag fann vad som kom att introducera mig till Giallo/Italio-genren och öppna upp en helt ny värld av absurditet och galenskap tonsatt till hypnotisk prog-rock och klädd i en alldeles unik, fascinerande estetik. Dario Argentos Suspiria med den sagolikt vackra Jessica Harper i huvudrollen var en film som skrämde skiten ur mig till den grad att jag länge vägrade titta på den igen, och det var först flera år senare som jag återupptäckte denna grandiosa och stilbildande titel vilket också på nytt tände mitt filmintresse med en brinnande ny intensitet. Argentos mästerverk är anledningen till att jag började fördjupa min kunskap om filmproduktioner, regissörer och all den tankekraft och arbete som ligger bakom varje producerad titel och manus. Suspiria ligger också till grund för min passion för alternativ musik och grafisk formgivning samt är en film jag återvänder till om och om igen med aldrig sinande kärlek. Ingen annan titel inom skräck-genren (kanske med undantag av John Carpenders The Fog) kan väcka så här pass djupa känslor i mig och jag fullkomligen dyrkar Jessica Harpers skräckfyllda upplevelser i detta förunderliga mästerverk vars inverkan på mig är nära nog omätbar.

Lost in Translation (2003)
Ingen film inom mediet har betytt mer för mig än Sofia Coppolas intima porträtt om de två vilsna själarna Bob och Charlotte som genom olika omständigheter finner sig strandsatta i ensamhet på en främmande plats i ett främmande land. Det är en film som likt ingen annan förkroppsligar utanförskap och behovet av tillhörighet, vänskap och kärlek i en tid där vi i allt mindre utsträckning tar oss tillfället att stanna upp och faktiskt andas in vår omgivning. Lost in Translation är en hjärtskärande triumf som obekymrat svänger mellan lycka och förtvivlan på ett modernt, sexigt vis och blandar Bill Murrays coola lugn med Scarlett Johanssons timida osäkerhet och upptäckarlust. För mig är Sofia Coppolas magnum opus en film som bryter gränserna inom mediet och representerar något så mycket större och nästan övernaturligt. Lost in Translation är förtrolig viskning som anknyter till oerhört djupt liggande känslor och som färgat både mig som person och hela mitt liv, inbjuder till förändring, eftertanke och slutligen lämnar en andlös, utraderad och brusten. Sofia Coppolas film är poesi och en så nära del av mitt hjärta att jag antagligen gått itu utan den och är utan en sekunds tvekan min absoluta favoritfilm genom tiderna. Den bär ansvar för mycket av den person jag är idag och en titel jag ser om flera gånger varje år utan att den på något sätt tappar sin känslomässiga udd och inverkan. Det är en film som får mig att leva, skratta och förundras över vad som faktiskt är möjligt inom mediet. For relaxing times, make it Suntory time!