Petter om: Half-Life - Från bäst till sämst

Half-Life som följetong skiljer ju sig ganska mycket från alla de andra 11 spelserierna inom vår underbara spelvärld som jag valt att ranka i denna radda av krönikor. Detta eftersom det ju i grunden bara finns två spel. Att därmed kora tre favoriter samt tre stycken titlar som inte hör till favoriterna - torde vara omöjligt, icke sant? Från och med nu frångår jag dock mitt eget upplägg litegranna, och har tänkt ranka spelserier som kanske bara innehåller tre eller fyra titlar och därmed få saker sagt om spel som jag dyrkar, men på ett lite torftigare sätt, om du så vill. I denna krönika kommer jag att lista Half Life 2-episoderna som egna spel även fast vi båda vet att det är fel, men för mig är det viktigast här att förmedla mina innersta åsikter om Half-Life som helhet och inte bara de två numrerade huvudspelen. Here goes nathink!

B Ä S T
(1) Half-Life
Mina minnen från hösten 1998 dör aldrig. De finns där, i hjärnans framkant. Alltid närvarande, alltid färska - trots att jag knappt minns var jag bodde, eller jobbade med - under samma tidsperiod. Det handlar såklart om att Valves bejublade debutmästerverk hade en sjuhelvetes stark påverkan på mig som spelare. Det var då, och i mångt och mycket än idag, det bästa spel jag någonsin vidrört och Gordons snortuffa mardrömsdag på jobbet blev någon slags bibel för min del. Jag tog det till mig, gjorde det till "mitt", spelade om det 5-6 gånger under det första året och tillbringade mer tid med den plågsamt underskattade multiplayerportionen än vad som torde anses rimligt. Och allt började med att min gamla gymnasiekompis JG traskade förbi på den lokala dagstidningens nöjesredaktion där jag arbetade som spel- och filmskribent på den tiden. Jag har för mig att det var slutet på sommaren 1998. Han sluskade upp nya numret av brittiska PC Gamer på mitt lilla skrivbord och pekade på mittuppslaget med hela handen. "Kolla in detta". Half-Life låg i fokus i det numret och tidningen hade varit i Seattle för att tjuvkika på de före detta Windows-utvecklarnas problemkantrade debutproduktion och kallade det för årets mest lovande, kommande titel - alla kategorier. Jag läste artikeln ett par gånger, minns jag. Glodde på bilderna i timmar. Surfade reda på lite extra information på den på den tiden mycket spartanska versionen av Internet som existerade och började räkna dagarna till premiären. Trots att jag helt saknade gaming-dator.

Tre månader senare släpptes Half-Life och jag hade lånat mig en duglig dator för att kunna spela det hemma i min trångbodda etta. Jag hade i samma veva satt igång mitt fanzine-projekt "Gamer" som några månader senare såldes till det Spray-ägda inhouse-förlaget Circus Media och förvandlades till Missil, men just då - dagen då det dök upp på butikshyllan på den lokala spelbutiken Spelbörsen, var jag så salig att jag minns hur jag traskade runt i något slags drömlikt stadie. Half-Life började (som vi såklart alla redan vet) helt fenomenalt bra. Greppade tag direkt, släppte aldrig strypgreppet på mig som satt som förstenad efter att ha bekämpat den slutliga jättebesis-bossen på planeten Xen. Spel, som underhållningsform, hade levlat upp - för mig. Det hade blivit något mer. Kommande året spelade vi hur mycket HL-MP som helst. Hur mycket som helst. När jag väl sålt mitt fanzine till Spray och styrt flyttlasset mot Östermalm, tog vi oss alltid tid, även under trycklämningshysterisk dödsstress, att klämma in några superjämna HL-MP-matcher på Missil-redaktionen och jag kommer verkligen aldrig att glömma bataljerna på "Undertow", när det alltid var någon korkad rackare som beslutade sig för att åka i "forsen" och på köpet bli prickad i skallen av någon camper med armborst. Eller "Crossfire", där missilbunkerns domedags-sirener fick oss alla att rusa rätt mot en av polarnas gevärsmynningar. Resten är väl... Historia, antar jag. Min historia. Sedan dess har jag väl i stort sett alla tänkbara medier genom åren alltid sett till att hylla Valves makalösa debut vid varje tillfälle som getts (eller skapats) och när jag nu korar det till spelseriens bästa gör jag det alldeles varm inombords.

(2) Half-Life 2
Min första resa hem till Valve skedde i februari 2004 och jag minns mycket väl hur olidligt förväntansfull jag var. Chefredaktör för "Sveriges nya speltidning" och naturligtvis ditskickad för att göra ett jobb, men innerst inne sådär starstruck-fan-kollrig att jag knappt kunde hålla kroppsvätskorna i styr. Jag minns första kvällen när jag kom till hotellet och hur Gabe själv tillsammans med Valves PR-boss Doug Lombardi mötte upp oss (vi var fyra tidningar minns jag, då) och tog med oss till Red Robin ett kvarter därifrån för att mula i oss sliskigt supergoda kycklingvingar och mängder av friterad potatis. Det var under den middagen jag förstod hur briljant Gabe verkligen är, då han pratade både högt och brett på hans klart originella syn på spel i allmänhet och berättardriven spelmekanik i synnerhet. Vi satt där, i timmar, och medan två franska speljournalister inte pratade ett dyft gaggade jag, Doug och Gabe desto mer. Jag ställde så många olika frågor och kunde relatera till så mycket av det som berättades om utvecklingen av deras debutspel att jag de kommande dagarna mest bara kunde insupa studiomiljön och ta del av en tidig version av Half-Life 2, utan stressen som kommer på köpet med olika intervjutider, frågor och den där ständiga kampen om att få med sig tillräckligt mycket material hem för att kunna skriva en bra artikel.

På plats, hos Valve, fick jag spela igenom det inledande uppdraget i City 17 samt Ravenholm-biten. Och jag minns väldigt tydligt hur äckligt imponerad jag var. För Half-Life 2 var och är kanske raka motsatsen till en lat uppföljare. Som spel är det ju rena rama antitesen till det som kallas cashgrab och jag var lika fascinerad och imponerad som jag var förvånad över hur man valt att hoppa vidare för att kunna berätta något mer, expandera universumet. Jag fick chans under dag tre i Seattle att fråga både Laidlaw och Newell om detta i ett litet konferensrum på åttonde våningen där det pratades Half-Life 2 i närmare två timmar. Jag åkte hem med massor av material, vi tryckte såklart bilden då Gordon stryps av en Barnacle nere i kloakerna på omslaget till Gamereactor #17. Ett halvår senare satt jag hemma hos kompisen Lars och spelade recensionsversionen på hans nyligen uppdaterade PC och minns hur otroligt imponerad jag var. För Half-Life 2 var, och förblir, genialiskt. Så finurligt uppbyggt, så tematiskt intressant, varierat, expansivt, intelligent, perfekt avvägt sett till tempovariation och svårighetsgrad och så snyggt. Jag minns hur den på den tiden nyskapande fysikmotorn fick mig att flera gånger under äventyrets gång bara stanna upp och gapa. Som det där pusslet i kloaken, där svävarbåten inte tog sig över en dammlucka och därmed krävde att man hoppade ut och lyfte in en bunt tomma plasttunnor under en gammal dörr, för att på så sätt, med hjälp av verklig fysik, bygga en ramp som man sedan använde som brygga för att köra båten vidare. Det var minnen som dessa, striderna inne i fängelset och mötena med Alyx - Som ännu en gång omdefinierade vad spel kunde vara - för mig. Att välja mellan Half-Life och Half-Life 2 blir för mig lite som att välja en favorit bland mina egna två barn, snudd-på. Nästan lika omöjligt och barockt, i tanken. Men om jag verkligen måste är det ettan som kommer etta, och tvåan som får ligga här, tätt efter - och se allmänt fantastiskt ut.

(3) Black Mesa
Det tog kompisarna som satte ihop världens mest ambitiösa amatörmodd tio (!) år att färdigställa Black Mesa, som är en re-make som ingen bör missa. Jag tror ärligt talat att det mest började som en kul liten grej, som sedan växte sig till något slags monster. När Valve dessutom inte bara höll sig från att stänga ned Crowbar Collectives beundransvärt skickliga insatser med att stöpa om det gamla originalet, förmodar jag att Black Mesa växte sig till något större. Som sedan blev ännu större. Som sedan slutfördes för någon ynka månad sedan och släpptes till försäljning, som en fullfjädrad stand alone-produkt, via Valves egen digitala distributionstjänst (Steam). Det är naturligtvis ingen som helst överdrift att kalla detta är ett absolut unikum inom spelvärlden just eftersom Valve nu låter en bunt amatörer tjäna massa pengar på ett spel som de till 99% baserat rakt av på en Valve-titel. Men rätt ska vara rätt och detta tycker jag säger en hel del om hur mycket Gabe & Co fortfarande bryr sig om sina fans, oavsett hur mycket spott & spä de tvingats motta under åren när fanatiska Half-Life-älskare inte fått några vettiga nyheter rörande den uteblivna trean.

S Ä M S T
(1) Half-Life: Blue Shift
Gearbox hyllade expansioner till det första spelet var och förblir inga direkta favoriter hos mig. Jag vet att mången fan anser att dessa produkter håller samma klass som originalspelet men jag tycker inte ens att de är i närheten. Särskilt inte Blue Shift där vi fick axla rollen som den milt sagt aningslösa säkerhetspellen Barney Calhoun. Det var ju tänkt att detta skulle vara en Dreamcast-exklusiv specialversion av Half-Life men det lades ned och spelet stöptes om till ännu ett expansionspaket, som jag tyckte kändes segt och som en tre år för sen upprepning.

(2) Half-Life 2: Episode One
Medan Half-Life 2 och expansionen Episode 2 står sig som något av det bästa som släppts i actionväg, någonsin, upplevde jag alltid Episode One som svagt. Det kändes att teamet var trötta. Att de var redo att gå på semester och helt enkelt mest bara slungade ihop tre timmar expansion för att hålla ångan uppe. Strider-bataljerna står sig väl som lite fräna men överlag är detta inget som jag favoriserar.

(3) Half-Life: Opposing Force
Opposing Force var ju helt klart bättre än Blue Shift. Faktum är att det var rätt bra, rakt igenom. Inte briljant. Inte bra som Gordons mardrömsdag - men bra. Jag spelade och satte betyg på det i rollen som chefredaktör för Missil och delade ut 8/10 vilket jag tycker står sig ganska bra. Med det sagt är ju detta inget spel som bör ligga på en "Sämst"-lista (precis som jag skrivit om i samtliga av dessa artiklar) men det är ingen av mina favoriter, nej. Gearbox lyckades aldrig nå samma höjder som Valve gjorde och idag, 21 år senare, ser vi ju ännu mer tydligt vilken skillnad i kvalitet det ändå är mellan dessa två amerikanska spelgiganter.

F R A M T I D E N
På måndag släpps Half-Life: Alyx. På måndag! Om fyra dygn! En prolog som under 15-ish timmar kommer att låta mig uppleva Alyx resa genom ett ockuperat City 17 strax innan Gordon anländer till staden. Det känns sjukt, att Half-Life nu återvänder. Det känns ärligt talat helt overkligt och när danska chefredaktör Magnus nu pratar höga betyg och idel beröm i hans kommande recension, är jag såklart en av de som gör sig redo för att, trots allt, slunga ut 12 000 kronor för att spela en enda titel. Jag har såklart väldigt höga förväntningar men inte alls så höga som de hade varit om detta handlade om ett fullfjädrat Half-Life 3, utan VR-krav. Jag hoppas innerligt att Alyx slår säljrekord för ett VR-spel och belönas med enbart skyhöga betyg och hyllningar av fansen för då vet vi ju ganska säkert att den där trean kommer att komma - även om det kanske dröjer 16 år till.

Hur ser du på Half-Life som spelserie?

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Petter om: GTA
Petter om: Halo
Petter om: Metal Gear
Petter om: Resident Evil
Petter om: Zelda
Petter om: Super Mario
Petter om: Sonic
Petter om: Street Fighter
Petter om: Call of Duty
Petter om: Tomb Raider
Petter om: Metroid