Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Startsidan
artiklar

Topp-5: Fantasy

Efter att ha avklarat action, komedi samt krigsfilm är det dags för oss på Gamereactor att kora det vi anser vara tidernas fem bästa fantasyfilmer...

Topp-5: Fantasy

(5) Pans Labyrint
Det har snart gått femton år sedan det spanskspråkiga fantasimästerverket släpptes och förtrollade en hel värld med sin gripande berättelse om en flicka och hennes verklighetsflykt till en mystisk sagovärld undan sin eländiga tillvaro och dess upphovsmakare - en hänsynslös general och styvpappa. Där fantasigenren ofta präglas av påkostade grand-spektakeladaptioner baserade på populära bokserier, är Guillermo del Toros Pans Labyrint istället mer stramt återhållsam, befriande fristående och vuxeninriktad i sin kreativt unika struktur. Som en mognare, mörkare Den Oändliga Historien fast med mindre suspekta, barnflörtande drakjyckar och mer panikångestframkallande golvytor med schackmönster samt kusligt förunderliga trädskepnader. Fantasirikedom är verkligen nyckelordet här. Det sagohypnotiska ledmotivet från Javier Navarrete skapar en poetisk känsla av melankoli och ungdomlig skörhet. Skådespelaren och del Toro-bekantingen Doug Jones, här i en dubbelroll som den vänlige kreaturen Faun samt den mer skräckinjagande Pale Man, åkallar både värme såväl som fasa i sin respektive gestaltning som stärks ytterligare av den vanvettigt välgjorda kreatursdesignen och det närapå lika exceptionella sminkarbetet. Den digitala målarpenseln används smakfullt sparsamt och det är istället utklädsel, kulisser och praktiska trollkonster som utgör merparten av effektarbetet vilket gör att filmen inte alls känns som en tidstypisk kreation utan mer som ett tidlöst konstverk från en oerhört inspirerad konstnär. För med Pans Labyrint certifierades Guillermo del Toro både som en manusförfattare och filmregissör värd att hålla ögonen på.

Topp-5: Fantasy

(4) Sagan om konungens återkomst
När det var dags för Peter Jackson att avrunda det vi anser vara tidernas främsta filmtrilogi, genom alla tider, gjordes det med en stilsäkerhet och ett självförtroende som är svårfunnet, inte minst inom fantasygenren. Jackson hade vid det här laget effektivt byggt upp Tolkiens värld på ett sätt som ingen (verkligen ingen) någonsin hade trott att han skulle lyckas med, och svepte oss med på den sista delen av en underbar resa som blandade den mörkare tonen från mittenkapitlet med den mer sagoromantisk fantasyklassiska stämningen från Sagan om ringen: Härskarringen. Visst, absolut. Sagan om konungens återkomst innehåller ett par slut för mycket och det märks så väl att det såklart var bitterljuvt att avrunda ett projekt som svalt många år av filmskaparnas liv, men det gör inget. Det gör så pass lite för vår del att vi med glädje korar den till tidernas fjärde bästa fantasyrulle.

Topp-5: Fantasy

(3) Spirited Away
Riktigt bra fantasy är bra mycket mer än bara sagofigurer och episka färder genom omöjliga världar. Fantasy är inte knutet till en särskild kultur eller nation. Det är mer än bara något som avviker från vår verklighet. Fantasy är ett tillstånd. Ett kall. En längtan. En saknad. Detta är Spirited Away i ett nötskal: en dröm, ett minne av en svunnet öde, en önskan att vara mer än vad man är. När Chihiro tvingas arbeta för en elak häxa i andevärlden för att rädda sina föräldrar och sitt eget skinn tvingas hon vara någon hon inte tror att hon klarar av att vara. Detta är en gemensam nämnare i många fantasyhistorier när karaktärer kastas ut på ett farligt äventyr och genomgår en inre förändring mot historiens slut, vare sig det är frivilligt eller inte, men Spirited Away skippar de vanliga genrekonventionerna och bildar en djupt emotionell förståelse för vår vilsna huvudperson som är lika tidlös som universell. Bara tågresan, där Chihiro och den ansiktslösa vålnaden sitter tysta i väntan på sin destination, får oss att gråta av tusen olika anledningar och vi undrar om vi någonsin steg av tåget efter alla dessa år. Spirited Away är mer än bara andar, magi och hjältemod: det är något lika vunnet som svunnet.

Topp-5: Fantasy

(2) Sagan om de två tornen
Precis som i fallet med Star Wars (originaltrilogin) är det mittenkapitlet i Peter Jacksons mästerliga följetong som är den mörkaste av de tre filmerna, den mest våldsamma. Det går absolut att avfärda den som ett tre timmar långt krig mot miljontals geggiga grottmonster (som alla attackerar en gigantisk fästning där våra hjältar sitter och trycker) men det vore lika dumdristigt som att på riktigt försöka få det till att Empire Strikes Back enbart handlar om hämnd, eller att Gudfadern II är enkelspårig på grund av konstanta tillbakablickar. Sagan om de två tornen stramar åt den stundtals sagoromantiska tonen från den inledande filmen och djupdyker i de mörkare delarna av ett Midgård under attack från ondskans krafter. Och det är ett mästerverk från första till sista bildruta som idag, snart 20 år senare, är bättre än någonsin.

Topp-5: Fantasy

(1) Sagan om ringen (2001)
Att Sagan om ringen är en kioskvältare av grövsta kaliber är det nog få som ifrågasätter, för här snackar vi trots allt om filmen som drog en hel filmgenre in i den digitala tidsåldern och trollband världen med sin prakt och magi. Tjugotre år hade hunnit förflyta sedan Ralph Bakshi regisserade den säregna The Lord of the Rings som blandade rotoscope-effekter med klassisk animationsteknik och i kölvattnet av de tekniska framsteg gjorda av Industrial Light and Magic under inspelningen av de nya Star Wars-filmerna så kändes tiden mogen att återigen besöka Middle-earth. Under ledning av splatterkungen Peter Jacksson och med finansiellt stöd från New Line Cinema så bjöds vi med på en förtrollad resa berättad i tre kapitel som än idag saknar motstycke inom genren. Det var omvälvande, omskakande och sensationellt makalöst. Vi på filmredaktionen älskar alla tre delarna i The Lord of the Rings-trilogin med stor, stor passion men det är den första av de tre som verkligen sticker ut från mängden.

Sagan om ringen: Härskarringen må sakna mycket av det dunder och brak som återfinnes i The Two Towers och Return of the King men istället fyller den sin speltid med filmtrilogins tveklöst bästa karaktärs-stunder. Boromirs ångestfyllda uppoffring, Bilbos farväl av The Shire, Aragorns inre stridigheter kring vad som förväntas av honom, sällskapets desperata flykt och strid i djupet med sin explosiva klimax på bron i Khazad-dûm. Det är i sanningen en emotionell och ytterst intim resa genom Middle-earths landskap som vi bjuds med på. Där finns en vuxen allvarsamhet som växlar och skiftar i takt med att sällskapet ställs mot nya utmaningar och allt hårdare, farligare prövningar. Från den rustika Old England känslan i Fylke till det utomjordligt vackra i det långsamt förtvinande Rivendell. Det vilda och okända kring Path Galen, Amon Hen och Falls of Rauros till praktfullheten i Lothlórien inramat till de skandalöst vackra tonerna komponerade av Howard Shore.

Sagan om ringen: Härskarringen är perfektion, en blixt fångad i en glasburk och en makalös film som vi alla på filmredaktionen var eniga om hörde hemma på sin plats som det bästa fantasygenren har att erbjuda. För oavsett hur intensiva och stora striderna i uppföljarna blir, oavsett hur extravagant exotiska utsikter vi bjuds på, så är det känslorna och förtroligheten som får oss att minnas förtvivlade resa som stöps ömsom i djupt mörker och ömsom i skimrande trolskt ljus. Peter Jackson lyckades med de omöjliga och gjorde en tre timmar lång film som lämnar en med en känsla av att vilja ha mer. "One ring to rule them all, one ring to find them. One ring to bring them all and in the darkness bind them."

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Topp-5: Action
Topp-5: Komedi
Topp-5: Krig



Loading next content