Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Startsidan
artiklar

Petter om: Call of Duty - Från bäst till sämst

Det är dags för Hegevall att ranka sina favoritdelar ur världens mest populära actionspelserie. Håller du med eller har du helt andra favoriter?

Jag kanske skulle inleda med att beskriva mig som en n00b i den här frågan, även fast jag själv kanske anser att den beskrivningen känns lite väl hård. Men jag är långt ifrån någon fanatiker när det gäller Call of Duty, har aldrig varit den som verkligen väntat ihärdigt på "nästa års upplaga" och aldrig varit den som verkligen känt suget att vara först online, för att sätta mig in i multiplayermässiga nyheter. Istället är det relativt få titlar i världens mest populära samling actionspektakel som jag verkligen gillar, men de gillar jag å andra sidan riktigt mycket (så det kanske jämnar ut sig?). I texten nedan listar jag dessa favoriter samt gaggar lite om Call of Duty-delarna som jag gillar allra minst.

Petter om: Call of Duty - Från bäst till sämst
Vilka tre spel ur denna hyperpopulära spelserie anser du vara de bästa?

B Ä S T
(1) Call of Duty: Black Ops
Det är lika bra att jag inleder med att konstatera att jag inte alls, inte för en endaste sekund, gillar Modern Warfare-serien. Jag vet mycket väl att både det allra första spelet, tvåan samt trean är solklara favoriter för mången inbiten Call of Duty-tok men det har aldrig varit något för mig. Fjösigt, stressat och sådär flyktigt låtsas-militärigt som jag tycker känns ganska tramsigt, om jag ska vara helt ärlig. Med det sagt är Black Ops mycket mer min smak, särskilt det allra första spelet som vi här på Gamereactor recenserade för snart tio år sedan. Och jag minns väl hur det gick till. Activision bjöd som vanligt in till recensionsresa till USA och i vanlig ordning ledde detta till en intern omröstning hos oss, eftersom vi redan 2010 fanns i flertalet länder. Jag fick för få röster, fick inte åka (buhu-buhu) medan norska skribenten Daniel Guanio styrde kosan mot Kalifornien. Och lika bra var väl det. För att det är multiplayerportionen i denna spelserie som är den överlägset viktigaste delen, vet vi ju alla - och med tanke på att jag spelat för lite multiplayer i samtliga Modern Warfare-spel var Danne ett bättre val av recensent. Recensionsresor blir oftast alldeles för stressade för egen del, också. Man sitter som en träl på en hotellstol, oftast, och spelar samma ännu inte helt färdiga spel i 12 timmar i sträck för att sedan kliva ombord på flyget hem.

Två veckor efter det att Gamereactor Norge hade varit där och recenserat, mottog jag dock Xbox 360-spelet och dundrade igång i vårt dåvarande testrum. Jag älskade inramningen, med topphemliga specialuppdrag under Kalla kriget, förhörsrummet och den skitigare, hårdare atmosfären än i framförallt Modern Warfare. Treyarch lyckades blanda Plutonen med Apocalypse Now, kryddade med Full Metal Jacket och gjorde mig till ett fan. Jag spelade singleplayerdelen två gånger och mosade sedan på, online, i lite drygt tre månader innan jag lade ned. Suveränt spel.

(2) Call of Duty 2
Jag var på plats i Barcelona tre månader innan det allra första Call of Duty-spelet skulle släppas. Träffade de ytterst hungriga, ödmjuka, ambitiösa studiogrundarna Vince Zampella, Grant Collier och Jason West samt fick spela ett uppdrag som ägde rum i en skog. Jag minns inte så mycket mer förutom att det såklart var startskottet på allt. På världens idag mest populära actionspelsföljetong. Dryga två år senare var det dags för Microsoft att följa upp Xbox med det kritvita kraftmonstret Xbox 360 och det var väl kanske främst Infinity Wards hett efterlängtade uppföljare som fick visa upp vad konsolen verkligen gick för. Jag minns att vi fick konsolen och maskinen i oktober 2005 och dagen efter paketet anlänt släpade jag med mig allt hem till min gamla kompis vars hemmabiorum var, och är, något utöver det vanliga. Där, på 155" brassade vi igång Call of Duty 2 och spelade på en volymnivå (via ett Meridian-försteg och aktiva M&K-högtalare) som fick hela huset att vibrera. Jag minns den där kvällen så otroligt väl, hur sanslöst imponerade vi båda var och vilket nerv, spänning och kaotiskt underbar känsla av omfång och tyngd som denna uppföljare erbjöd. Jag spelade i stort sett ingen multiplayer alls, här. Istället tror jag säkert att jag klarade singleplayer-portionen tio gånger.

(3) Call of Duty: Black Ops 4
Det här spelet delade i allra högsta grad upp Gamereactor-redaktionen i två läger när det släpptes i oktober 2018. Först var jag en av de minst sagt skeptiska herrarna som tjurade över det faktum att Activision helt valt att skippa singleplayerdelen. Men i takt med att Kim och Mäki applåderade prioriterandet av tok-ösigt beroendeframkallande multiplayer där det lånats friskt från Battlegrounds samt Fortnite, började jag tina. Likt snögubben Olof framför en sprakande brasa. Sen blev jag beroende. Svårt, svårt beroende. Och spelade Black Ops 4 mer än vad jag gjort något annat spel ur denna serie, utan egentlig konkurrens. För enligt mig är det fortfarande det här spelet som lyckats bäst med hela Battle royale-grejen, även fast Treyarch naturligtvis bara hade norpat väl valda delar från redan befintliga actionspektakel. Jag älskade (och älskar!) atmosfären, kartans utformning, vapenvariationen, den lite platta grafiken (som på något udda sätt passade spelet och min spelstil så himla utmärkt) och det stenhårda ultrakaos som ofta bryter ut när 100 skjutglada tokar landar på samma plats, samtidigt.

S Ä M S T
(1) Call of Duty: World at War
Det fanns garanterat gott om saker i det här spelet, beståndsdelar, som borde och bör hyllas. Jag såg dem bara inte. Jag minns väldigt tydligt hur ofantligt besviken jag blev av det här spelet efter att ha dyrkat Call of Duty 2. Det märkliga här, inte minst idag, är ju att det faktiskt var Black Ops-kungarna hemma hos Treyarch som stod för utvecklingen här, och enligt mig missade, målet rätt ordentligt. Segt, märkligt ojämnt tempo, ful grafik och hopplöst trista banor där fienderna i Vietnam satt i palmerna och skrek medan jag minns hur jag försökte få någon slags rätsida på den uselt utformade eldkastaren. Multiplayerdelen var jag heller inte det minsta förtjust i, heller.

(2) Call of Duty: Modern Warfare 3
Jag ogillade Modern Warfare 2. Rätt ordentligt. Och med tanke på att Modern Warfare 3 var i stort sett samma spel fast med ännu mer korkade Michael Bay-explosioner, var det naturligtvis ingen titel för mig. Men jag vet såklart att mången COD-fanatiker älskar detta spel men ja, precis som allt annat gällande subjektiva åsikter rörande underhållning handlar detta bara om tycka och smak och enligt mig är det väldigt, väldigt få beståndsdelar av detta som tilltalade. Grafiken var grå, och knastrigt trist och storyläget var rena rama skämtet med kasst skrivna karaktärer och larvig logik. Multiplayeraspekten var bättre, turligt nog, men Infinity Wards strävan efter att skapa något som de själva beskrev som "slick shooting" gjorde att det för mig mest kändes som att jag yrrade runt på en skjutbana med en tryckluftsslang och fjös mot andra dårar. Jag minns till exempel väl när Jonas (som var först ut) drog igång spelet i testrummet under en av våra kanske mest stressiga trycklämningar och hur jag stod i dörröppningen och mest bara suckade.

(3) Call Of Duty: Ghosts
Militärschäfrarna i detta skitspel var ju, som jag tror att vi alla minns, den mest "enastående nyskapande" biten av hela äventyret och såhär i efterhand säger ju det egentligen allt. Kampanjen var platt, trött, larvig, tramsig och slö medan multiplayer-aspekten var något bättre men här märktes det ändå väldigt tydligt att Activision hade slut på idéer och att denna spelserie verkligen gick på sparlåga.

Petter om: Call of Duty - Från bäst till sämst
Vad vill du se i framtiden när det kommer till Call of Duty?

F R A M T I D E N:
Mången Call of Duty-älskare verkar verkligen avskyr Advance Warfare samt Infinity Warfare, detta medan jag tror att jag tycker precis tvärtom. Jag gillar dessa två titlar mer än både WWII samt fjolårets Modern Warfare-reboot och hoppas på mer framtidstjafs från denna serie. Visst, de proppade in saker i multiplayer som inte alls fungerade och att springa omkring på väggar och annat var ju inget som de inbitna fansen ville pyssla med, men jag gillade det. Och jag vill ha mer. Ännu mer sci-fi, mer trams och mer väggspring. För om det är något som Activision redan gjort i omgångars, omgångars omgångar så är det (grafiskt sett och tonalt) realistiskt nutidskrig samt dåtidsmos. Jag har tröttnat på båda, åtminstone när det kommer till Call of Duty.

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Petter om: GTA
Petter om: Halo
Petter om: Metal Gear
Petter om: Resident Evil
Petter om: Zelda
Petter om: Super Mario
Petter om: Sonic



Loading next content