Petter om: Resident Evil - Från bäst till sämst

Petter om: GTA
Petter om: Halo
Petter om: Metal Gear

Alla har vi en, två eller flera roliga historier att berätta om när vi för första gången spelade ett Resident Evil, om hur droppan i kalsippen var ett faktum, om hur pulsen skenade och handkontroller flög ur nävarna på oss. För även om framförallt Alone in the Dark var först med denna typ av tredjepersonsskräck, var det Capcom med skräckfanatikern Shinji Mikami som cementerade "survival horror" som en helt egen genre och definierade vad interaktiv skräck skulle, och framförallt kunde, vara för något. Jag har i omgångar skrivit om mina minnen här på siten (och i tidningen) och vet såklart att en del av innehållet här, i och med detta, kommer att kännas som trötta upprepningar för dig som hängt med genom åren. men ja, jag ska försöka dela med mig av minnen, intryck och åsikter rörande denna spelserie som jag tidigare inte berättat om. Here goes nathink!

B Ä S T
(1) Resident Evil
En ganska betydande del av mitt medvetande skulle verkligen önska att jag kunde stoppa upp framförallt Resident Evil 4 här, högst upp på denna lista. Men det går inte. Det kommer tyvärr aldrig att gå om jag verkligen rannsakar mig själv. För det är Shinji Mikamis allra första skräckmästerverk (baserat till viss del på skräckspelet Sweet Home till NES) som alltid kommer att ligga mig närmast om hjärtat. Jag spelade dessutom nyligen om den grafiskt omstöpta nyversionen, dessutom, vilket gör att jag med rätt massiv övertygelse kan intyga att detta inte enbart handlar om de där rosatonade nostalgibrillorna (även om det såklart till viss del handlar om just det). Det finns så mycket i Capcoms första spel som jag anser vara märkvärdigt. Atmosfären är snillrikt speciell, originell. Jag skulle vilja påstå att inget annat spel i serien eller inget annat spel i världshistorien har bjudit på den typen av ogästvänligt udda men samtidigt väldigt inbjudande stämning som Resident Evil gör, och tillsammans med alla de smått sanslöst minnesvärda ögonblick (som de allra flesta av oss såklart aldrig kommer att glömma) är det en ikonisk klassiker som jag rankar högst. Min högst personliga historia med det här spelet inleddes under ett besök till Umeå, 1995, för att hälsa på min storasyster (som pluggade där).

Jag promenerade över torget en lördagförmiddag, fick syn på en spelaffär och gick naturligtvis in. Över en hel vägg stod det ett spel som jag bara hört talas om lite flyktigt men inte visste mycket om. Det var dessutom ett japanskt fodral som jag ställde mig och tafsade på och tanken var ju först att inte betala 649 kronor (!) för ett importerat japanskt spel som jag inte visste särskilt mycket om. Men så blev det. Så fick det bli. Jag tvingades även köpa en RGB-kabel för att det inte skulle bli svart/vitt och slutsumman tror jag landade på hela mitt dåvarande studiobidrag på 820 kronor. Två dygn senare var jag hemma igen, i Östersund. Jag hade fått med mig en liten hemmaprintad ful-lapp från spelbutiken jag köpte "Biohazard" i, som beskrev hur jag skulle lösa det faktum att min Playstation var en europeisk (PAL)-konsol medan spelet endast stödde NTSC-hårdvara. Du som är gammal nog vet mycket väl, hur det gick till. Tandpetare, skivbytartricket och en RGB-sladd gjorde att det gick alldeles utmärkt att "lura" sin enhet att tro att den spelade upp ett PAL-spel och en kort minus senare var jag i full gång med Resident Evil, långt innan det släpptes i Europa. En halvtimme senare var spelet avstängt, TV:n med. Lamporna tända och min arma mor (som precis som resten av familjen låg och sov eftersom det var mitt i natten) vaken, arg. Jag hade stött på den där första, blodtörstiga zombie-jycken som slungade sin sargade kropp in genom fönstret för att mumsa i sig Jill Valentine på en grisblink och där, just då, förstod jag att Resident Evil var någonting annat. Något nytt. Något oförutsett och gräsligt intressant.

(2) Resident Evil 4
Jag ska vara helt ärlig här... Jag gillade och gillar fortfarande inte Resident Evil 3: Nemesis. För mig kändes det på flera sätt än ett som att det här spelet var en för mig rätt tydlig indikation på att denna spelserie började på lite på sparlåga. Detta trots att Nemesis mycket riktigt var en fenomenalt cool fiende. Och det är väl delvis därför som Resident Evil 4 till Gamecube var extra märkvärdigt för egen del. För jag hade delvis givit upp på Capcoms skräckserie, inte minst eftersom jag vid det här laget arbetade för fullt som chefredaktör för en speltidning och därmed hade 160 000 olika spel som krävde min uppmärksamhet, hela tiden. Men min granne och barndomskompis Heffaklumpen® var fortfarande fanatisk gällande Resident Evil som spelserie och när den tidiga recensionsversionen av fyran anlände, drog vi igång samma kväll - tillsammans. Resten är historia. Fyran är ett mästerverk, det vet vi alla. Ett av Capcoms allra bästa spel, och då pratar vi trots allt om spelföretaget som gett oss bland annat Street Fighter II, Street Fighter Alpha 3, Street Fighter III, Mega-Man 2, Marvel Vs Capcom, Devil May Cry, Resident Evil 1-2 samt många fler topptitlar. Jag kommer aldrig att glömma introt, när Leon S Kennedy anländer till den där smittade, jämnbruna spanska skogsbyn proppad av rabiessmittade dödsbönder. Jag kommer aldrig att glömma hur Ashley kändes som en person och inte som en datorstyrd idiot. Jag kommer alltid att minnas präst-bossen där i ladan, stentrollbossen, eldtemplet samt slutet. Mitt betyg då? Jag delade ut 10 av 10, såklart. En av de där maxbetygen som jag tycker känns allra mest välförtjänt såhär 25 år efter den där dagen då jag fick min första speltext publicerad.

(3) Resident Evil: Code Veronica
13:e januari 2000 anlände recensionsversionen (lite drygt tre veckor innan release) från Sega till Missils Stockholmskontor och jag minns tydligt hur jag slängde min på den tiden 80 kilo fjäderlätta och pannkakstunna lekamen över paketet. Tio minuter senare var jag igång och även fast jag inte hade sovit tillräckligt (vilket var ett genomgående, ständigt, bekymmer för mig under hela Missil-tiden) tillbringade jag cirka 14 timmar i sträck med Code Veronica. Jag spelade igenom det i en enda sittning, i princip, och minns hur rysligt imponerad jag var. Claire är min favoritkaraktär ur denna ikoniska spelserie och hennes besök på den där förbannade fängelse-ön (Rockfort Island) kommer för evigt att existera i mitt medvetande. Jag minns hur fenomenalt snyggt det var, då, och hur varierat och spännande det var utan att upprepa allt för många moment från tidigare spel. Mitt betyg? Jag delade ut en stark 9:a vilket såhär i efterhand lika gärna kunnat vara en 10:a eftersom jag såklart fortfarande älskar det. Nu hoppas jag att kommande nyversionen av Resident Evil 3: Nemesis blir samma stora succé som Resident Evil 2: Remake, och att det innebär att Capcom gör om Code Veronica till Playstation 5. Det skulle vara alldeles, alldeles fantastiskt.

S Ä M S T
(1) Resident Evil 6
Jag älskar Resident Evil 7: Biohazard och jag gillar verkligen Resident Evil 5 och hur Capcom verkligen försökte göra något annorlunda med de smittade, ilskna urinvånarna. Ett spel i denna mästerliga serie som jag verkligen, verkligen inte gillar (alls) är dock den smått horribla sexan. Jag vet ärligt talat inte vad som hände här men det kändes lite för mig som att Capcom lånat ut licensen till en halvkass B-studio som bara mosat ihop alla möjliga usla idéer och stressat ihop en ny typ av spelmekanik som inte passade spelserien överhuvudtaget. Jag hatade det hårt actionorienterade upplägget, miljöerna och storyn. Slask... Resident Slask.

(2) Resident Evil: Operation Raccoon City
Jag gillar verkligen inte när Capcom tycks missförstå sin egen produkt och försöker göra renodlad action av Resident Evil. För visst, absolut - Det finns ju tillräckligt med suveräna element i denna spelserie för att göra stenhård, ultravåldsam, renodlad action av det. men jag vill inte ha det och det verkar heller aldrig bli ens nära på lika bra som de skräckorienterade, pusselbaserade, numrerade spelen. Operation Raccoon City innehöll förvisso en del spännande idéer och jag gillade delar av designen, men på det stora hela håller jag detta som ett ganska dåligt actionspel och den näst sämsta titeln i hela denna serie. Usel miljödesign, katastrofal artificiell intelligens och en snudd-på enfaldig enformighet gjorde att jag minns hur snabbt jag tröttnade.

(3) Resident Evil Zero
Visst fanns det glädjeämnen här, förtjänster. Tågsekvensen var minnesvärd och karaktären Rebecca Chambers är något av en doldis-favorit hos mig. Jag minns hur jag uppskattade switch-funktionen också som möjliggjorde att man hoppade mellan Billy och Rebecca men allt annat i det här spelet ser jag som en ren slö-produkt, utvecklad likt en nödvändighet snarare än något som Capcom verkligen brann för att sätta ihop. Ytterst platt, trist, tunn story och slöa bossar, gjorde knappast saken bättre.

F R A M T I D E N
Ryktet rörande kommande Resident Evil 8 innehåller ju information om att spelet kommer att helt sakna zombies, vilket jag tycker är supersynd. Istället är det spöken samt varulvar som ska utgöra hotet i del åtta, om vi ska tro på det som läckts ut, förstås. Visst, om Capcom har den goda smaken att ge oss ett varulvs-äventyr som äger rum i gamla, anrikt klassiska spökmiljöer som för tankarna till Benicio Del Toros ursnygga Wolfman eller till Netflix-serien Dracula. Gamla slottskällare upplysta av stearinljus och täckta av gamla vackra mattor. Fängelsehålor, gigantiska balrum täckta av bladguld och Rokoko-inredning med varulvar som dräller omkring via hyperläcker "ray tracing" och next gen-animationer och skrämmer slag på mig. Det kan bli något. Om jag inte får det, så vill jag absolut ha zombies - igen. Det tröttnar jag aldrig på.

Vilka är dina favoriter och vad vill du se i Resident Evil 8?

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Petter om: GTA
Petter om: Halo
Petter om: Metal Gear