Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Startsidan
artiklar

Petter om: Super Mario - Från bäst till sämst

Han har lirat huvudrollen i en hel drös med fantastiska plattformsmästerverk och nu har chefredaktör Hegevall listat sina favoriter...

Jag tror att vi alla har en väldigt särskild relation till Super Mario. Alla som spelar spel, regelbundet, har ju det. För mig började allt med Super Mario Bros hemma hos min klasskompis Albertsson. Sedan dess har Nintendo, som du såklart känner till, öst ur sig drösvis med Super Mario-titlar och i denna lista tänkta jag radda upp de jag favoriserar samt de spelen jag gillar minst. Here goes nathink!

Petter om: Super Mario - Från bäst till sämst
Världens mest älskade galjonsfigur inom spelvärlden. Det är allas vår Mario, det.

B Ä S T
(1) Super Mario World
Förväntningarna från mitt håll (från allas håll) var skyhöga. Nintendos nya konsol var på ingång och broschyren som jag plockade upp på lokala leksaksbutiken Korg-Olles berättade om nya Super Mario-spelet, som såg alldeles fenomenalt bra ut på förhand. Jag hade dock inte råd med en Super Nintendo. Faktum är att jag då, 1991, inte ens hade råd med en handkontroll. Det var därmed tur att min klasskompis köpte enheten plus Super Mario World på premiärdagen, spelade färdigt det på ett par dagar (han stannade till och med hemma från skolan för att lira) och efter det lånade ut rubbet till mig. Jag var som besatt av hur charmigt, ombytligt, utmanande och fantastiskt fantasirikt det var, Miyamotos bejublade 16-bitarsmästerverk. Det finns så mycket charm, personlighet och den där svårdefinierade Nintendo-magin i detta spel att det knappt går att göra rättvisa i textform, oavsett mängd superlativ.

(2) Super Mario 64
Jag recenserade på den här tiden spel för den lokala dagstidningen och en dryg månad innan premiären av den smått hysteriskt heta, efterlängtade Nintendo 64, minns jag tydligt att jag smittades av körtelfeber. Och ja, jag blev sjuk som en pestsmittad liten sork. Låg på sjukhus och allt. Gick ned massa i vikt, hade på flera veckor knappt ork att stå upp. Mitt i detta anlände min tidiga recensionsmaskin (N64) plus Pilotwings 64, Wave Race 64 samt Super Mario 64 till tidningen och det var min storasyster som hämtade upp paketet åt mig. Jag minns hur vek/svag jag var när jag skar upp tejpen som höll ihop kartongen och hur otroligt exalterad jag var när jag packade upp Nintendo 64-lådan och kopplade in maskinen för första gången. Resten är... Resten är historia. Mina första stapplande steg i den överlägset mest inbjudande 3D-värld jag någonsin skådat kommer jag aldrig att glömma, precis som att jag aldrig kommer att glömma de där ikoniska ögonblicken som Super Mario 64 var fullproppat av. Rodel-tävlingen mot den där kaxiga pingvinen. När den där jobbiga lilla apan knyckte Marios keps, den där första kanonkule-bossen dör uppe på berget, den supercharmiga hubbvärlden samt ögonblicket då Mario till slut fick vingarna på mössan och kunde utforska världarna från luften. Mm... Otroligt spel, otroliga spelminnen.

(3) Super Mario Galaxy
Jag var aldrig något större fan av Nintendo Wii. Vilket du som på regelbunden basis läser och har läst Gamereactor såklart vet. Motion-spelande är ingenting för mig. Det har alltid känts som en trött gimmick, på samma sätt som VR gjorde i början (inte idag, dock) eller stereoskopisk 3D på bio. Det finns ett undantag dock, eller två. Och dessa stavas Galaxy. Miyamotos sätt att nyttja rörelsekontrollmetoden i Super Mario Galaxy står sig som något av det mest finurligt genialiska som spelvärlden någonsin skådat och precis som i fallet Super Mario World samt Super Mario 64 är Galaxy knökat av Nintendo-magi, charm, personlighet och variation. Jag minns ögonblicket då skivan anlände till oss på Gamereactor, också. Det var den första veckan av november 2007 och Jonas Elfving hade redan tingat spelet för recension. Medan Jonas spelade de kommande dagarna satt jag bredvid, trots att jag egentligen inte hade tid eftersom vi som vanligt hade en print-deadline att jobba mot, och smålog med hela ansiktet åt all den uppfinningsrikedom och innovation som det innehöll. Visst, tvåan är väl egentligen ännu bättre (hur det nu är möjligt) men det blir ettan ändå som nyper denna placering på min högst personliga topplista.

S Ä M S T
(1) Super Mario Sunshine
Jag inleder med att påpeka (precis som jag gjort i varenda del ur denna följetong) att "Sämst" är ett ytterst flyktigt begrepp i just detta avseende. Jag anser nämligen att det aldrig släppts ett riktigt dåligt Super Mario-spel (då syftar denna lista till hans egna, stor-äventyr och inte i gästspel eller urflippade stickspår) vilket gör att det kanske snarare borde döpas om till tre titlar, med Miyamotos rörpulare i huvudrollen, som jag gillar klart mindre än mina favoriter. Lite så, ju. Och Gamecube-titeln Sunshine är definitivt ett av dessa. Efter att ha dyrkat Super Mario 64 minns jag väldigt tydligt hur extremt högt ställda mina förväntningar var och det tog mig inte mer än en halvtimme innan jag på något sätt visste att Sunshine var en rekorderlig besvikelse. För även om det innehöll en del förtjänster och även om solsemester-atmosfären var smittsamt njutbar, kändes hela spelet som en produkt utvecklad av en utomstående studio, som verkligen gjorde sitt yttersta för att kopiera Nintendos magiska charm och identitet, utan att riktigt lyckas. Jag recenserade det dock ej, inte när det begav sig. Det gjorde Jonas Mäki, och det var en av hans första Gamereactor-recensioner, vill jag bestämt minnas. Han gillade det betydligt mer än mig som både då, och nu, hade satt en stark 6:a eller en svag 7:a på det.

(2) Super Mario Bros 2
Jag minns att jag verkligen älskade det, när det begav sig. Jag var i och för sig blotta tio år gammal, då, och naturligtvis alldeles aningslös. Men jag återvände till Super Mario Bros 2 för ett par år sedan, spelade igenom det och insåg att det, trots coola nyheter som möjligheten att lyfta upp fiender och slunga iväg den, inte riktigt känns som den där uppföljaren till ettan som jag trodde att vi skulle få. I grunden hette ju det här spelet Yume Kōjō: Doki Doki Panic och genom att byta ut huvudkaraktärerna mot våra minst sagt bekanta Svampriket-invånare, kunde Nintendo relativt enkelt få ut ett kvalitativt Mario-spel på kort tid. Jag ska inte säga att jag idag på något sätt ogillar det, men det hamnar här eftersom det känns så himla väl att det egentligen inte var tänkt som en uppföljare till NES-klassikern Super Mario Bros.

(3) Super Mario Odyssey
Med tanke på hur extremt bra jag anser att Galaxy, Galaxy 2 samt 3D World är, var förväntningarna på den korpulente serviceteknikerns Switch-debut mycket, mycket höga. Och absolut, Odyssey är stundtals magiskt bra - inte minst på den där nostalgidrypande öken-banan proppad av pyramider, kanonkulor, vrålande stensfinxar och allt annat som gör att det känns som den regelrätta uppföljaren till Super Mario 64, när det är som bäst. Men så kommer alla de där banorna då Odyssey är som sämst, som drar ned spelet så pass att det hamnar här, som den där titeln som vare sig höll vad som hade lovats på förhand eller ens underhöll mig så pass mycket att jag känner mig bekväm med att rekommendera det. Den där skogsbanan där Mario intar rollen som vattensprutande pansarvagn, eller den där förbannade stadsbanan i New York - Ger mig mardrömmar på regelbunden basis. Då... Är Nintendo som allra, allra sämst.

Petter om: Super Mario - Från bäst till sämst
Mario har intagit många olika skepnader genom åren.

F R A M T I D E N
Det pratas ju lite (rykten, bara) om Odyssey 2 och det hoppas jag verkligen inte stämmer. Jag vill inte ha något mer av det där, tack. Istället skulle jag vilja ha ett nytt 3D World, till Switch (såklart). För även om det går att argumentera emot detta med retoriken att 3D Land och 3D World, precis som New Super Mario Bros, förlitar sig för mycket på gamla meriter och inte pushar Super Mario-världen framåt med nytänkande och innovativa mekaniska idéer/lösningar, är jag nog snarare den som uppskattar lite retrocharm blandat med mitt nytänk. Får jag inte det, skulle jag verkligen inte misstycka om Miyamoto helt plötsligt beordrade sitt EAD-team att skapa ett spel där vi fick återvända till Super Mario 64-slottet, som under någon slags Bowser-förbannelse förvandlats och bjuder på hela nya världar (plus några av de bästa från originalet).

Vilka är dina Mario-favoriter och vad vill du se i framtiden?

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Petter om: GTA
Petter om: Halo
Petter om: Metal Gear
Petter om: Resident Evil
Petter om: Zelda



Loading next content