Svenska
Gamereactor
artiklar

Topp-5: Action

När vi under förra veckan dundrade igång denna artikelserie startade vi med komedigenren. Nu är det dags för Gamereactor att utse tidernas fem bästa actionrullar...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
Topp-5: Action

(5) Robocop
När holländaren Paul Verhoeven fick sin första riktiga chans att göra påkostad Hollywood-film, då tog han i från tårna och vände hela filmvärlden upp-och-ned. Robocop var inte bara futuristiskt realistisk med klockren satir, samhällskritik och en lortigt olustig bild av framtiden i Detroit (som efter finanskrisen 2008 i stort sett blev exakt som det såg ut i Robocop, minus android-poliser då förstås) den var dramaturgiskt perfekt och används tillsammans med storslagna, tidlösa mästerverk som Jungfrukällan, Gudfadern och De sju samurajerna i diverse filmhögskolekurser. Så bra var den. Så bra är den. Lika bra idag som 1987 och en film som är så skickligt gjord och så underhållande att den helt enkelt aldrig skulle kunna ignoreras när listor av den här sorten sätts ihop.

Topp-5: Action

(4) Predator (1987)
Rovdjuret är en film att älska. Den är överdrivet våldsam, högljudd och proppfull med vansinniga mängder testosteron. Den är självaste definitionen av åttiotalets uppblåsta machokultur och fylld av hjältedåd utförda av osannolikt pumpade, insmorda tjommar som delar ut ikoniska citat i ett rasande tempo som endast matchas av mängden skott som sprutar ur bragdmännens smattrande maskingevär. Premissen är enkel i John McTiernans svettiga action-rökare som bjuder in oss till den tryckande latinamerikanska djungeln där Arnold Schwarzenegger i rollen som armémajor Dutch tillsammans med sina muskelkompisar plötsligt finner sig jagade av en kamouflerande grym varelse, ett Rovdjur. En tyst jägare från yttre rymden som finner nöje och tillfredsställelse i att jaga Dutch och hans vänner som desperat försöker hitta en väg ut genom vegetationen med liv och lemmar i behåll. John McTiernans genre-böjande blandning av skräck, krig och science-fiction håller enastående väl än idag och blandar åttiotals kitsch-effekter med ekonomiskt återhållsam karaktärisering samtidigt som manus tillåter sig att vara både seriöst, spännande och självmedvetet.

Detta är en annons:

Vi på filmredaktionen dyrkar Rovdjurets trivsamma Tarzan-transformation av Arnold, den Vietnam-stöpta öppningssekvensen med lågt flygande helikoptrar till tonerna av Little Richard. De desperat roliga replikerna som levereras med indisputabelt allvar och omisskännelig ärlighet. Eller varför inte det ofta förbisedda faktum att filmens sista tjugo minuter är helt ordlösa och enbart består av stönande läten och en hård förbaskad strid i form av den ultimata konfrontationen mellan det titulära rovdjuret och den sjufaldiga mister Olympia. Det är grandiost, överdådigt och brutalt på ett sätt som får oss att vilja pumpa knytnävarna i luften och unisont skandera Arnolds namn i kör. Varför i hela fridens namn de överdrivet allvarsamma och på tok för seriösa uppföljarna till Rovdjuret någonsin tilläts hända är för mig ett evigt frågetecken. Visst finns där ett kryddmått av glädje att hämta i Stephen Hopkins uppföljare som kom tre år senare. Den försökte tränga djupare in i de utomjordiska jägarnas kultur och seder, men fråntog oss samtidigt mycket av den mysticism som omgärdade Rovdjuret som varelse, och ju mindre vi säger om uppföljarna efter det, desto bättre. Vi blir alla äldre, preferenser förändras, vi gör nya upptäckter eller omvärderar saker runt oss, men något i Rovdjuret är evigt blommande och likt Jan-Ove Waldner tappar aldrig sin kraft. Filmen är och förblir en kultklassiker för sin bombastiska framställning av alla manliga ting. Våra hjältar är insmorda och patologiskt tävlingsinriktade tjurar som lyckas förvandla något så simpelt som en handskakning till en fullfjädrad brottningsmatch. Rovdjuret representerar en skymningszon av testosteron och maskulinitet, och vi älskar den så förtvivlat och oerhört.

Topp-5: Action

(3) Mad Max: Fury Road
George Miller bryr sig inte om andras mentala hälsa. Australiensaren hade på förhand samlat testosteron i över trettio år för att sedan 2015 låta det fullkomligen explodera över bildskärmen, med en beundransvärd nonchalans inför hur många åskådare som skulle stryka med av all ohejdad, inte-utav-denna-värld vanvett. Det florerar fortfarande envisa historier om hur ödesdiger filmupplevelsen blev för vissa, hur en del stämde sin lokala biograf eftersom ögonbrynen brändes bort eller andra som fortfarande såg bilexplosioner efter att ögonlocken slöts inför nattvilan. Bara inledningen, där en förvildad Max desperat försöker slå sig fri från sitt fångenskap samtidigt som hans posttraumatiska stress, invaderande skräckhallucinationer och - inte minst - fanatiska tillfångatagare, utgör kollektivt den mest ångestfyllda hinderbanan i mannaminne. Det avrundas med att titeln "Mad Max: Fury Road" bokstavligen talat drämmer till en i ansiktet likt en märkbart förargad rivningskula ute efter återupprättelse. Fury Road höjer därefter bara insatsbeloppet och överöser den fortfarande medvetne med poetiskt storslagna fordonsbataljer där inte ens kataklysm-proportionerliga sandstormar kan stoppa all adrenalinpumpad vansinnesdåd. Dialogen är precis som i den gamla trilogin sparsamt använd och karaktärens historia, motiv och känslor beskrivs uppfriskande nog ofta med visuella medel och via subtila antydningar. Klippningen, tempot och tonen utgör den heliga treenigheten, och skulpterar en perfekt inramning som ytterligare stärker filmens alla styrkor till en magnifik helhet. Lägg därtill fantastiskt stuntarbete, klanderfritt skådespeleri, utsökt foto, hårresande soundtrack, gudomliga actionscener, adrenalin, adrenalin och mer adrenalin så har du en utav de häftigaste actionupplevelserna någonsin.

Topp-5: Action
Detta är en annons:

(2) Die Hard
Att se ännu en John McTiernan-film på denna lista säger väl redan det mesta om vilken förståelse och närvaro regissören har i sitt berättande, men Die Hard är något utöver det vanliga. Så mycket mer än bara en jultradition. Die Hard är en perfekt orkestrerad actionfest med krut och hjärta som blev grundmallen för den moderna actiongenren och som än idag står sig som en av världens mest definitiva actionrökare.Det var nämligen inte bara det snortajta manuset, den precisa klippningen, den sarkastiska attityden, de minnesvärda karaktärerna och alla odödliga oneliners som gjorde Die Hard till en perfekt actionfilm - det förmänskligade också genren genom John McCLane, en ordinär polis som bara råkade hamna på fel plats och fel tidpunkt när terrorister förstör julstämningen i Nakatomi Plaza. Han var inte dagens oövervinnliga actionhjältar som John Wick eller outtröttliga muskelberg som Schwarzenegger, där Bruce Willis prestation som den kaxiga New York-snuten förvandlade McClane till en relaterbar karaktär som blödde, svettades, blev utmattad, blev strypt, blev skjuten och var ständigt utsatt för omvärldens inkompetens. Det fanns en påtaglig desperation och rädsla hos enmansarmén McClane, som gör det absolut bästa och mest påhittiga han kan med det minimala stöd han har och blev därmed en sann filmhjälte i våra ögon. Willis' cowboy-fasoner vägdes dessutom upp av Alan Rickmans genialt spelade terroristledare Hans Gruber, en lika iskall som elegant karaktär som mycket väl kan vara en av filmvärldens bästa antagonister någonsin. Dagens actionfilmer, särskilt den barntillåtna sorten, har med andra ord mycket att lära av denna guldklimp från det ljuva 80-talet.

Topp-5: Action

TIDERNAS BÄSTA ACTIONFILM:
(1) Terminator 2: Judgment Day
James Cameron var verkligen ingen duvunge när han beslutade sig för att göra en uppföljare till indiesuccén Terminator, som i mångt och mycket innebar hans genombrott i Hollywood. Han hade bland annat regisserat The Abyss och rönt stora framgångar med den mäktiga thrillern innan produktionen av Terminator 2 dundrade igång och det är väl Camerons förmåga att porträttera karaktärer i kombination med hans tekniska kapacitet och hans självsäkerhet som utmärker sig mest om vi kikar på regiarbetet i denna mästerliga actionrökare och här på Gamereactor är vi rörande överens om att det faktiskt aldrig gjorts en bättre, en mer komplett, en mer hårdslående underhållande actionfilm än denna. Arnold är perfekt i rollen som den beskyddande roboten skickad från framtiden för att försvara John Conor medan Linda Hamilton är lysande i rollen som den hårdnackade, inspärrade militärmorsan och det är svårt att hitta en bättre filmskurk än den känslokallt stelbente Robert Patrick som T-1000, vilket i kombination med perfekt avvägt tempo, strålande berättande, ursnyggt foto, fenomenala effekter (som på den tiden sprängde folks huvuden, i princip) och ljuvlig musik gjorde detta till en trumf utan dess like.

Vilka är dina fem favoriter i actiongenren?



Loading next content