Bäst Just Nu: Februari

Patryk Jamroz
Borderlands 3
Gearbox innehållsrika trea vill bara inte släppa klorna om mig. Trots att spelet har varit ute sen september förra året, trots en uppsjö av suveräna speltitlar vart än blicken vänder, så har jag nästan på daglig basis dragits tillbaka till den bombastiskt färggranna Borderlands-världen i jakt på mer loot. Här har vi verkligen ett kolossalt stort spel, proppat till bristningsgränsen med innehåll. Utvecklarna har dessutom varit oerhört driftiga och tillgodosett oss med tonvis av nyproducerat material i form av vapen, skins, heads, trinkets, echo-skins, golden keys, säsongsbaserade evenemang, takedown-raids samt en rejäl, fullskalig betal-expansion; The Handsome Jackpot. Vidare har spelet sedan start uppdaterats med balanskorrigeringar, quality of life-förbättringar, en max nivå-förhöjning samt andra, mer subtila nyheter som möjligheten att skippa mellansekvenser. Allt detta gör att Gearbox redan oändligt roliga och ytterst genomarbetade trea känns idag mer underhållande och beroendeframkallande än den egentligen har all rätt att vara. Att vi också hittills endast tagit del av ungefär tjugofem procent av den utlovade DLC-tårtan, gör mig olidligt förväntansfull inför vad som ska komma mer till Borderlands 3 under det resterande året.

Petter Hegevall:
Pokémon Go
Jag önskar att jag kunnat skriva något annat här. Vad som helst. Faktiskt. Till och med urtrista Call of Duty: Modern Warfare (2019) eller Fortnite, faktiskt. Men det vore lögnaktigt och orättvist mot Nintendos knallgula ficksork. För det är han, Pikachu, och hans 100 vänner som dominerat min speltid den gångna månaden och det har ingenting med mina egna val eller min egen smak att göra utan har snarare beslutats av min femårige son Frank. Det började för ett par månader sedan med att han ville kika på Pokémon-filmen (en av dem) på Netflix. Sen var det kört. Stenkört. Vi har ätit Pokémon-Happy Meals på McDonalds, sett alla filmer och serier som Netflix har att erbjuda samt spelat Go så att mitt Oneplus 7T-batteri storknat. Och ja, även om jag absolut inte skulle lägga tid på detta spel själv, har vi haft riktigt roligt. Att promenera runt i kvarteret och smyga sig på de darrande fickmonstren för att sekunden senare fånga in dem, har varit rätt kul för att inte tala om hur skoj det varit att se den oförställda glädjen i Franks ansikte varje gång vi fångat nåt.

André Lamartine:
Doom (2016)
Jag har blivit på demondräpar-humör på sistone och har därför krossat monsterskallar, sågat itu helvetestjänare och sprängt fettblobbor i luften de senaste veckorna. Bättre utlopp för ens frustrationer finns ju egentligen inte. Det är så avslappnande att vara så obeskrivligt arg på korkade djävlar som inte vet bättre än att stå i min väg och det ligger något märkligt fridfullt i att trampa på deras bröstkorgar så att det plaskar som snöslask. Man når nirvana, med hjälp av blodiga nävar och hagelbrakare. Doom: Eternal kan verkligen inte anlända tillräckligt fort, då allt jag vill göra nästa månad är att strimla inferno-titaner.

Adam Holmberg:
The Legend of Zelda: Breath of the Wild
Då jag råkat gå och skada mitt ben så har jag varit måttligt sängliggande senaste tiden, detta har gjort att jag spelat fruktansvärt mycket Nintendo Switch senaste tiden och jag har valt att starta ett nytt spel i The Legend of Zelda: Breath of the Wild. Det var ett tag sedan jag senast valde att utforska Hyrules postapokalyptiska men vackra slätter och det står sig fortfarande som ett av de genuint bästa spelen på Nintendo Switch. Känslan av att bara få utforska, klura ut små pussel och lösningar på egen hand i en systemdriven öppen värld där alla element och förmågor kan kombineras på nya spelmekaniska sätt. Hade vapnen inte varit gjorda av knäckebröd och om vi hade haft några större, ordentliga tempel så hade det nästan varit ett perfekt spel i mina ögon. Ser så mycket fram emot uppföljaren nu.

Jonas Mäki:
Dreams
Det var tvillingbrorsan Mikael Sundberg som fick in mig på Media Molecules ohyggligt beroendeframkallande spelskaparverktyg och även om jag möjligtvis var en smula skeptisk till en början, är jag idag oförskämt förtjust i detta spel och har börjat bygga mitt egna projekt, med Mikaels guidning och hjälp, såklart. Tanken är att skapa ett spel där hela världen är gjord av helfinsk kvalitetslakrits, varpå jag agerar huvudperson, som också är en lakritsbit (en finsk, såklart) som glider omkring naken och är allmänt supersexig. Rakastan Lakkipippujja! Som jag och Micke brukar säga, när vi leker i Dreams.

Marcus Persson:
Monkey Island 2: LeChuck's Revenge (1991)
Den årliga genomspelningen av vad jag anser vara ett av världshistoriens mest kompletta och fulländade äventyrsspel har påbörjats, och som alltid avgudar jag varje befängd, havssalts-doftande minut av det. På intet sätt sticker jag under stolen med det faktum att jag är en gaggig gammal bittergubbe fast i det förflutna, men det görs helt enkelt inte spel av denna typ av kaliber längre. Ron Gilberts och Tom Schafers lysande humor är lika träffsäker än idag som första gången jag spelade det, blott tio år gammal på en (då) toppmodern Macintosh Quadra 630 under tidiga 90-talet med ett brittiskt uppslagsverk i högsta hugg. Monkey Island 2: LeChuck's Revenge gör mig till ett barn igen. Det kastar en trolskt tillbaka in i samma bekymmersfria sinnesstämning, fri från vuxenlivets dilemman och trassel. Det är som balsam för själen och få stunder om året är så lyckliga som när man drar på sig Guybrush Threepwoods piratstövlar, laddar fickpluntan med lite Near-Grog och ger sig ut på karibiska äventyr i jakten på Big Whoop. "I am Guybrush Threepwood, mighty pirate!"

Henric Pettersson:
The Last of Us
De som läst mina senaste bloggar har säkerligen inte missat att jag spelat en hel del The Last of Us den senaste månaden. Vad som från början startade som en härlig helg med min gode vän där vi konsumerade Marvel-filmer, åt hämtmat och spelade online tillsammans i Monster Hunter: World, Crash Team Racing och The Last of Us slutade med att jag därefter fortsatte med sistnämnda. Jag hade så länge velat kamma hem platina till spelet att jag därefter lirade hutlöst mycket online för att låsa upp de två sista troféerna. Därefter gav jag mig i kast med den mycket sadistiska utmaningen att klara spelet på svårighetsgraden realistisk. Inte bara en, utan två gånger eftersom jag även ville ha trofén för att klara spelet på "new game plus" på "realistisk". Något som naturligtvis tog lång tid att lyckas med, men nu är det gjort. Med det sagt lämnar jag nu Ellie och Joel för ett tag och inväntar uppföljaren. Den 29:e maj kan verkligen inte komma snabbt nog.

Johan Vahlström:
Thronebreaker: The Witcher Tales
Jag har inte haft sådär jättemycket tid över till att spela spel den senaste tiden, så det som spelats mest är min Switch under pendlingen till och från jobbet. Efter att ha spelat The Witcher 3 samt båda expansionerna kände jag att jag behövde mer Witcher i mitt liv. Så jag "tossade a coin" to Nintendo och införskaffade Switch-versionen av Thronebreaker. Det går ju inte att få nog av Gwent. Samtidigt skiljer sig denna version av kortspelet från huvudspelen att det inte känns upprepande. Det är mycket mer strategi här. Berättelsen fortsätter på samma spår som Witcher-spelen där du ständigt tvingas välja en av två (eller fler) dåliga saker. Jag är nu klar med detta spel och jag har hört viskningar om en uppföljare. Den ser jag fram emot, även om det nu är dags att lägga kortleken på hyllan ett tag.

Rasmus Jämsä:
Overwatch
En person som känner mig väl (läs: mamma) noterade häromdagen att jag var ovanligt aggressiv. Detta efter att en stackars betongvägg fick smaka på mina porösa knogar. Har du börjat spela något visst spel igen månne?" frågade hon mig. Och ja, det har jag ju. I början av februari fastnade jag i vad man ibland kallar för det satans Overwatch-träsket. Kanske har det med att Overwatch League har dragit igång igen (något jag följer med stor entusiasm), eller så har det att göra med det faktum att Overwatch helt enkelt är ett finslipat briljant och extremt beroendeframkallande spel. Aldrig någonsin har jag tidigare fastnat så här hårt för ett spel och allra minst en förstapersonsskjutare. Tusentals matcher spelade sedan release och jag lirar det fortfarande med samma ilskna entusiasm. Den kulörta grafiken, de roligt väldesignade karaktärerna (jag är en smutsig Hanzo-spelare) och det beroendeframkallande competetive-läget bidrar alla till att jag i februari suttit ända in på småtimmarna och skrikit högt och argt på mina oskyldiga lagkamrater.

Olof Westerberg:
The Sims 4
Jag har inte rört ett Sims-spel sen 2004, spola till en februarikväll sexton år senare och jag installerar Sims 4 utan mer än en vag tanke om att jag lika gärna kan testa det när det är gratis på PS Plus. Kontrollen irriterar mig omedelbart till den grad att jag stänger av när jag och sambon börjat dekorera den virtuella kopian av vår lägenhet, men återvänder likväl morgonen därpå. Det är helt enkelt extremt vanebildande att se hur sin digitala motsvarighet gör karriärmässiga framsteg som stand up-komiker, skaffar barn som nästan blir fråntaget av socialen på grund av att jag råkade vända krubban fel så att jag inte såg när barnet skrek, och har födelsedagsfest där cateringpersonalen råkade vara en illaluktande man i trasor ingen ville bli serverad av. Väldigt konstiga buggar haglar, t.ex. kan min karaktär inte skriva medium-långa komedirutiner - men både korta och långa, och kontrollen är som sagt långt ifrån intuitiv, vilket gör mig osäker på att överhuvudtaget utfärda rekommendation. Men när jag efter jobbet slängt på en härlig podcast, bryggt en kopp kaffe och sömnigt lutat mig tillbaka i fåtöljen - då har det varit (nästan) underbart.

Joakim Sjögren:
Pillars of Eternity
I ett försök att - lite snabbt sådär - bocka av titlar från min ständigt växande backlog så valde jag häromveckan att börja med Obsidians mini-mästerverk Pillars of Eternity. Såhär i efterhand; inte det mest genomtänkta beslutet. För Pillars of Eternity är lite av ett mastodont-äventyr att försöka bemästra, och även fast jag har lagt ner runt 30 timmar med att fäktas mot ilska skelett och konverserat med fagra alver och fanatiska bybor så känns det inte ens som jag börjat närma mig eftertexterna. Inte det minsta, faktiskt, Äventyret är visserligen väldigt underhållande och det är således extremt dumt att klaga på när man får för mycket av det goda, men jag får nog helt enkelt acceptera att jag inte kommer hinna med så mycket vårstädning av mitt spelbibliotek den här gången heller.

André Wigert:
Dark Souls
Nej det går inte att vara From Software-torsk och inte ha bränt igenom nyckeltiteln för studion, så kan vi bara inte ha det. Faktum var dock att jag gjorde ett försök för många, många år sedan, helt utan att veta ett smack om vad jag gav mig in på och faktum var att jag hatade det innerligt och slängde skräpet åt sidan efter en knapp halvtimma. Maken till trög spelbarhet och brist på direktiv hade jag inte sett tidigare. Det hela var lite som att bjuda en sjuåring på vin- och ostkväll - jag kunde bara inte uppskatta det som jag nu idag anser vara den mest engagerande och tillfredsställande subgenren. Blighttown är avklarad, den heta spindeln är undanröjd, slutbossen i Sen's Fortress väntar och därefter vill jag tro att det är dags för det legendariska Anor Londo som tydligen ska vara ännu trevligare i Dark Souls än vad det var trean? Jag kan knappt bärga mig.