Decenniets 30 bästa filmer (3)

(10) The Wolf of Wall Street
Martin Scorsese öppnade fördämningen i Leonardo Dicaprio artistiska hjärta och vi slets fullständigt med i den störtflod av vansinne, kokain och ren koncentrerad ogenerad glädje som följde. Underhållande, upprörande och överdådigt perfekt men samtidigt befriande anspråkslös och totalt säregen, ingen annan film detta årtionde kunde liknas med The Wolf of Wall Street. Att Scorsese vid 71 års ålder mer eller mindre återuppfann sig själv med denna film är milt uttryckt imponerande, och för många av oss är det tillika hans bästa verk. För oss på redaktionen var en topp tio plats för denna kavalkad av förtjust upprymdhet aldrig någon egentlig fråga utan snarare en självklarhet, vi kan inte annat än lätt jublande slå oss för brösten och unisont skandera a-oooh!

(09) Spider-Man: Into the Spider-Verse
Vi trodde att man inte kunde göra så mycket mer med Marvel-spindeln på vita duken efter en rad trötta Sony-produktioner, men bolagets animerade storsatsning från 2018 visade hur oberedda vi egentligen var på serietidningsmediets sanna potential på vita duken - och hur sugna vi var på att se mer av Miles Morales våghalsiga äventyr. Sonys härligt muntra superhjältefest poppade konstant av liv i ett fyrverkeri av färger, animationsstilar och kreativitet och är förmodligen det närmaste vi kom ett livs levande serietidning detta årtionde. Med andra ord gjorde filmskaparna någonting nyskapande av ett gammalt format och fräschade upp serietidningsfilmen på bästa möjliga vis, vilket gjorde att spindeln svingade rakt in i våra hjärtan.

(08) Boyhood
Det var ett vågat, riskfyllt och ytterst udda projekt som inte många inom filmvärlden trodde på, på förhand. För när Richard Linklater berättade om hur han planerade att göra en film om en pojkes uppväxt som skulle ta tolv år att färdigställa, var det i stort sett bara Patricia Arquette, Ethan Hawke samt huvudrollsinnehavaren Ellar Coltrane som vågade tro på projektet. Slutresultatet gick upp på vita duken för fem år sedan och här på Gamereactor är vi fortfarande lika imponerande idag som vi var 2014 och just därför ligger såklart Boyhood riktigt bra till på denna prestigefyllda lista. Det finns inte jättemånga filmer genom filmhistorier som verkligen kapslar in och förmedlar en bit av det verkliga livet, på riktigt. Utan påhittade karaktärer, händelser eller samtal - Men Boyhood är ett av de där sällsynta underbara undantagen som under hela speltiden känns som ett tvärsnitt ur världens minst dramatiska realityshow. Storstilat filmskapande som i slutändan resulterade i en magisk rulle.

(07) Django Unchained
Kedjorna rasslar, tänder gnisslar och revolvrar spinner i högsta hugg i blaxploitation-besten Django Unchained, Quentin Tarantinos tveklöst bästa film sedan Inglorious Basterds. I sin maniska kärlek till filmens ädla konst och spaghettivästerns excentriciteter gjorde Tarantino västerngenren till sin egen i Django Unchained: en lika smart som djärv blodsmassaker som inte räddes att spåra ur, samtidigt som den vägde de överdrivna elementen med seriösa inslag om våld och Amerikas systematiska hat. Django Unchained omfattades alltså av den originalitet, effektivitet, kaxighet, skamlöshet och den nerv som vanligtvis definierar Tarantinos förträffliga filmmakeri. Det kommer att vara en sorgens dag när Tarantino väl pensionerar sig, sanna våra ord!

(06) I Saw the Devil (2011)
Kim Jee-woons hämnddrama är ett förföriskt blodigt spektakel i hänförande nyanser av svart, blått och blodrött som bjöd oss med på ett kirurgiskt precist utarbetat korståg av hämnd vars intensitet slog oss rejält på käften och hänförde med sitt bestialiskt oförädlade råa våld. I Saw the Devil är skoningslös i det yttersta, totalt utan lättnad eller paus men motiverar alltid också sin voyeuristiska natur och triumferar i att föra oss som publik närmre vansinnet på ett övertygande sätt med förunderlig teknisk skicklighet. Kim Jee-woo satte oss i brand tidigt med sin slående skicklighet genom A Tale of Two Sisters och A Bittersweet life. Men med I Saw the Devil sprängde han bokstavligen väggarna bort från huset och frammanade en film som vände ut och in på våra magsäckar och släckte vårt hopp om mänskligheten, och vi tokälskade varje skoningslös minut av detta vansinne.

(05) Whiplash
Idag vet vi ju att Damien Chazelle är en av modern tids mest intressanta filmskapare men då, inför premiären av hans självbiografiska dramathriller Whiplash - hade flera av oss ingen som helst aning. Det är ett olidligt tight, superskickligt sammansatt melodrama det här om ambition, stress och driv och förutom strålande regi och enastående klippning är det ju skådespeleriet här som utmärker sig mest.

(04) Toy Story 3
Pixar slöt en lång cirkel med den tredje Toy Story-filmen, som inte bara lyckades med konststycket att vara en av de bästa animerade filmerna på många år och en av de bästa avslutningarna i en filmtrilogi som någonsin gjorts - det var också en kärleksfullt berättad saga om förändringens vindar, vars emotionella kraft smög sig på oss mot filmens sista femton minuter och omfamnade oss med sin värme. Samma stund som vi såg de där fluffiga molnen i slutscenen bröt vi ihop; inte nog med att flödet av barndomsminnen blev alldeles för mycket för oss, filmen lyckades även synkronisera med Toy Story-fantasternas uppväxt och på många sätt kändes det som att filmerna växte upp med oss. Toy Story 3 var ett farväl vi inte var redo för, men som vi ändå accepterade... och älskade innerligt.

(03) Nightcrawler
Tonalt skoningslös, ödesmättad och graciöst lågmäld så släppte Dan Gilroy oss in i en otäckt mörk värld som stilfullt satiriserade både frilans-journalismen och självhjälpskulturen genom den retrorågade Lou. En moraliskt tveksam karaktär med manisk sårbarhet, mörka ambitioner och berikad med det känslomässiga spektrumet av en vänlig robot. Ett infernaliskt hopkok av Nosferatu och Andy Kaufman spelat till perfektion av Jake Gyllenhaal med en kylig orubblighet som betvingar våra sinnen. Där fanns inte en minut som tillät oss att blicka bort from Los Angeles drömskt hotfulla neo-noir droppande gator, och vi kunde inte annat än luta oss tillbaka i biomörkret och bäva i beundran över Nightcrawlers tokdominerande överdådighet.

(02) The Social Network
Beväpnad med Aaron Sorkins bedövande vackra, rytmiska manus så skänkte David Fincher oss en näst intill religiös upplevelse i denna drömskt provocerade och tillika förföriskt trollbindande redogörelse av Facebooks uppkomst. The Social Network är begåvad med en imposant känsla av pedantisk perfektion, osedvanlig sofistikation och är regisserad med en utsökta fingertoppskänsla som tillåter frukterna av det digra hantverket att skina som ädelstenar i morgonsolen utan att det någonsin känns pretentiöst eller utstuderat. De två industri-titanernas samarbete framstår vid en första anblick som nästan paradoxalt, men ironin i kråksången är att de två passar ihop likt två vilsna pusselbitar. Fincher med sin mörka, ödesmättade världsbild och förmåga att ge uttryck för kuslig, spöklik ensamhet och isolation vävs runt Sorkins sprakande maskingevärsdialog och tillsammans målar de upp denna bedårande, magiska tavla. The Social Network är en tidlös skapelse, en coup de grace utan motstycke och står djupt förankrad på sin plats som decenniets näst mest definitiva upplevelse inom filmvärlden.

(01) Mad Max: Fury Road
Här är den, kungen av action, George Millers sanna chef-d'oeuvre och årtiondets starkaste filmdjävul: Mad Max: Fury Road. Vi var rörande överens om George Millers högoktaniga, brutalcoolt unika actionspektakel som listans konung så fort vi satte igång detta projekt, för hur kan vi sluta yra om denna rasande, furiösa, hypnotiska adrenalinspruta till film? Denna euforiska elchock till actionrökare? Att injicera Fury Road i våra blodådror var att förlora sig själv i en våt postapokalyptisk dröm som innehöll allt en actionälskare behöver för att stilla sin filmhunger: livsfarliga stunts, ett okomplicerat narrativ, starka filmkaraktärer, eldsprutande gitarrer och en filmklippning som fångar samma intensitet och hetta som en rasande bilmotor. Som utrivet från ett hårdrocksalbum, bryggt av en trummande schaman och vackert svetsat av en galen mekaniker förvandlade Miller Mad Max-världen till ett ursinnigt, musikvideo-aktigt vanvett som fortfarande sätter oss i en extatisk trans, en utomvärldslig upplevelse som fick oss att frusta blod och spotta motorolja av lycka. Vi nådde filmvärldens Valhalla genom en poetisk våldsbalett på hjul, som i sin enkelhet fångade Millers old school-magi på ett slående komplext vis. När vi sedan vaknade från vår andliga resa brände våra strupar av vansinnesvrål, våra kroppar skakade av vild förtjusning, lukten av bränt gummi hade fastnat i våra näsborrar och vi längtade efter att sätta våra hjärnor i brand - om och om igen. Nu är frågan om regissören kan överträffa årtiondets absolut bästa filmupplevelse med den kommande uppföljaren? Kanske, men en sak är vi säkra på: de kommande årens actionfilmer kommer fortfarande att behöva mäta sig med detta oslagbara filmhantverk som är Fury Road och vi väntar ivrigt på att Miller ska blåsa skallen av oss igen i nästa dekad. Länge leve Mad Max: Fury Road - årtiondets absolut bästa film!

Hur ser din personliga topplista ut?