Petter om: Doom - Från bäst till sämst

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Petter om: GTA
Petter om: Halo
Petter om: Metal Gear
Petter om: Resident Evil
Petter om: Zelda
Petter om: Super Mario
Petter om: Sonic
Petter om: Street Fighter
Petter om: Call of Duty
Petter om: Tomb Raider
Petter om: Metroid
Petter om: Half-Life

B Ä S T
(1) Doom (2016)
Jag hade aldrig trott att 2016 års Doom skulle greppa tag i mig i vad som enklast kan beskrivas som en helvetiskt strypgrepp. Men det gjorde det. Id Software med Marty Stratton och Hugo Martin i täten förtrollade mig på gamla premisser med den där patenterat ultravåldsamma, idiotsnabba spelbarheten som gjorde originalet så märkvärdigt, kryddade med sanslös grafik och fantastiska vapen. Att musiken var helt sanslöst brutal-irriterande (på helt rätt sätt) och fiendemonstren olustigt äckliga, gjorde knappast saken sämre. Jag minns när det anlände till redaktionen. Jag hade inte tid att spela det, men sörjde väl egentligen inte särskilt mycket för det då jag hade massa annat att ta tag i. Jag trodde som sagt inte heller att jag skulle älska det som jag i slutändan gjorde - och gör. Kim Orremark högg recensionskoden samma sekund som jag meddelade det redaktionella teamet att jag sökte recensent till Doom, och som vanligt gjorde den karln ett komplett, snabbt och stiligt arbete. Jag tog inte tag i Doom förrän flera månader senare, åtminstone inte så pass att jag verkligen satte mig ned och spelade igenom det från början till slut. Och när jag väl gjort det kunde jag för min värld bara inte begripa varför Kim "bara" satte 8 av 10. För mig var, och är, det en klockren 10:a. Ett i stort sett perfekt actionspel som på så många sätt kapslar in, förfinar och förädlar det som jag ofta saknar i dagens actiontitlar. Det som ofta fanns i gamla skolans spel. Rå enkelhet, otäck svårighetsgrad, inga konstigheter, inget knussel - bara "rip and tear" genom ursnygga nivåer. När jag idag återvänder till Doom 2016 tycker jag att det åldrats med maximal värdighet, som en ungt, fint vin.

(2) Doom
Jag minns mycket väl hur min gamla klasskompis Henrik bjöd in till spelsession. Det var lucia 1993 och jag var 15. Doom hade släppts tre dagar tidigare och jag var väldigt förväntansfull när spelet laddade in. De följande 20-ish timmarna var svettigt supercoola och hysteriskt minnesvärda. Inte minst eftersom jag precis bytt de pixligt platta Sonic the Hedgehog-världarna mot 3D-död på mars, i Id Softwares genredefinierande, stilbildande, snorviktiga ikon till acitonklassiker. Och även om vi spelade själva äventyret som dårar, var det till slit multiplayer den följande sommaren som verkligen grabbade tag och vägrade släppa taget. Det var skolans datasal som agerade fritidsgård under flertalet månader och vi levde loppan på mars, pangade sönder varandra hela kvällarna och jag minns mycket väl hur säker jag var på att Doom var världens bästa spel.

(3) Doom 64
Det fanns märkligt nog inget spel jag var så o-sugen på till Nintendos hett efterlängtade 64-bitarsmaski9n som just Doom. För Midway och Nintendo gjorde på den tiden ett riktigt uselt arbete med att marknadsföra Doom 64, något som fick varenda kotte att utgå från att spelet "bara" var en trött standardkonvertering av ett fem år gammalt PC-spels om jag redan spelat sönder och samman. Men det var ju fel. Helt, helt fel. Något som jag rätt snabbt blev varse om i och med att jag sattes på att recensera det för stadens lokala dagstidning. Doom 64 utvecklades ju inte alls av Id Software utan av Doom-fans inom Midway och det var en regelrätt fortsättning på Doom II: Hell on Earth som i mångt och mycket överträffade Ids hyllade tvåa. Det var snyggare, mörkare, snabbare och mer varierat och jag älskade att det fanns ännu fler kluriga actionpussel inbakade. Jag minns att jag varvade Quake (multiplayer) med Golden Eye 007 och Doom 64 och var just då i något slags odödligt FPS-rus som sedan aldrig gav med sig.

S Ä M S T
(1) Doom 3
Jag minns hur mycket jag gillade Doom 3 när det väl släpptes (jag minns även hur jag laddade hem den läckta versionen från någon suspekt piratserver och lade flera veckor på att lappa ihop det som fanns för att få skiten att fungera) mycket tack vare att det då var världens snyggaste spel. Alla kategorier. Jag har ju alltid varit olidligt svag för überläcker grafik. Ibland i så pass stor utsträckning att jag haft smärre bekymmer med att faktiskt se skogen för alla träden, om vi säger så... Och i fallet Doom 3 skulle jag vilja skylla på skogen, igen. Grafikskogen. För ja, det var ursnyggt och ja, det var fenomenalt läskigt och mörkt. Våldsamt med suveräna vapen. Men såhär i efterhand kan jag inte riktigt påstå att jag tycker att det känns som ett Doom-spel. Lika lite som jag anser att Quake II eller Quake IV känns som riktiga Quake-spel. Doom 3 var trångt, innehöll för lite variation och saknade tempot som alltid gjort Doom till Doom. Idag är jag inget större fan, tyvärr.

(2) Doom Eternal
Jag var helt säker på att jag skulle älska det. Helt stensäker. Jag sade till och med till Adam (som recenserade spelet förra veckan) att jag mest troligt skulle komma dragandes med maxbetyg med tanke på hur stark min kärlek är för Doom (2016). Men så blev det inte alls. Jag spelade igenom Eternal i helgen och även om det är helt okej, såklart - idiotsnyggt och spelmässigt originellt - är det ett spel som försöker uppfinna hjulet trots att man redan far fram på en sexhjulig, jetdriven rekorddragster. Om du förstår vad jag menar (med den hysteriskt klena metaforen). Doom Eternal blir för meckigt för min del, för lite Doom. Att tvingas ränna runt och motorsåga fiender som likt Fallout rollspelsblöder hälsopoäng för att få loss lite liv, och ammo - samt att det blir sådär rollspelstrist att leta bensin och skott hela, hela, hela tiden - gör att jag under långa stunder faktiskt kände mig rätt uttråkad av Doom Eternal. Jag anser även att miljöerna ofta blir för trånga, att grappling hook-partierna känns som slappa gimmick och att fienderna är för många. 2v1-multiplayergrejen är inget för mig heller, Jag gillar inte asymmetrisk multiplayer, alls.

(3) Doom 3: Resurrection of Evil
Egentligen är väl detta inget som jag, likt de två spelen här ovanför, någonsin skulle kalla "sämst" eller "dåligt". Tvärtom, detta expansionspaket var och förblir ganska bra - inte minst med tanke på attd et utvecklades av ungtuppar utanför Id Software och introducerade ett slags "Gravity Gun"-liknande gevär som jag minns var roligt att pyssla med. men precis som i fallet Doom 3 hamnar detta, för mig, lite väl långt ifrån de kärnvärden som jag tycker måste finnas med i ett riktigt minnesvärt Doom-spel, och därför hamnar det på denna lista.

F R A M T I D E N
Att sia eller drömma om framtiden för Doom är svårt. Det märks ju i Doom Eternal att Id Software mer eller mindre kört fast gällande retro-upplägget från Doom (2016) och därför försökte uppdatera det spelmässiga (samt upplägget) lite väl mycket. Jag skulle kunna önska mig en återgång till det som var, men jag har ju å andra sidan redan Doom (2016) så det struntar jag i. Jag skulle kunna önska mig mer av något helt nytt men det skippar jag också eftersom jag tycker att Id Software kan kläcka ur sig en helt ny spelserie om de nu vill innovera och bjuda på något helt annorlunda än allt de tidigare utvecklat. Istället lämnar jag detta stycke tomt på egentligt innehåll och ber dig komma på några vassa förslag på vad framtiden för denna anrika actionföljetong skulle kunna erbjuda. Go!

Hur ser dina Doom-favoriter ut?

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Petter om: GTA
Petter om: Halo
Petter om: Metal Gear
Petter om: Resident Evil
Petter om: Zelda
Petter om: Super Mario
Petter om: Sonic
Petter om: Street Fighter
Petter om: Call of Duty
Petter om: Tomb Raider
Petter om: Metroid
Petter om: Half-Life