Bäst Just Nu: Mars

Kim Orremark:
The Division 2
Sist i världen startade jag The Division 2 och trots den blygsamma nivån på tio just nu har jag hunnit ha precis hur kul som helst. Det känns kul att Massive faktiskt har förstått sig på genren den här gången och till skillnad från hur Bioware verkar ha utvecklat Anthem har man faktiskt anpassat innehåll med rådande utveckling. Jag hoppas innerligt på att spelet fortsätter växa på mig och att det konstant blir mer och mer expansivt, även om jag egentligen inte har tid för en till looter-shooter.

Andre Wigert
Sekiro: Shadows Die Twice
Jag är en maskin. Munkmördarmaskin. Liken flyger åt alla håll medan jag parererar, parerar, parerar, hoppar över svepslaget, dyker in i ett stötande spjuthugg och får ned hans hållning så jag avslutningsvis kan klyva den där munkuslingens plyte på mitten. Så brukar det åtminstone se ut på vanliga fiender och den säregna From Software-tillfredsställelsen är extremt närvarande tack vare en välavvägd svårighetsgrad. För många av bossarna är det däremot inte samma sak. Varenda storbest i Sekiro är nedsölad av ett "Trial and error"-koncept som gör att åtminstone jag inte kan njuta av äventyret fullt ut då de måste kartläggas minutiöst innan jag ens kan bjuda på lite motstånd. Jag är dock en enveten sate och kommer kämpa för den där platina-trofén, för bortsett från de lite för tröttsamma bossduellerna har Sekiro-studion pungat ut ett fantastisk väldesignat speläventyr, en intressant och protagonist-fokuserad berättelse och helt lysande banstruktur. Jag menar, banan med ett par hustak, är bland det bästa jag har sett.

Petter:
Bioshock
Ja, tro på fan! Jag har under den gångna månaden tillbringat överlägset mest tid nere på havsbotten, med plasmider, dykarmonster klädda i mässingsrustningar, Andrew Ryans übermanipulativa inflytande och dröser med finurligt motiverade karaktärer som förgyller Ken Levines mörkgröna actionmästerverk. Jag har ju pysslat med en artikel (som redan publicerats här på siten) om spel som lurar oss att vi är godhjärtade hjältar fast vi egentligen styr runt en riktig storskurk och i och med detta återbesökte jag bland annat Bioshock som jag denna gången spelade till Mac, faktiskt - på min arbetsstation (Mac Pro 2014). Det har fungerat ypperligt och ännu en gång har jag slagits av hur fantastiskt välgjort denna milstolpe verkligen är.

Henric Pettersson:
Kingdom Hearts III
Väntan har varit lång. Näst intill outhärdlig, faktiskt. När Kingdom Hearts HD I.5 + II.5 Remix och Kingdom Hearts HD 2.8 Final Chapter Prologue släpptes lirade jag dem alla och längtan efter att avsluta sagan har sedan dess varit enorm. Därför tvekade jag inte en sekund på att förhandsboka Kingdom Hearts III och det är det är utan tvekan det spel jag tillbringat med tid med under mars månad. Som helhet är det också ett mycket bra spel, även om det kanske inte motsvarade mina förväntningar. Att ännu en gång återvända till Mount Olympus och Caribbean (som ser helt makalöst bra ut) var hur som helst helt underbart. Samtidigt var det lika spännande att uppleva helt nya världar som Arendelle och åter igen sjunga falskt till Let it Go. Hatade inte mina grannar mig innan dess, så gör de det nu. Nu är dock spelet avklarat och jag har nått högsta nivå samt tagit beslag på Ultima Keyblade och känner mig således färdigt med spelet. En resa som underhöll mig, men som nu har nått sin ände efter så många år.

Adrian Olsson:
Skyrim: Special Edition
Jag lirade aldrig Bethesdas superhyllade rollspel när det först begav sig 2011. Mycket beror såklart på att jag var tio år då det släpptes. Jag minns faktiskt att jag fick det på julafton efter det kom ut - men jag förstod mig inte på spelet och spelade således bara en timme eller två. Det är något som har förföljt mig hela mitt gaming-liv efter det. För när jag skaffade Xbox One och mitt kära 360 (vila i frid) dog helt kunde jag inte spela det heller. Jag funderade på att köpa ett 360 enbart för Skyrim, men insåg att det kändes en smula onödigt trots att konsolen var rätt billig att köpa begagnad. Sen hände det något. Todd Howard utannonserade Skyrim: Special Edition under Bethesdas presskonferens på E3-mässan 2016 med en release i oktober samma år. Då var jag riktigt glad, kan jag upplysa er om. Trots att jag aldrig spelade Skyrim 2011 är jag väl uppe i närmre 400 timmar, nu - vid det här laget. Och jag älskar det. Jag brukar spela igenom det (eller ja, vem klarar ens ut det?) flertalet gånger under åren, och nu har jag alltså börjat, igen. Underbart är det. Fantastiskt. Att bara flyta in i spelets värld i flera timmar utan att tänkte på något annat. En flykt från skitvädret vi har i landet nu, en flykt från allt ansvar och annat man borde göra. Känslan av att bara kunna vandra iväg i flera timmar utan att göra huvuduppdrag är helt fantastisk, och det är få spel som kan mäta sig med spelglädjen man känner när Skyrim dundrar igång på skärmen.

Mikael Sundberg:
Pokemon Go
Trots att vintervindarna fortfarande viner över Östersund står en grupp tappra själar och kämpar tappert mot Rayquaza. Niantics fenomen må inte nå löpsedlarna längre men hundratals samlas fortfarande när det vankas community-dagar eller exklusiva räder. Själv har jag tappat sugen lite - lite - när utvecklarna envisas med att vräka på event nästan oavbrutet, medan jag egentligen bara vill gå runt och leta efter de nya Sinnoh-monstren. Det som främst gör att jag fortsätter är förstås det upplägg som varit oförändrat sedan Pokemon Red: alla ska banne mig fångas. Här hade det ju också varit trevligt om det faktiskt gick att hitta exempelvis Torkoal eller Heracross på våra breddgrader, men förr eller senare springer jag väl på någon som har varit utomlands. Sen kan man ju inte heller blunda för att Pokemon Go är en utmärkt ursäkt att ta på sig skorna och gå en promenad. Alltid hittar jag något, eller så kommer jag åtminstone en bit på vägen mot några riktigt ovanliga monster som jag samlar på just nu. Hur var det nu Boye sa?

Joakim Sjögren:
The Division 2
Jag var egentligen inte supersugen på The Division 2 för någon månad sedan, detta då det första spelet lämnade mig med en tämligen besk eftersmak i svalget via sitt bristande innehåll och ett par riktigt dumma designbeslut. Efter att ha spenderat runt 40 timmar tillsammans med Massive Entertainments virusdoftande uppföljare är jag dock villig att glömma dåtidens snedsteg och istället applådera slutresultatet som dessa forna misstag har ebbat ut till idag. För The Division 2 är bättre på alla tänkbara vis och det är verkligen en fröjd att kämpa sig igenom ett epidemidrabbat Washington DC där varje eldstrid testar ens skicklighet och sökandet efter bättre utrustning aldrig blir långtråkigt. Det finns såklart ett par missar här och var fortfarande, men i slutändan måste jag ändå konstatera att jag riktigt imponerad över såväl kvalitén som den maffiga kvantiteten som Malmö-studion, tillsammans med Ubisofts utvecklar-armada, har svarva fram. Hade det inte varit för ankomsten av Sekiro: Shadows Die Twice nu i veckan så hade jag garanterat fortsatt spela Tom Clancys senaste agent-äventyr en bra bit in i april.

Johan Vahlstrom:
Persona 5
Efter ett långt uppehåll kände jag att det var dags att spela klart Persona 5. Spelet är så pass bra att det förtjänar att spelas igenom. Jag är 80 timmar in i berättelsen och börjar närma mig slutet. Jag har nu levt mig in i livet som en japansk student med den ovanliga kraften att gå in i personers inre för att "stjäla deras hjärtan" och göra dessa till bättre personer. Av någon anledning har jag dessutom lyckats hamna i ett förhållande med nästa alla kvinnliga karaktärer i spelet (samtidigt), medvetet eller ej. Det är svårt att jonglera allt på samma gång. Ska jag umgås med denna person för att bli bättre vänner, som hjälper till i fajter eller ska jag spela tv-spelet Punch Ouch (ja, det heter faktiskt så) för att öka mina egenskaper? Det finns så mycket bra med spelet, där karaktärerna och deras utveckling är på absolut toppnivå. Grafiken är fantastiskt, ljudet är bra (även om viss musik blir lite tjatig), berättelsen är helt okej och spelets version av Tokyo är rolig att utforska. Det här är ett spel som inte ska stressas igenom, det ska njutas av. Till och med spelets laddningsskärm säger "Take your time".

Adam Holmberg:
Devil May Cry 5
Jag har tillbringat större delen av mitt spelande med Nero och Dante i Devil May Cry-seriens senaste del. Jag har aldrig varit ett fanatiskt fan av serien tidigare, spelat Devil May Cry 2 (jag vet, förlåt), Devil May Cry 4 och sen kanske några banor av DMC: Devil May Cry, men jag kände ändå att det var spännande att spela femman. Jag ångrar inte mitt köp för en sekund då Devil May Cry 5 är ännu ett fantastiskt spel som Capcom släppt på senare tid som är traditionellt utan att kännas föråldrat. Stridssystemet är djupt och komplicerat och den kaxiga presentationen med några av industrins mest välgjorda realtidsrenderade mellansekvenser gör spelet till ett för det mesta rent nöje att spela. Lite mer kreativ fiendedesign hade jag gärna haft men jag måste säga att det är en petitess på det stora hela. En andra genomspelning på en högre svårighetsgrad är på gång med svårare strider och ännu mer leksaker till hands drar i mina smilgropar medan jag smiskar demoner och jonglerar med monster. Fenomenalt spel som fortsatt visar hur Capcom är tillbaka i sitt esse. Pull my devil trigger!

Kim Jakobsson:
Devil May Cry 5
Jag älskar det här tramset. Så himla mycket. Det är japanskt så det bara skriker om det. Emosnubbar med alldeles för svåra frisyrer som smiskar på diverse demoner med pickadoller och enorma svärd - eller i vissa fall ett motorcykel-svärd (?). Det är galet. Devil May Cry-serien har för mig alltid varit ren spelglädje som värdesätter gameplay i första hand. Stridssystemet är så tajt som det bara kan bli i genren, med vissa undantag för den nya karaktären V som styrs lite märkligt. Men på det stora hela finns det inte mycket att klaga på, alls. Berättelsen är urdum, som vanligt, fast på ett bra sätt. Jag vet knappt vad som sker, mer än att någon stor, ond demon vill ta över jorden och det är upp till Dante, Nero och V att stoppa varelsen. Låt mig döda demoner bara. Det är allt jag begär.

Johan Jolin:
Okami HD
Jag önskar att jag hade haft Sekiro: Shadows Dice Twice vevandes på min TV. Men tyvärr så ligger både min Playstation 4 och Xbox One hemma i Sverige och samlar för tillfället damm. Men det kanske är till det bättre ändå eftersom tid har varit en bristfällig vara denna månad. Här i Singapore är vi halvvägs genom universitetsterminen och det betyder prov och inlämningar i alla ämnen som även går parallellt. Lyckligtvis har jag kunnat klämma in några spelsessioner här och var på tunnelbana tack vare min Switch. Som en bonus fann jag även Okami HD i reakorgen på Nintendos E-shop tidigare under månaden. Ett självklart köp för en okultiverad snubbe som mig själv som aldrig spelat det tidigare. Okami gavs, trots allt, ut så tidigt som 2007 och efter en smärre evighet får jag nu äntligen ge mig i kast med det. Jag har inte kommit speciellt långt ännu, men än så länge fullkomligt älskar jag designen och världen. Jag kan knapp bärga mig tills jag får kasta böckerna åt sida och leka varg på heltid tills flickvännen börjar surna.

Andre Lamartine:
Divinity: Original Sin 2
I väntan på Sekiro och nästa Gwent-expansion satte jag mig äntligen ner med detta kritikerhyllade rollspel och nu är jag rädd att jag inte kan släppa taget om denna underbara spelvärld. Hittills har spelet bjudit på många skratt, flera svettframkallande strider, flera förvirrade utrop och ett femtiotal omstarter då jag inte kände mig nöjd med min skapade spelhjälte. Det hör genren till, på ett sätt; att ständigt gå tillbaka till ritbordet, testa nya synergier med hjältens lagkamrater och ladda om sparfiler så fort något inte går enligt mina OCD-drabbade planer. Humorn är dessutom kvick, karaktärerna är störtsköna och spelvärldens logik är utsökt. Med det sagt är inlärningskurvan nästan lite för brutal för en nykomling till spelserien. De första timmarna - där man blir strandsatt i ett fängelse och måste kämpa för sitt liv i bara trasor - var nämligen galet brutala och har man inte spelat föregångaren misstänker jag att man går miste om vad flera funktioner, termer och förmågor egentligen går ut på. Ändå njuter jag, i stora drag. Allt är så intrikat, smart uppbyggt, härligt komplext och detaljerat att man plötsligt stormtrivs i det där balansgången mellan beundran och frustration.

Andreas Blom:
Grand Theft Auto V
Det har varken blivit något Devil May Cry 5 eller Sekiro för min del den här månaden (okej, lite The Division 2). Bland recensionsjobb, middagar och toalettpauser har det faktiskt (eller ja, inte så ovanligt för de som känner mig) blivit mer av Rockstars femma. Men inte online eller storyn... utan en modd. Modifikationen LSPDFR (Los Santos Police Department First Response) fick sig under mars en rätt efterlängtad uppdatering och då jag spelat det till och från, såklart sett fram emot sagda uppdatering. Premissen är enkel och den yttersta av antiteser om man ser till vad grundspelet handlar om - du spelar som polis. Och som Johnny-Law är det upp till dig hur du vill distribuera dina nyfunna rättigheter (eller, beroende på hur du ser det, plikter). Jag brukar faktiskt försöka att hålla den tunna blå linjen... vilket inte alltid fungerar. Det jag gillar med moddet (och som är största anledningen till dragningskraften) är att med kunna välja "tjänst". Från att, med en obligatorisk kopp kaffe i handen, promenera gatan ned iförd officiell och skrikande uniform, till att i civila kläder sitta ihopkrupen i en svart sedan som, oskyldigt parkerad bakom husknuten, inte alls står ut eller drar blickar till sig. Det är sistnämnda som jag spenderat mest tid med. När två busar stått och förhandlat om extra starkt socker i utbyte mot kontanter, har jag bara råkat dyka upp och avbryta. Ibland lyckats placera båda parter i liksäckar, eller i en patrullbils baksäte, på väg mot, vad jag misstänker, livstid i Bolingbroke.

Mathias Holmberg:
Mach Rider
Det går inte för mig att sluta spela detta magiska mästerverk, även fast Petter skrikit åt mig att stänga av fler gånger än vad jag är kapabel att räkna till, bara under den senaste månaden. Det är något visst med Nintendos gamla underbara åttabitars-pärla. Den saken är säker.

Jonas Mäki:
The Division 2
När månaden började var jag tämligen övertygad om att månadens mest spelade spel för min egen del skulle vara Anthem, ett spel jag klämde in nästa all vaken tid i under månadens två första månader. Men så kom ju The Division 2, vilket rätt och slätt är bättre. Resultatet blev att det inte bara var nästan all vaken tid som investerades i äventyret - utan bra precis all vaken tid och en icke försvarlig del mängd sömn med. Washington DC är nämligen en farlig plats där det är finns enormt mycket att göra med nya äventyr runt varje knut. Följaktligen har jag nystat upp en ryslig historia om stadens förfall, besökt gummiisolerade muséer, rövat loot och skjutit nog många ruskprickar för att sannolikt ha decimerat jordens population med flera procent. Svenska Massive Entertainment har levererat en unikt underhållande actionkaramell jag kommer spendera kopiöst mycket tid med framöver.