Svenska
Gamereactor
artiklar

Petter om: Sonic - Från bäst till sämst

Segas ikoniska Mario-rival har gått från fantastisk till usel, till fantastisk igen och i denna artikel har chefredaktör Hegevall korat sina favoriter...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Segas laserblå långdistanslöpare sprang rätt in i allas hjärtan under 16-bits-eran och även om hans insatser i modern tid varit skakiga (minst sagt), finns det absolut guldklimpar som inte bara underhållit på kungliga premisser men som även flugit lite under radarn trots att titlarna i fråga huserat en hel del fenomenala kvaliteter. Efter att ha avhandlat Halo, GTA, Zelda, Metal Gear, Resident Evil och Super Mario är det nu dags för mig att lista mina tre Sonic-favoriter och de plattformsspelen med Yuji Nakas igelkott i huvudrollen som jag anser vara sämst.

Petter om: Sonic - Från bäst till sämst
Den ikonska Green Hill Zone-designen kommer alltid att vara typisk för Sonic.

B Ä S T
(1) Sonic the Hedgehog
Det finns såklart en hel del nostalgi inbakat här, i detta val. För i mångt och mycket är ju Sonic 2 det bättre plattformsspelet. Större, jämnare sett till utmaningsgrad, stundtals bättre bandesign och med fler spelmekaniska möjligheter. Ändå är det originalet som måste toppa min lista - inte minst eftersom det här spelet liksom sitter fastetsat i min hjärnstam. Mega Drive-klassikern Sonic the Hedgehog är i allra högsta grad en del av mig, en del av min uppväxt och jag kommer verkligen aldrig att glömma första gången jag fick se spelet i rörelse. Det var sommaren 1991, vill jag minnas. Jag hade precis fyllt 14 och fått telefonsamtal av sommarlovsfirande klasskompis som precis köpt Sonic. Nytt spel. Fenomenalt fränt.

Jag cyklade ned till honom, ett par kvarter sydväst och vips så satt jag på knäna på parketten framför hans farsas väl tilltagna CRTV-burk, redo att bli ordentligt imponerad. Jag minns mycket väl redan när startskärmen dök upp, med den ikoniska musiken och Sonics karismatiska huvud som kikade fram ur den där ringen innan han satte ned fötterna på den förlovade plattformsmarken på Green Hill Zone. Jag var så imponerad att det sved i skallen. Så snyggt, så välanimerat mystiskt, på något sätt. För Sega kändes ju under den här tiden alltid lite... Lite tuffare än Nintendo och Sonic hade attityd som Mario aldrig ens kunde drömma om. Jag minns de första banorna, hur jag satt alldeles för nära TV:n och bara blängde. Jag minns första bossen, Masato Nakamura fantastiska musik, tempot som Sonic kunde löpa i samt Marble Zone och variationen i hur Sonic Team strukturerade banorna. Jag minns att jag cyklade hem med Sonic fast i skallen, besluten om att köpa spelet själv, även fast det saknades ekonomisk kapacitet. För jag var bara tvungen att ha det. Alla de där vägarna som min klasskompis inte tog, var jag ju tvungen att utforska, och det var ju en av de bästa delarna med designen i detta första Sonic-spel, att Yuji Naka byggde upp illusionen av att spelvärlden var så otroligt mycket större och detaljerad än vad den faktiskt var, och det byggde i sig omfång samt mystik.

Detta är en annons:

Efter att jag köpt Sonic the Hedgehog och spelat sönder kassetten gillade jag det om möjligt ännu mer. Även fast jag upplevde undervattensbanorna som det absolut mest irriterande jag någonsin testat i spelväg, men det fanns och finns i allra högsta grad kvar en kärlek till Segas laserblå långdistanslöpare som aldrig kommer att dö. Även fast han trist nog lirat huvudrollen i mer skräpspel än alla andra plattformshjältar, genom alla tider.

(2) Sonic Mania
Det vilar något magiskt över Sonic Mania, ett av 2018 års absolut bästa spel (alla kategorier) och här märktes det ju snortydligt att Sega och Sonic är som allra, allra bäst när det backar tillbaka och återvänder till spelseriens grunder. Och hela projektet var ju, och är, ett enda stort kärleksbrev till fansen. För utan Sonic-fanatikern och före detta amatörprogrammeraren Christian "Taxman" Whitehead hade ju Sonic Mania aldrig existerat. Han var kontrakterad av Sega för att hjälpa till med ett par "enklare" smartphone-konverteringar av klassiska Sonic-titlar och under den tiden hade han, i hemlighet, mekat ihop en tech-demo som sedan skulle komma att bli Sonic Mania, baserat på sin egenskrivna spelmotor Retro Engine som programmerats enkom för att skapa den typen av tvådimensionella redmix-titlar som Sonic Mania är, och direkt när Sonic Team-chefen Takashi Iizuka fick syn på demot, beslutade han sig för att ge projektet grönt ljus. Sonic Mania tar det bästa från framförallt Sonic och Sonic 2 och blandar ihop en del av banorna som gjorde de spelen så magiska med pixelperfekta hyllningar till galjonsfigurens ursprung och i slutändan är det enligt mig det näst bästa Sonic-spelet genom alla tider.

(3) Sonic the Hedgehog 2
6,2 miljoner kopior lyckades Sega kränga av Sonic the Hedgehog 2 och även om försäljningsnuffror naturligtvis inte har någonting alls med mina högst subjektiva åsikter att göra, är det fränt att Sonic Team på så kort tid lyckades etablera Sonic som inte bara Segas maskot, men även som den främste rivalen som Super Mario någonsin haft. I Sonic 2 dök Tails upp och även om jag aldrig gillat den svävande räven lika mycket som Sonic, var det äckligt roligt att kunna spela igenom äventyret tillsammans med en kompis. Bandesignen var ännu bättre än i originalet och bossarna var strålande. Musiken var dessutom larvigt bra och när jag brukar beskriva "perfekta uppföljare" är det helt klart detta spel som jag tar upp först. Jag köpte Sonic the Hedgehog 2 på premiärdagen på Åhléns och drog igång samma sekund som jag damp in genom ytterdörren, hemma. Min granne och barndomskompis Gullberg styrde Tails medan jag rockade Sonic och det finns gott om ikoniska nivåer i detta äventyr som jag aldrig kommer att glömma.

S Ä M S T
(1) Sonic Boom: Rise of Lyric
Hahahaha! Blotta tanken på det här spelet får mig att skratta. För jag minns framförallt hur arg före detta kollegan Oliver Thulin var när han precis hade börjat spelat recensionsversionen (november 2014) och hur äcklad Jonas Mäki han var när han tvingades (av mig, såklart) spela dubbletten vi hade mottagit för att kunna pressa ur sig en "andra åsikt". Haha... Ibland är det underbart att vara chefredaktör och plåga kollegor med riktigt, riktigt genomusla skräpspel och se hur de bryts ned under otaliga speltimmar för att sedan mooooosa sönder tangenterna när de plitar ihop sågningen. Jag spelade förvisso inte hela Sonic Boom: Rise of Lyric men jag passade absolut på att ta mig igenom ett antal banor bara för att vi skulle kunna vara säkra på det faktum att detta mycket riktigt var 2014 års sämsta spel. Det var bökigt korkat, segt, fult, töntigt och slarvigt sammansatt och att det nu toppar min sämsta-lista är verkligen alldeles självklart.

Detta är en annons:

(2) Sonic the Hedgehog 2006
"Sonic 06" var väl tänkt som någon slags remix mellan Dreamcast-originalet Sonic Adventure och det allra första spelet men för egen del såg jag extremt få beståndsdelar från dessa trevliga spel i denna rykande sörja. Visst, sure. Det fanns någon enstaka bana här och där som var duglig men på det stora hela var detta äventyr ännu ett steg åt helt fel riktning och extra-karaktärerna Shadow och Silver är ju såhär i efterhand exakt lika usla som den där enorma, ljuslila katten i Sonic Adventure 2 (som jag också avskyr).

(3) Sonic Forces
Shadow of the Hedgehog och Sonic Riders var också absolut horribla spel. Men inte lika genomruttna som Sonic Forces, inte enligt mig. Och jag minns turerna med denna titel, hur Sega medvetet skippade att skicka ut recensionskopiorna förrän efter att spelet släpps i butik och hur irriterad Fredde Säfström var när han tvingades recensera det. Haha... Roligt. Spelet var en travesti. Korkad fult med idiotiska fiender, noll variation och horribelt trista strider. Faktiskt, ska sägas, är detta den första Sämsta-listan i en av dessa "Petter om"-artiklar som innehåller riktigt usla spel snarare än bra spel som jag kanske inte favoriserar på exakt samma sätt som de tre titlarna som ligger under "Bäst". Och det säger väl en del om hur misskött Sonic är som spelikon.

Petter om: Sonic - Från bäst till sämst
Sonic som figur har genomgått en himla massa "re-designs" genom åren. Detta är originalet. "Old Sonic".

F R A M T I D E N
Jag vill egentligen hellre blicka framåt, inte vara den där bakåtsträvande, konservativa gubben som bara vill återvända till dåtiden, men det är lite så jag känner. Eller egentligen inte "lite", snarare bara. Jag vill helt enkelt ha mycket mer Sonic Mania signerat Christian Whitehead som till skillnad från flertalet högst uppsatta Sega-chefer gör det han gör tack vare hans kärlek till Sonic som spelfigur. Jag vill se ett Mania 2 på exakt samma grundformel, och alla dessa storsatsningar på expansiva 3D-världar och nya Sonic-kompisar, klarar jag mig alldeles utmärkt utan.

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Petter om: GTA
Petter om: Halo
Petter om: Metal Gear
Petter om: Resident Evil
Petter om: Zelda
Petter om: Super Mario



Loading next content