Bäst Just Nu: Mars

Petter Hegevall
Dirt Rally 2.0
Jag hade velat skriva Rainbow Six: Siege här, för jag har spelat det en del den gångna månaden. Eller Call of Duty: Warzone. Eller Doom Eternal. Eller Super Mario Run. Men det vore lögnaktigt. För jag har tillbringat mer tid tillsammans med Codis bejublade sim-tvåa under mars än vad jag har med alla dessa andra titlar kombinerat. Och detta skyller jag naturligtvis Gamereactors nybyggda motion-simulator för. Jag har kört, kört, kört och kört likt en besatt människa och trots detta känner jag mig inte bara inte det minsta leds på spelet, utan kanske snarare tvärtom - mer sugen än någonsin. Dirt Rally 2.0 för ett år sedan, när det släpptes, var en besvikelse. Fysiken gav sken av att jag styrde bilen med bakaxeln (?) och innehållsmängden var torftigt snålt tilltagen. Idag, 13 månader senare - är det såklart spelet som det borde ha varit vid premiären. Ursnyggt, bilfysikmässigt underbart, väloptimerat och ytterst välfyllt. Flat Out-pack signerat Colin McRae har dessutom precis släppts, och gjort ett redan briljant simulatorspel ännu bättre.

Adam Holmberg
Half-Life 2
Detta har varit en actionmånad för mig och jag har gått från Doom Eternal till Half-Life: Alyx, två spel jag respektive recenserat eller bloggat om, men efter jag var klar med dessa två tog jag och installerade om hela Half-Life serien på datorn och tog en nostalgisk tur till City 17. Det har gått nästan 16 år sedan Valves ökända skjutare släpptes och jag kan erkänna att vissa saker kanske inte längre känns så modernt med viss tyngd lagd på fysikdrivna gimmicks och ganska trist fientlig AI. Men trots att dessa rynkor visats sig med åldern så är det fortfarande så mycket mästerligt hantverk här och det är lätt att gå tillbaka och se Valves vikt på variation och förmåga att aldrig helt tråka ut spelaren. Inga delar tar för lång tid och det finns alltid en ny fokus eller mekanik som kryddar ens dystopiska actionresa. Dags att fortsätta svinga den ikoniska kofoten och vifta bort utomjordingarna!

Henric Pettersson
Nioh 2
Inför recensionen lirade jag Nioh 2 som en galning. Jag har inte dött så mycket på en och samma boss som jag gjorde på spelets andra boss och jag led. Delvis för att jag verkligen ville komma vidare, men också för att jag kände att jag inte ens var i närheten av att ha spelat tillräckligt för att kunna skriva en recension. Idag har jag dock klarat spelet men lirar det ändå till och från för att klara alla sidouppdrag och nu har jag även börjat om på New Game +. Dessutom saknar jag bara tre troféer som jag beräknar att få tag på inom någon dag, och sen är jag väl så gott som färdig. Åtminstone tills dess att första expansionen släpps.

Johan Vahlström
Red Dead Redemption 2
Det var bara en tidsfråga innan jag också tog på mig cowboyhatten och spelade Red Dead Redemption 2. Jag älskade det första Red Dead Redemption när det begav sig och nu när jag fick låna uppföljaren helt gratis var det ju inte ens något att fundera på. Jag har sett spelet hyllats för mycket, men nåt som inte fått tillräckligt med uppmärksamhet är Arthurs skäggväxt. Vilken mekanik. Från att se riktigt prydlig ut till en mindre välpolerad version av ZZ Top. Det är svårt att lägga ifrån sig kontrollen när jag bara vill se hur berättelsen utvecklas. Jag börjar närma mig slutet nu och trots att jag vet hur det slutar (tack vare att folk inte kunde låta bli att spoila) ser jag fram emot att personligen se hur denna saga slutar. När kommer Red Dead Redemption 3?

Marcus Persson
Age of Empires II: Definitive Edition
Som femtonårig grabb var jag brutalt imponerad av Ensamble Studios toksnygga realtidsstrategispel när det släpptes till PC i slutet av 90-talet och resulterade i oräkneliga nätters LAN med vännerna. Unisont beigea surrande chassin, CRT monitorer och kilometervis med sladdar löpandes kors och tvärs som ett hypermodernt spindelnät. Exkursionerna till kylen med dess förnödenheter (pizza och cola) förvandlades snabbt till utstuderade dansstycken för att inte riva ner och koppla ur någon av de livsviktiga hubbarna eller förgreningsdosorna. Jag skulle vilja påstå utan överdrift att Age of Empires II var mitt och vännernas liv under de sista skälvande högstadieåren och för mig har Mars månad inneburit en rejäl dos nostalgi och ett seriöst återfall av Age of Empires II-beroende. Age of Empires II: Definitive Edition med sina många nyheter och förbättringar gör att det känns som jag återupplever spelet på nytt igen, med samma förundran och häpnad som om det vore hösten 1999 ännu en gång. Jag skriker åt de infernaliska prästernas "wo-lo-lo", jublar åt katapulternas stenbumlingar som gör pannkaka av brittiska bågskyttar, svär över italienarnas dominans på havet och fnissar glatt när jag frambringar oändliga horder av yx-kastare ur mina ståtliga slott och släpper lös dom på intet ont anande små bybor. Murar rämnas, hus sticks i brand och de döda kropparna ligger i drivor över de oändliga slagfälten. Ja, Age of Empries II: Definitive Edition är precis så bra som vi alla hoppades på och är ensamt ansvarigt för över femtio timmars speltid från min sida under Mars månad. Där finns inga planer på att sluta ännu, där finns ingen hejd, ingen måtta. Än finns där många civilisationer kvar att brutalt dominera, krossa och slå i spillror.

Jonas Mäki
Animal Crossing: New Horizons
Jag har spelat så många Animal Crossing vid det här laget att jag känner mig själv. Varje morgon stänger jag av väckarklockan för att sträcka mig efter Switchen. Får en kort information av Tom Nook, läser brev jag fått, scoutar efter fossiler, träffar nytt folk och deltar i något knasigt projekt. Rätt vad det är kommer någon Gamereactor-läsare (eller sambon) och hälsar på och vill byta till sig en av mina apelsiner mot en nysnickrad byrå och lämnar en tröja de tycker skulle passa mig. Därefter är det arbete i verkliga livet, middag och... Mer Animal Crossing: New Horizons. Och så lär det se ut åtminstone under 2020. Jag känner mig själv som sagt, och har gjort det förut. Det är både underbart och älskvärt, och en tidstjuv som slår det mesta på fingrarna.

Rasmus Jämsä
Batman: Arkham City
När jag av en slump 2010 köpte ett begagnat exemplar av Batman: Arkham Asylum (letade egentligen efter Ratchet & Clank: Tools of Destruction) så hade jag ingen aning om att jag skulle bli fullkomligt besatt av denna underbara spelserie med en majestätisk Läderlapp i huvudrollen. Nu tio år senare och jag spelar fortfarande om varje del i serien minst en gång om året. I mars 2020 fick det bli Arkam City som spelades om och det står sig fortfarande som den överlägset bästa delen i serien. Spelet har en sirapstjock atmosfär, utmanande och roliga bossfighter, en story som än idag är superspännande, ett gudasänt stridssystem och gåshudsframkallande musik. Allt i detta spel klaffar perfekt, vilket gör att jag med glädje kommer att spela om det igen 2021 (och alla andra år efter det).

Olof Westerberg
Animal Crossing: New Horizons
Trots att jag bara haft Animal Crossing: New Horizons i en knapp vecka har jag hunnit med att spela en hel del, vilket egentligen motsäger principen med spelupplägget. Eftersom spelet använder sig av realtid och dygnscykel belönar det ett regelbundet, långsiktigt spelande, t ex om jag loggar in flera dagar i rad kammar jag hem fler "Nook Miles" - en av spelets valutor. Men samtidigt finns det inte jättemycket att göra på en gång. När jag loggat in ännu en gång och sett vad som hänt sen sist, plockat mina frukter och hämtat ut mina Nook Miles, köpt dagens specialvaror och sett hur träden växt, då är det inte jättemycket att göra mer än att vänta till morgondagen och se vad som händer då. Trots det så stannar jag kvar för att se hur solen går ner och ljuset förändras i realtid, tillbringar timmar åt att på eget bevåg designa den danska Dannebrogen-flaggan och Tuborg-loggan för att sen bjuda över vänner till min ö Jylland för att visa upp mitt danska kungadöme. Det blir en slags paradoxal, underbar tristess att bara försjunka i och njuta av.

Joakim Sjögren
Ori and the Will of the Wisps
Mycket av speltiden kom givetvis inför recensionen som skulle skrivas i början av månaden, men även efter att texten var publicerad och betyget satt så har jag funnit mg själv återvända till Ori and the Will of the Wisps med jämna mellanrum under mars. För detta är verkligen ett underbart Metroidvania-lir som Moon Studios har svarvat fram och att bara tillbringa ett par minuter med att puckla på ett par ondskefulla sniglar eller manövrera sig runt den färggranna spelvärlden med hjälp av ens robusta plattforms-arsenal är en ren fröjd varje gång. Musiken är även den en stor anledning till att jag återvänt till Niwen så otroligt många gånger under den senaste månaden, och jag slår återigen fast att detta är bland det bästa soundtracket som någonsin gjort till ett spel. Har ni inte hunnit spela Ori and the Will of the Wisps ännu så gå och gör det omedelbart.

André Lamartine
Resident Evil 2 (Remake)
Tanken var ju att jag skulle tillbringa lite kvalitetstid med Doomsguy i Doom: Eternal efter att ha "förberett" mig med Doom (2016), men Resident Evil-världen lockade tillbaka mig efter den rådande Nemesis-hypen och nu sitter jag återigen fast i Racoon City:s polisstation i vad som mycket väl kan ha varit förra årets allra bästa spel. Det är bara så mysigt att ränna runt i panik när de tungkyssande klätteraporna släpps lösa, lägga timmar på att prydligt organisera mitt tajta vapenutrymme (för att aldrig någonsin uppleva ångesten över att behöva slänga krut i onödan) och leka runt med den tröga fedora-jätten i bibblan. Jag längtar verkligen efter att bekanta mig med styra Jill Valentine efter att ha hart Henkes lovord i sin recension, men det kan vänta tills jag når slutet av detta fantastiska spel... För tredje gången.

Andreas Blom
Tekken 7
Frågade du mig under högstadiet vad det tillbringades mest tid på, utöver GTA: San Andreas och Guitar Hero, blir nog svaret Tekken. Nog hade man väl i hemlighet lirat lite demo-skivor innehållandes Tekken 4 innan åldern tillät, samt lite av femman hos polaren, men det var i och med Dark Resurrection som intresset naglade fast sig ordentligt. Under framför allt sexan, sjuan spenderades det otaliga timmar på träning, parering och turen att åka på knogmacka efter knogmacka innan man själv blev rätt käck på det. Men intresset lade sig och åren gick. Tills nu, då en kollega på utmanade mig och innan man visste ordet av var intresset tillbaka och redan förra helgen hade jag installerat mig hos barndomsvännen (inte kollegan, viktigt att hålla isär). Och allt var tillbaka. Timingen, adrenalinet, tillfredsställelsen. Och nog att jag har mina åsikter om sjuan och dess justering av vissa moves i förhållande till föregångarna, känner jag på mig att Asuka, Dragunov och Devil Jin i fortsättningen kommer vara ett större inslag i mitt liv.

Johan Jolin
Halo: The Master Chief Collection
Det märkas att det gått ett par år sedan vi fick ett Halo-spel. Jag har alltid varit hyfsat duktig på Halo. Fyr-shotten på Halo 3 brukade delas ut med garantistämpeln men nu så är det mer brist på den vara än toarullar på Ica här i Stockholm. Men trots att Halo: Reach knapp kan tävla mutiplayermässigt mot de övriga ringepisoderna samtidigt som Combat Evolved känns redigt föråldrat har jag återkommit gång på gång. Finns det något mer tillfredsställande än att dra en no-scope med en sniper? Svaret är nej. Att se spartanens kropp flaxa livlöst, fullkomligt medveten av förödmjukelsen som precis inträffat, är just det som tränat smilgroparna under dessa epidemitider. Det faktum att jag njuter så här mycket att några av Bungies "svagare" kort, får mig att ohälsosamt tråna efter Halo 3. Tills dess kommer jag ändå fortsätta ha riktigt skoj ihop med Master Chief på slagfältet.

André Wigert
Wunderling
Som variation till de stora titlarna med öppna världar enligt Ubisoft-standarden finns det gudskelov fortfarande kvar ett stort intresse från utvecklarhåll att knåpa ihop något mer klassiskt, där en numrerad bana ska klaras av och att det oftast bara finns en enda lösning på problemet. Wunderling är ett sådant och under min recensionsvecka har jag älskat att mata av nivåerna med vetskapen att om jag inte drar till med ett rejält skutt på exakt den plats som utvecklarna tänkte sig så går det också åt helvete. I recensionen som publiceras när som helst hyllar jag de braksmarta plattformsutmaningarna och bandesignen, men det fanns inte riktigt utrymme för att nämna en skön detalj med spelkontrollen. Joyconsen är ju en något unik dosa då höger och vänster plastklump kan skiljas från varandra och detta har Retroid utnyttjat på så sätt att jag bara har behövt använda min högerhand till spelandet. Alla kommandon är alltså utformade utefter styrbord-nävens fingrar, vilket gett möjlighet till en uppsjö av unika kroppspositioner som det aldrig hade gått att lira ett PS4- eller Xbox-spel i. Mina lemmar har flugit omkring med Kama Sutra-kreativitet och jag hade aldrig velat spela Wunderling på någon annan plattform, tack vare det smarta spelkontrollschemat.

Vilket spel har du tillbringat mest tid tillsammans med under den gångna månaden?