Petter om: Street Fighter - Från bäst till sämst

Jag har så många underbara, underbara minnen från alla mina ljuvligt frustrerande och makabert belönande stunder tillsammans med otaliga varianter ur Capcoms ikoniska spelserie att det blir svårt för mig att sortera, lista, ranka. Jag blir sådär nostalgidränkt romantisk så fort jag ska prata eller skriva om Street Fighter och så kommer det ju alltid att se ut, för mig. Jag och Jonas hamnar ofta i dessa samtal där vi båda är lika förtrollade av all den historik vi båda har med Street Fighter som följetong och jag ser otäckt mycket fram emot framtiden för denna slagsmålsfest. Här kommer mina tre favoriter samt de tre spel som jag anser vara sämst.

B Ä S T
(1) Street Fighter Alpha 3
Street Fighter Alpha II: Gold var en favorit hos mig. Jag föll pladask för det spelet och jag tror att jag tillbringade 500 timmar med det, utan någon som helst tvekan. Trean kritiserades en del när det kom, trots uppenbara dunderkvaliteter, eftersom mången initierad Street Fighter-spelare ansåg att de tre distinkt olika Ism:erna samt på det sätt som Capcom stackat karaktärsutbudet, gjorde spelet "för mainstream". Jag höll aldrig någonsin med. För mig var det lite tvärtom. Alpha 3 var det perfekta slagsmålet. ursnyggt, originellt, välfyllt, djupt, utmanande och superbalanserat. Jag ägde det både till Dreamcast samt Playstation och mötte dagligen min barndomskompis Jimmy i det. Vi var bittra rivaler. Fiender, under ett drygt år. Ibland pratade vi knappt med varandra, bara möttes hemma i hans soffa, slog oss ned och drog igång spelet. Han lirade som Ryu, alltid. Jag som Ken (alltid). Och vi vann väl ungefär hälften av matcherna var. Jag har beställt ett Premium-arkadspel från svenska tillverkaren Arcade Dreams som är byggt enligt gammal finfin CPSII-standard med ett Alpha 3 direktimporterat från japansk samlare (i nyskick) samt ett snudd-på nytt moderkort och nyligen bytta batterier och nya lödpunkter. Det kommer såklart att bli fullständigt fantastiskt att få hem det 70 kilo tunga arkadspelet och bjuda hem min barndomskompis för att mötas, igen. Ryu vs Ken. Jimmy vs Petter. Like the good ol' days. Jag längtar något alldeles enormt mycket till 12:e mars då det färdiga spelet (inklusive Sanwa-knappar/spakar samt en superfin 19" 4:3-monitor från Wells Gardner.

(2) Street Fighter II: Turbo
Jag har skrivit om det i omgångar och det finns absolut möjlighet att detta känns som att lyssna på en trasig gammal kassettbandspelare, men jag kommer aldrig att glömma mina tusentals timmar med Street Fighter II. Det spelet (och de måttligt uppgraderade varianterna "Turbo" samt "Hyper Fighting") sitter djupt rotat i mig, man skulle kunna gå så långt att det är en del av mig idag och inget slagsmål kommer någonsin att vara viktigare för mig som spelare, för mig som spelskribent samt samlare. Och allt började med Street Fighter II, som jag för första gången fick syn på under en måttligt misslyckad chartersemester till Turkiet. Jag hade precis fyllt 14, Street Fighter II hade precis släppts och jag hade precis bränt mina axlar så pass ordentligt att jag inte kunde vara ute i solen, alls. Detta medan resten av min familj ville åka på någon slags snorkelbåt-turistgrej. Jag tjatade åt mig en påse med mynt av min kära mormor, lovade att stanna i arkadhallen hela dagen och vinkade av dem. Sen klev jag ned i en av de största arkadhallarna jag någonsin sett och där, i mitten av lokalen, stod det. Street Fighter II. Med proppat av turkiska ungdomar som hade samlats runt kabinettet. Resten är, som vi säger, historia. Jag lade alla mina pengar på Street Fighter II, lärde mig att spela som E. Honda och Guile från början men skiftade under eftermiddagen till Ken som jag sedan dess alltid valt. Efter ett par timmar var jag vassare än de allra flesta i arkadhallen och kunde fortsätta att spela utan att stoppa i pengar eftersom de andra kidzen pulade in turkiska mynt och utmanade den solbrända, pinnsmala, långa svensken med pottfrisyr. Turbo-versionen är såhär i efterhand den överlägset bästa versionen av detta ikoniska slagsmål.

(3) Street Fighter IV
Jag minns februari 2009 väldigt väl och detta enbart eftersom det var den månaden som vi mottog den färdiga versionen av det då extremt hett efterlängtade Street Fighter IV, som Mikael Sundberg samt Jonas Mäki recenserade tillsammans. Eller ja, Jonas skrev andra åsikt medan Sunken plitade ihop huvudtexten och båda älskade det. Precis som undertecknad. Jag minns hur mycket jobb vi hade just då, med tidning, Ipad-tidning, site och allt där i mellan. Det fanns för mig ingen som helst tid till att sitta i testrummet under flera timmar och bara mosa Street Fighter-ronder, och ändå var det precis vad jag gjorde. Fyran var och förblir ett superbt slagsmål som lyckades balansera gammalt med massor av nytt och på det sättet som Capcom särskiljde karaktärerna åt på ett bättre sätt än någonsin tidigare - gjorde att det här spelet hade massor av personlighet och balans. Det var så snyggt, också, även fast jag alltid anser (och alltid kommer att anse) att Street Fighter bör och ska vara pixel/sprite-baserat. Förutom vår trycklämning då vi delade ut 10 av 10 till Street Fighjter IV samt klämde in Blanka på tidningens omslag, kommer jag alltid att minnas hur frustrerade både jag och Micke var varje gång vi mötte Jonas i det här spelet, detta eftersom herr Mäkis spelstil är lika irriterande som hans vrålhöga smackande när han äter lunch. Haha! Jonas är brutalt bra på att spela Guile, lirar hyperaggressivt och lämnar noll utrymme till den han möter, vilket gör att jag minns hur jag bland annat slog sönder en PS3-handkontroll.

S Ä M S T
(1) Street Fighter: The Movie
Alla vi som är tillräckligt gamla vet hur fasansfullt uselt detta licensfiasko verkligen är. Spelet var lika bedrövligt dåligt som 90-talsrullen med en 161 cm kort, belgisk Guile gestaltad av Jean-Claude Van Damme, i fokus. Street Fighter: The Movie försökte med att återskapa spelsystemet och tempot från Street Fighter II med de visuella kvaliteterna från Mortal Kombat men slutresultatet var generisk, trög, ful sörja som jag minns hur jag faktiskt köpte till Playstation och ångrade bittert under flera år. Snacka om att slänga pengar i sjön.

(2) Street Fighter
Skillnaden mellan Street Fighter och Street Fighter II är extrem. Enorm. Det känns inte för en sekund som två stycken spel i samma serie, eller från samma utvecklare. Och med tanke på att ettan aldrig blev någon särskilt stor succé tog Capcom chansen att bygga nytt, från grunden, inför tvåan. Men alla ska vi misslyckas innan vi lyckas, såklart, och att försöka ta ifrån demonproducenten Takashi Nishiyama att han inte bara skapat tidernas mest ikoniska slagsmålsserie men även grundat Fata Fury hos SNK, vore naturligtvis idiotiskt. Detta, Street Fighter, är dock inget särskilt bra spel även om det bland annat introducerade sexknapps-layouten samt specialattackerna baserade på rotationer, för hela genren.

(3) Street Fighter EX
Jag har inga problem med att erkänna att EX-karaktären Skullomania är en av de mest underskattade slagskämparna i hela genren. Hade det inte varit för att EX (och dess tvångsmässiga uppföljare) sågades sönder och samman, tror jag absolut att detta fräna ninjaskelett hade varit en absolut självklarhet i alla dagens Street Fighter-titlar, precis som Guile, Alex eller Zangief. EX var dock inget vidare. Inte alls uselt som Street Fighter: The Movie och det går heller inte att ta ifrån EX att det introducerade 2.5D-upplägget med möjligheten att sidokliva in i ett begränsat 3D-djup, men det var inte särskilt bra. Framförallt kändes det trögt, stelt och bökigt på ett sätt som Street Fighter aldrig gjort och det förtog hela grejen. Capcom försökte ju såklart konkurrera med Tekken, Dead or Alive samt Virtua Fighter som alla var 3D-spel, men insåg rätt snabbt att Street Fighter gjorde sig bäst i pannkaksplatt 2D, med sprites och perfekta pixlar.

F R A M T I D E N
Jag vet inte riktigt vad jag vill ha i framtiden, från Capcom. Jag känner mig en smula kluven här, faktiskt. En del av mig värdesätter såklart det estetiska, tekniska samt spelmässiga från Street Fighter IV och vissa små delar av Street Fighter V, medan en annan del av mig vill att Capcom ska backa tillbaka bandet och släppa det snyggaste pixel-slagsmålet genom alla tider. Att handteckna sprites, särskilt i hög upplösning, är extremt tidskrävande samt väldigt svårt och allt tyder ju på att Street Fighter VI kommer att se ut och fungera mångt och mycket som femman, men jag vill ha något annorlunda.