Petter om: Metroid - Från bäst till sämst

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Petter om: GTA
Petter om: Halo
Petter om: Metal Gear
Petter om: Resident Evil
Petter om: Zelda
Petter om: Super Mario
Petter om: Sonic
Petter om: Street Fighter
Petter om: Call of Duty
Petter om: Tomb Raider

B Ä S T
(1) Super Metroid
Jag minns hur läskigt jag tyckte att originalet, Metroid, var. Min första kontakt med detta klassiska scifi-äventyr skedde hemma hos dåvarande mellanstadiekompisen Jonas och jag var tio år gammal. Han och hans speltokige far (vilket på den tiden var ytterst ovanligt men samtidigt sjukt fränt och något som vi alla var gravt avundsjuka på) lirade Metroid som dårar och jag minns morgonen då han anlände till skolan och berättade att de nått Moderhjärnan och besegrat henne. Metroid till NES förblir ikoniskt, såklart. Men för mig var det alltid lite väl ängsligt, lite för mörkt och lite för... Ångestframkallande, även om jag alltid kommer att gilla det. Det var då istället Metroid till Super Nintendo; Super Metroid, som verkligen fick mig att dyrka Samus Aran och hennes stenhårda rymdbataljer mot all möjlig ohyra. Jag hade hunnit fylla 16 när det släpptes och minns mycket väl hur beroende jag var av framförallt atmosfären i detta underbara spel. Jag kunde inte släppa taget om handkontrollen och minns tydligt hur jag klarade det mycket snabbare än vad jag hade förutspått, enbart eftersom jag lirade hela nätter igenom. Planeten Zebes kändes mycket mer levande här än i originalet och mängden gömda passager och olika vägar som jag som spelare kunde välja gjorde att jag minns hur otroligt stor spelvärlden kändes. Nintendo byggde så stilfullt upp illusionen av oändlighet, vilket trollband en snorig sextonåring som jag.

(2) Metroid: Zero Mission
Om jag försöker kränga av mig mina rosaskimrande nostalgibrillor för en kort sekund (även fast de liksom växt fast på gubbkraniet) är det ingen större konst att se hur denna titel i mångt och mycket är det absolut mest väldesignade spelet av dem alla i denna serie. Bäst atmosfär, mest slipad spelmekanik som i perfekt harmoni med världen Samus utforskar skapar en homogen helhet som idag utgör en helt egen subgenre. Jag tycker också att den historia som här berättas är den coolaste av dem alla i ett Metroid-spel och vore det inte för det genomslag hos mig som Super Nintendo-äventyret hade, skulle denna titel ligga på en välförtjänt förstaplats.
Mixen mellan Metroid, Super Metroid samt Metroid Fusion fungerar verkligen helt perfekt här och blandningen mellan traditionella Metroid-sprites och en smula mer... Färgglatt lekfulla bakgrunder gjorde att Zero Mission passade det bärbara formatet perfekt. Jag minns när det anlände till oss på redaktionen, också. Gamereactor hade precis fyllt två och jag ville supergärna recensera det, men hade helt enkelt inte tid. Ingen tid alls, tyvärr. Det var istället Gamereactor-veteranen Mikael Sundberg (som just slutade för att han vill satsat all sin tid på spelutveckling) som satte gaddarna i Zero Mission och jag kommer ihåg hur lyrisk han var när vi dagen efter han fått kassetten med sig hem, ringde in och delgav några tidiga intryck. En dryg månad senare var det min tur och även om det var lite för kort, var det ett underbart, underbart märkvärdigt litet äventyr.

(3) Metroid Prime
Maj 2003, Gamereactor hade inte existerat i sin nuvarande form i mer än ett år och allting var fortfarande nytt, för oss. För mig. Ändå kunde jag bara inte förmå mig att lägga Metroid Prime-recensionsuppdraget på någon annan än på mig själv, så otroligt sugen var jag på att få se vad amerikanska Retro Studios hade lyckats göra av Nintendos gamla plattformsklassiker. Jag minns hur skeptisk jag var innan recensionskopian damp ned genom brevinkastet, det fanns helt klart en del av mig som trodde att det skulle kunna vara en rejäl flopp. Men slutresultatet var snarare ett mästerverk än något annat och jag kommer väldigt väl ihåg hur jag plockade med mig redaktionens debug-Gamecube hem till min barndomskompis Heffa® för att spela det ihop med honom. Vi mosade på en hel kväll och mer än halva natten och var så pass imponerade efter åtta spelade timmar att vi mest bara satt och blängde på en avstängd TV. Jag delade ut betyget 10/10 till Prime och det tycker jag i allra högsta grad står sig än idag, 17 långa år senare. Jag tycker dessutom att detta är det överlägset bästa "moderna" FPS-Metroid-spelet som gjorts även om jag vet att mången Metroid-purist tycker annorlunda.

S Ä M S T
(1) Metroid: Other M
Jag vet att flera av mina kära kollegor verkligen gillar hur Team Ninja (Dead or Alive, Ninja Gaiden) tolkade Yoshio Sakamotos ikoniska spelserie. Jag gillade det också, när det släpptes. Eller jag ogillade det i alla fall inte då Ninja Gaiden-DNA:t som Other M innehåller kändes fräscht. Idag, när jag återvänder till det, begriper jag inte riktigt hur jag tänkte - dock. Jag spelade det förra veckan igen och måste ändå kalla detta för spelseriens svagaste länk. Det innebär dock inte att Team Ninjas Samus-äventyr är direkt dåligt, så långt vill jag nog inte gå men det som slog mig under förra veckans genomspelning är hur lite av det som jag anser gör Metroid så himla bra, som saknas här. Utforskandet och den där känslan av att vara vilse i en främmande galax, aldrig närvarande. Other M är kort, dialogen är tramsigt ostig och eldstriderna är för enkla, på något sätt. Inte när det kommer till svårighetsgraden men hur det känns. För simpelt, på något sätt. Som en förenkling av hela grundkonceptet, vilket jag inte tror att någon Metroid-älskare någonsin bad om.

(2) Metroid Prime: Federation Force
Att förvandla atmosfäriskt, tempomässigt försiktigt utforskande och ängsligt plattformande mot flamsigt uppdragsindelad, multiplayer-baserad action, var ett lika tydligt snedsteg som det var att låta Team Ninja förvandla Metroid till Ninja Gaiden Light i Other M, enligt mig. Federation Force kändes då, och känns än idag, som ett tafatt försök av Nintendo att bredda målgrupp och bara sluska ut något hastigt för att blidka fansen som vid det här laget verkligen längtade efter mer Metroid, men särskilt lyckat blev det ju alltså inte, alls.

(3) Metroid Prime 2: Echoes
Jag älskade, som sagt, ettan medan tvåan på något underligt vis lyckades tråka ut mig som få andra Gamecube-spel. Jag ledsnade snabbt och jag minns mycket väl hur jag tyckte att det kändes superknepigt att Prime 2 aldrig riktigt erbjöd de bitar som jag ansåg var de bästa delarna med föregångaren. Vilket än idag känns jätteknepigt, men jag antar att det handlar om uppföljarförbannelsen där utvecklarna bara ville göra något nytt, utan att ta hänsyn till att man på samma gång slaktade delarna som mången Prime-fanatiker gillade mest med hela upplägget. Duality-biten var väl på pappret säkert en trevlig idé men i själva spelet tyckte jag mest att det irriterade. Med det sagt är ju det här spelet absolut inte dåligt, inte någonstans. Men det är absolut ingen av mina favoriter ur denna underbara spelserie.

F R A M T I D E N
Vi vet ju att Nintendo/Retro arbetar för fullt med Metroid Prime 4 som jag gissar släpps till Switch nästa vår, eller kanske nästa höst. Men jag är inte särskilt taggad här, alls. Faktiskt. Eller tyvärr, ska jag nog säga. Jag skulle hellre se en direkt fortsättning på Super Metroid, i 2D. Tänk Castlevania: Symphony of the Night, som backade bandet och bjöd på superbt 2D-plattformande i en tid då allt skulle vara 3D, och överför hela grundtanken på Metroid så har du i stort sett vad jag helst vill ja i framtiden. Detta kommer ju inte att ske, men drömma går ju.

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Petter om: GTA
Petter om: Halo
Petter om: Metal Gear
Petter om: Resident Evil
Petter om: Zelda
Petter om: Super Mario
Petter om: Sonic
Petter om: Street Fighter
Petter om: Call of Duty
Petter om: Tomb Raider