Bäst Just Nu: Januari

Jonas Mäki:
A Plague Tale: Innocence
Jag missade det när det lanserades under fjolåret, men under januaritorkan har jag äntligen kommit mig för att spela franska Asobo Studios omtalade A Plague Tale: Innocence, och det har varit en upplevelse att missa. Två helt vanliga barn i huvudrollerna, utan superkrafter och med galopperande ångest, har fått det att kännas långt inne i hjärtat medan inkvisitionen försöker döda dem baserat på religiösa vanföreställningar i ett tidigt medeltida Frankrike under pestens tid. Bra pussel, nyskapande gameplay, sagolikt vacker grafik och ett intressant narrativ har fått mig att sitta som förstenad och varje kväll klara några kapitel. Amicia är en huvudperson att minnas och jag kan varmt rekommendera er alla att ge detta chansen, till PC och Xbox finns det dessutom via Game Pass - även om jag mitt stolpskott hann köpa det en vecka innan det lades upp.

André Lamartine:
Gwent
Egentligen har jag flera spel som jag måste spela klart, såsom Death Stranding som har fått stå och damma oförtjänt mycket sedan jag tog en paus från bebisvaggandet och alla klumpiga Postnord-ärenden. Det får dock lov att vänta, då jag har trillat in i Gwent-träsket igen. För att citera Al Pacino i Gudfadern 3: "Just when I thought I was out, they pull me back in!" Eller ja, förutom det faktum att jag aldrig lämnade detta beroendeframkallande (och mycket generösa) kortspel, då jag fortfarande njuter för fullt av att göra livet surt för mina motståndare med min förgiftande Nilfgaard-armé. Witcher-spelet är här för att stanna och förhoppningsvis når spelet ut till fler användare efter Android-premiären.

Henric Pettersson:
Marvel Strike Force
Då januari varit en minst sagt stressig månad för undertecknad har det inte funnits mycket tid för konsolspel. Men i fickan har jag alltid med mig Marvel Strike Force som hängt med i snart två år. Jag hatar ju mobilspel egentligen, men då jag och min bror hittat en toppenklan har vi fortsatt växa och det är kul att se hur mitt karaktärsgalleri bara växer och växer. Bara nu i januari låste jag upp sju röda stjärnor till Spider-Man (såklart att det var just honom!) och ni som lirat spelet kan föreställa er vilken best han nu är (95k). Just nu kämpar jag hårt för att låsa upp Ultron men med min uppställning av karaktärer kan det komma att ta ett tag till. Har ni inte testat spelet kan jag varmt rekommendera er att göra det. Karaktärsgalleriet är ungefär dubbelt så stort som det var när jag började och flera jobbiga buggar är utrotade.

Mikael Sundberg:
Duck Game
Helgerna innebär att träffa kompisar och när man umgås med kompisar finns det få spel som är lika roliga som Duck Game. Jag menar, Rocket League och Smash Bros kan vara underhållande ett tag, men ändå tenderar vi att återvända till ett pixligt ankhelvete proppat med totalt obalanserade vapen och banor som ibland är vansinnigt designade. Tempot är konstant helgalet och eftersom ankorna inte tål någon som helst stryk (det enda realistiska inslaget i det här spelet) hinner man sällan våndas över ett misslyckande - bara att försöka igen nästa match. Samtidigt finns det onekligen en hel del finess och jag märker, efter att inte ha spelat på ett tag, att mina motståndare gör saker som jag inte ens visste gick. Duck Game är ett spel där man kan vinna genom att stå och frenetiskt blåsa i en trombon medan de tre motspelarna allihop lyckas tända eld på sig själva i en illa genomtänkt eldkastar-standoff mellan två tunnor fyllda med bensin. Hur kan det någonsin bli trist?

Johan Jolin:
Slay the Spire
Lacket på trappan uppför tornet har förslitits. Otaliga mängder monster och styggelser har demolerats längs vägen som ändå, i allt för stor utsträckning, slutar i besvikelse. Upp, ner, upp, ner; en oändlig cykel av uppgivenhet, besvikelse samt frustration. Men jag vägrar att ge mig. Ljuset bortom spirans ändes enorma dragningskraft försätter sluka mig om och om igen. Jag är en slav till den beroendeframkallande spelmekaniken som fått mig att slipa på mitt angreppssätt och nöta mina kortleksbyggande färdigheter till ohälsosamma nivåer. Men målet är tydligt såväl som orubbligt. Jag ska slay the spire, och resan dit kommer att vara ett sant nöje.

Joakim Sjögren:
Monster Hunter World: Iceborne
Jag har halkat dit igen. Efter att ha tillbringat runt 400 timmar med Monster Hunter World vid spelets release så tog jag en välbehövlig paus under 2019 för att påminna mig själv om att livet har mer att erbjuda utöver monsterjakt och resurssamlande. När den massiva expansionen Iceborne lanserades under hösten så kände jag visserligen hur det började pirra i jägar-nerven igen, men det var inte förrän Herr Orremark belönade tillägget med fullpott häromveckan som jag inte kunde hålla fingrarna i styr längre. För sedan dess har beroendet åter gjort sig till känna med full kraft, och de där fyrahundra timmarna har läskigt fort börjat klättra upp mot femhundra. Jag kan dock såklart fortfarande sluta när jag vill (absolut, tro inget annat, jag lovar och svär), det är bara det att jag behöver en ny rustning till min karaktär, min Palico vill ha nya paltor samt att jag måste skaffa ännu ett gigantiskt virtuellt svärd till min samling. (Döm mig inte).

Kim Orremark:
World of Warcraft
Jag har stått emot länge. Lovat mig själv dyrt och heligt att det inte finns utrymme för World of Warcraft i mitt liv. Jag skulle bara in och spela lite. Ytterst lite. Nu har jag nästan nått maxnivå, spelat dungeons som besatt och laddar upp för att raida. Jag är tillbaka, jag är fast. Det var många år sedan sist och det finns massor av innehåll jag aldrig sett och på sätt vis blir det som en resa i tiden att kontinuerligt se förändringar och förbättringar som Blizzard har gjort längs vägen. Berättandet börjar verkligen ta fart i samband med Mists of Pandaria och nu, i Battle for Azeroth, är jag mer investerad i världen och dess karaktärer än vad jag någonsin har varit. Tack vare roligt spelsällskap i guilden och ett spel som blir bättre och bättre för varje zon jag får upptäcka har jag haft otroligt roligt med World of Warcraft under januari och just nu ser det ut som det lär fortsätta en bra bit in i 2020.

Johan Vahlström:
The Witcher 3: Wild Hunt
Det var väl på tiden att även jag spelade ett av förra årtiondets bästa spel. Jag har länge funderat på att införskaffa det och eftersom det nu för tiden är nästan gratis kunde jag inte motstå längre. Jag har nu haft ihjäl monster till höger och vänster i mängder av timmar och ser redan fram emot att spela de två tilläggen. Mitt silversvärd är vasst, men jag fortsätter ändå att leta efter nya recept på nya vapen, trots att jag egentligen skulle kunna spöa resten av spelet med vad jag har. Så kul att det att utforska Witcher-världen. Jag kommer fortsätta "toss a coin to the witcher" ett tag till.

Adam Holmberg:
Imagine: Champion Rider
För mig har det sista året varit plågsamt. Detta eftersom Jonas Mäki först tipsade mig om Pippa Funell: Take the Reigns under maj-månad 2019, något som skapade ett hästberoende hos mig och en rekommendation som gjort mitt liv svårare än någonsin. Detta eftersom jag inte bara spelar alla möjliga olika hästtitlar hela tiden, men även eftersom jag tänker på hästar i stort sett hela dagarna. Imagine: Champion Rider är dessutom mycket bättre än Pippa vilket gör att jag är fullt beredd att dyka ännu djupare ned i detta kaninhål. Aldrig mer Pippa!

André Wigert:
Sekiro: Shadows Die Twice
Elden Ring-tystnaden går just nu på den sista sucken. Någonting, förmodligen en ny trailer ska dyka upp på Taipei Game Show (6-9 februari) och om inte det händer så lär From Software inte vänta på E3 för att visa upp mer om någonting som de har jobbat på sedan 2017. Det närmar sig, och för att någonstans hålla mig från att sätta eld på mitt eget huvud får jag tillbringa en del tid i Ashina. Under min första genomspelning sade jag förstås åt farsan att dra åt helvete och missade därav Shura-slutet, så det ska lösas likväl att äntligen få bukt med de svåraste minibossarna. Sedan hade det ju varit trevligt att klara av den något irriterande apan i Sunken Valley utan att behöver dö 40 (ja, 40) gånger. Sekiro var lysande och det är lika bra att börja träna redan nu innan den första expansionen kommer.

Andreas Blom:
American Truck Simulator
Allt är större i Texas; hamburgarna, bilarna, reklamerna och kontroverserna. Och det är genom denna stats gelikar jag har färdats mest den senaste månaden. Iförd ful keps, flanellskjorta och rabblande överkomplicerad rappakalja, proppad med grammatiskt dementa metaforer, in i en komradio. Sedan jag tog en paus från Euro Truck Simulator övergick jag till den amerikanska varianten och det är definitivt en helt annan upplevelse. För tro det eller ej, de öppna vägarna, de något konstiga trafikreglerna och bara det faktum att allt är större och svulstigare, är en trevlig krydda i en annars perfekt formel Jag menar, att köra en enorm rigg på 30 ton begagnade plast-lunchlådor nedför en dammig landsväg utan slut, lyssnades på gnälligt klyschigt countryslisk är rätt trevligt. För att inte säga avslappnande och ganska beroendeframkallande. Moddar man även in verkliga företag känns det hela mycket mer autentiskt.

Petter Hegevall:
Dirt Rally 2.0
Jag anser fortfarande att det här spelet är sämre än föregångaren, inte minst eftersom Codemasters miste simulatorkungen Paul Coleman strax innan utvecklingsstart och i samma veva beslutade sig för att inte stoppa in alla de rallyländerna som fanns med i Dirt Rally i Dirt Rally 2.0 (istället släpps de som betal-DLC vilket är girigt, och ruttet). Asfaltsfysiken är bättre, dock. Liksom grafiken och den övergripande fartkänslan och det gör ju massor nu när vi rattar Gamereactors Racingsimulator 3.0 dagarna i ända. Dirt Rally 2.0 är gräsligt, groteskt utmanande och hopplöst beroendeframkallande tillsammans med en motion-rigg, en direct drive-ratt och ett ordentligt surround-system.

Vilket var ditt mest spelade under förra månaden?