Bäst Just Nu: Maj

Kim Jakobsson:
Mortal Kombat 11
Jag skrev ju i ett blogginlägg att jag inte varit ett särskilt stort fan av spelserien. Men efter att ha spelat igenom story-läget i det elfte spelet är jag fullständigt förälskad. Detta är destillerad spelglädje paketerat i en våldsam lyxförpackning. Mortal Kombat 11 flyter på fantastiskt bra, det är snyggt som skabb - och hör och häpna, berättelsen är otroligt välskriven. På det där ostiga-glimten-i-ögat-sättet. Jag vet inte hur många tänder jag har slagit ut den senaste veckan med Jax. Men fler lär det bli. Mortal Kombat 11 är kungen när det kommer till fightingspel just nu. Och jag kan se mig själv spela detta många månader till. Mycket, mycket bra.

Johan Jolin:
Super Blood Hockey
Plötsligt händer det. Nej, jag vann inte på triss med det känns nästa så. För det är sällan jag spontanköper ett spel som visar sig vara bra, riktigt bra till och med. När jag kikade runt på Nintendos e-shop tidigt i Maj kom jag över Super Blood Hockey som var i på rea. Sedan dess har hunnit lägga ner ett par dussin timmar på sammanställa det bästa hockey laget någonsin.
Super Blood Hockey lurade in mig med sin charmiga retrografik och 16-bitars musik, men fullkomligt förtrollade mig med härligt vrickad humor och ett beroendeframkallande spelupplägg. Efter fem säsonger, några avlidna hjältar, och tonvis av droger har jag lyckats utveckla det mest robusta och framgångsrika hockeylaget någonsin. Inte min främsta bedrift då det går relativt snabbt att uppnå detta men det har likväl varit förbannat kul. Jag kan varmt rekommendera detta till alla som söker ett arkadsportspel proppat med charm, humor och våld.

Adam Holmberg:
Rage 2
Säga vad man vill om Rage 2, för det finns mycket som bäst ljummet att säga om det spelet, men Avalanche uppföljare har utan tvekan sina ljusa stunder. Visst, för den som älskar någon som helst form av narrativ vikt, en riktig uppesittar-kampanj eller faktiskt intressant kontext för alla de småsysslor man gör över en öppen värld så är detta knappast ett spel för den personen. Men vill man lägga några hjärndöda timmar åt att röja runt i en postapokalyptisk ödemark där Mad Max möter Bullet Storm så finns det mycket glädje här. För det är riktigt, riktigt tajt spelmekanik när vi väl fått låsa upp lite bössor och krafter. Känslan av att sprinta in i ett rum, rockglida in i en bandit som förvandlas till sylt av mitt hagelgevär (Rage 2 har förresten ett riktigt bra hagelgevär!), dubbelhoppa över en grupp av hans kumpaner som jag sedan förintar med en dramatisk supersmäll i marken är bland det bästa jag känt sedan Doom 2016. Det är inte riktigt lika bra (dels för att Mick Gordon inte gör det här spelets soundtrack) men det är inte för långt bakom. Hjärndött spel, utan tvekan. Men det är svårt att förneka hur tajt striderna är när de är som bäst.

Henric Pettersson:
Overwatch
Jag har trillat dit. Igen. Trots att det finns ungefär tusen andra heta spel den här månaden (Rage 2, Days Gone, Team Sonic Racing, A Plague Tale: Innocence) så har jag åter igen hamnat i Overwatch-träsket. Jag har haft ett uppehåll på nästan ett år men började i slutet av april att lira igen, och fastän det gör ont att se att min rank inte är vad den en gång i tiden var (en vinst från Grandmaster) har jag haft otroligt kul. Under min frånvaro har ju även flera kartor och karaktärerna Ashe, Baptiste och Wrecking Ball lanserats vilket har fått mig att uppleva spelet på ett helt nytt sätt igen. Dock är jag aningen för blyg för att testa på dem och har därför nöjt mig med att spela Winston, Reinhardt, Mei, Mercy, Lucio och Ana. Det är kul att vara tillbaka och jag kan knappast påstå annat än att jag till och från har saknat Overwatch något otroligt. Vad jag däremot inte har saknat är spelets infekterade community, men i sällskap av andra vänner som spelar spelet går det lyckligtvis att undvika dessa sorgliga lagkamrater.

Andre Lamartine:
Dark Souls: Remastered
Tidigare i maj hann jag ta Platinum-trofén för Sekiro: Shadows Die Twice och har även spelat igenom det fem gånger, vilket har jag gjort att ninjaäventyret känns uttömd för min del. Ändå hungrade jag efter mer From Software-briljans, så istället för att påbörja ett nytt äventyr med någon hyfsat ny titel som Days Gone satte jag mig istället ner med Remaster-utgåvan av Dark Souls - ett spel som jag egentligen aldrig slutförde (mot Lost Izalith dalade spelet kraftigt i kvalitet) och som jag nu ämnar att avsluta, en gång för alla. Det känns faktiskt skönt att komma tillbaka till Miyazakis mörka fantasyvärld och även om jag saknar funktioner som att exempelvis transportera mig mellan alla bonfire-läger likt Dark Souls 3 har jag åter förälskat mig i spelseriens brutala och beroendeframkallande gameplay. Jag gillar verkligen den tajta bandesignen och spelets första halva är direkt slående välgjord. Jag har dock inte saknat sladdriga Blighttown eller hemska Tomb of the Giants, där spelet mer än gärna tar till frustrerande knep för att "utmana". Nu ska jag åter ner till avgrunden och försöka besegra den universellt hatade Bed of Chaos.

Petter Hegevall:
Assetto Corsa Competizione
Det är färdigt nu. Klart. Efter flera års väntan har de italienska däckfysik-dyrkarna på Kunos färdigställt uppföljaren till tidernas bästa racingsimulator och jag har ju (som du mest troligt redan vet) lirat varenda liten version av early access-spelet fram till nu. Fram till färdig produkt. Och det har varit fenomenalt intressant och spännande att se hur Assetto Corsa Competizione växt fram. Här pratar vi om en titel där alla uppgraderingar som gjorts utförts på det jag skulle vilja kalla helt rätt sätt. På helt rätt premisser. Och detta har tillsammans med bytet av grafikteknologi och Kunos fokus på perfekt simulerad däckfysik resulterat i ett spel som jag inte kan stänga av. Jag är fast. Beroende. Och under maj har jag lirat kanske lite för mycket, om sanningen ska fram. Min recension kommer om en vecka eller två, också.

Mikael Sundberg:
Dreams
Media Molecules fenomenala spelbyggare har dominerat den här månaden. Nästan varje dag har jag satt mig ner för att klura vidare på mitt egna spel Aethyr. Det är verkligen en snabbkurs i spelkonstruktion och jag har såväl avlusat logik och optimerat grafikanvändningen som pysslat ihop en liten musiksnutt och funderat på bandesign. Att kunna göra det på sisådär en månad utan förkunskaper är helt makalöst. Sen är jag förstås inte ensam heller, och varje dag finns det nya spännande kreationer att testa och inspireras av. Som vanligt finns en del skapare som är helt sanslösa: en del modeller är långt bortom min Move-förmåga, andra skapare har skapat långa komplexa musikkompositioner, någon typ har byggt ett spel baserat på split-screen trots att det egentligen inte går i spelmotorn, och så är det någon som har använt Dreams för att förvandla sin Dualshock till en fungerande trumpet. Kreativiteten är på topp och ändå är det här bara början.

Jonas Mäki:
Mortal Kombat 11
Visst har det funnits distraktioner där The Division 2 fortfarande går varmt och Sea of Thieves gjort en jätte-comeback efter Anniversary Update, men inget av dem rår på Mortal Kombat 11. Jag har spelat det vid varje givet tillfälle när jag haft besök och spelat igenom singleplayer till både Switch och Xbox One. Förstnämnda version har också fått följa med mig på resande fot till bland annat Kiruna och Bilbao, för att jag ska kunna fortsätta utmana mig själv och låsa upp fler roligheter i The Krypt. Det var länge en sanning att västerländsk fighting inte kunde jämföras med japansk, bland annat på grund av animationsarbetet, men även speldjupet. Mortal Kombat 11 har dock gjort alla sådana tankar fullständigt obsoleta med grafik som fullkomligen krossar allt annat i genren denna generation, sanslösa animationer, klockren spelkontroll och överlägsen spelglädje både för den som spelar själv eller mot andra. Det är underbart rått och bara... Ja, underbart.

Johan Vahlström:
MLB: The Show 19
Japp, ny månad, samma spel. Jag har egentligen inte spelat så mycket som jag velat denna månad på grund utav olika saker, men när jag har haft tid så har jag slöspelat MLB: The Show 19. Precis som förra månaden börjar jag få slut på saker att göra. Det släpps nya saker varje vecka, men det går ganska fort att göra klart dessa. Jag har därför istället påbörjat karriärläget där jag redan två säsonger in är en riktig superstjärna. Jag blev dock trejdad efter första säsongen, vilket bara lämnar en förlorare, laget som bytte bort mig! Tyvärr är mitt nya lag inte heller superbra, så jag kämpar vidare med att försöka komma i närheten av slutspelet.

André Wigert:
Journey
En gång per år, varken mer eller mindre, tar jag igenom det smällvackra och känslotjocka Journey igen - egentligen enbart med förhoppningen att få återuppleva min mest anonyma romans med en annan online-spelare. Det var andra gången jag spelade igenom det som denna underbara person visade mig att man kan kunde flyga över extremt långa sträckor utan att behöva återvända till marken igen, så länge vi var nära varandra i luften och hjälptes åt för att ladda upp våra karaktärers svävarkapacitet. Vi cirkulerade runt varandra, "ropade" i precis rätt tid för att hålla oss i luften och samarbetade bättre än vad någon någonsin gjort. Vi gömde oss för drakar tillsammans, klättrade och dog av kölden tillsammans, återupplivades och avslutade spelet med ett så känslofyllt klimax att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag såg aldrig personens PSN-namn, men jag vet, att det där var min själsfrände. Partnern som bara genom sin blotta närvaro hade uppfyllt att jag begär av livet. Det spelar ingen roll om det var en diabetessjuk gammal tant eller Kim Orremark som jag spelade med den dagen. Min livspartner finns någonstans därute, och om jag någonsin hittar någon med samma svävarkompetens i Journey igen så tänker jag inte släppa taget.

Kim Orremark:
Risk of Rain 2
Jag spelade aldrig ettan. Var ljummet inställd till tvåan när det visades upp men blev övertygad av en vän att hoppa in i early access-versionen och testa lite. Sen blev jag beroende. Risk of Rain 2 är riktigt, riktigt skoj. Snabb action blandat med galen slump och co-op med upp till tre vänner är verkligen ett recept på superskoj. Till och med för mig, som vanligtvis inte gillar "rougelikes" har timmarna bokstavligen försvunnit när jag har spelat. Att bara starta upp för att testa hur långt jag kan komma eller experimentera med väl uttänkta kombinationer av föremål är ordentligt beroendeframkallande. För att vara i early access känns det även riktigt finpolerat och just nu ser jag fram emot det fulla släppet på ett sätt som jag trodde skulle vara helt omöjligt bara för någon månad sedan.

Andreas Blom:
Mach Rider
Det har ju tjatats nästan oavbrutet om detta stilistiskt perfekta NES-mästerverk på Gamereactor-redaktionen de senaste åren och under den gångna månaden tog jag tillfället i akt att sätta mig in i Mach Rider och den underbara spelupplevelse som här erbjuds. Och jag ångrar mig icke. För detta är helt klart det bästa spelet jag någonsin testat.

Vilket spel har du tillbringat allra mest tid tillsammans med under den gångna månaden?