Spelen som lurar dig att vara ond

(OBS! Denna artikel innehåller spoilers för spelen Bioshock, Bioshock Infinite, Spec-Ops, Heavy Rain, Silent Hill 2, The Last of Us, Braid samt Shadow of the Colossus)

Jag gillar när spel ställer gamla begrepp på skallen. Tänker i nya banor. Arbetar utanför den berömda boxen och lurar mig som spelare på "rätt" sätt. Det finns ett gäng titlar genom spelhistorien som har gjort just detta och jag tänkte helt enkelt skriva lite om de jag anser vara bäst

Bioshock
Det råder ju såklart ingen somhelst tvekan om att Ken Levines undervattensmästerverk Bioshock står för en av de bästa "twistarna" i ett spel genom alla tider och en slutsekvens som fortfarande ger mig kalla kårar. För medan du under 15-20 timmar jobbat stenhårt för att "rädda" dig själv och göra det "enda rätta", visar det ju sig att du använts som en mordisk spelbricka i det shack-liknande kriget mellan Andrew Ryan och Frank Fontaine och att du i slutändan är spelets största skurk.

Silent Hill 2
Vi minns alla den snillrikt strukturerade skräckberättelsen i Konamis hyllade tvåa där en vilsen James Sunderland får ett brev av sin fru Mary om att resa till staden Silent Hill och hämta henne. Väl där börjar mysteriet kring Silent Hill och James fruga att nystas upp och det visar sig ju inte bara att Mary varit död i drygt tre år utan även att det var "du" som mördade henne och skickats till skräckstaden som ett straff. Du har hamnat i helvetet, helt enkelt, och den slut-twisten gillade jag skarpt, när det begav sig.

Spec-Ops: The Line
I Saber Interactives bortglömda actionpärla fick utvecklarna oss att ifrågasätta inte bara actiongenren i sig men även hela underhållningsformen via finurligt manus och lysande berättande som använde spelmässig, generisk, tristess som en del av narrativet. Vi växte in i rollen som kallblodig mördarmaskin innan vi mot slutet fick veta att huvudfiguren Walker under hela spelet enbart jagat hållbara argument för att kunna motivera alla de mord han under äventyrets gång genomfört. Ett suveränt spel som alla borde uppleva.

Braid
Det var före detta Gamereactor-redaktören Jonas "Elf" Elfving som recenserade indie-supersuccén Braid och hans lovord visste inga egentliga gränser. Det gick så långt att han tjatade på mig dagligen för att jag skulle sätta mig ned och spela det. Varje dag, samma tjat. Vilket ledde till att jag fördjupade mig i Jonathan Blows magiska plattformsresa som i slutet chockade mig på ett sätt som extremt få spel, genom alla tider, lyckats med. För som vi alla vet var det ju spelaren som var skurken i Braid, det var ju "vi" som hade spärrat in prinsessan i tornet. Och det står sig som ett av de bästa spelslut jag upplevt.

Shadow of the Colossus
Jag såg faktiskt inte det bejublade slutet i Team Icos hyllade Playstation 2-klassiker förrän under förra året då jag, på begäran av kollegan André Wigert, mosade mig igenom Bluepoints strålande nyversion av titeln. Och ja... Slutet i Shadow of the Colossus sprängde nästan min hjärna. Så otäckt coolt tyckte jag det var att vi under den sista bossfighten, sakta men säkert, blir informerade om att de gigantiska kolosserna är helt oskyldiga och faktiskt försöker rädda världen undan dig och dina demoniska uppdragsgivare. Strålande twist.

The Last of Us
När det kommer till det jag personligen anser vara världens bästa spel, alla kategorier, går det ju diskutera huruvida Joel verkligen är en ond skurk eller bara själviskt mörk och plågad, men nog är slutet en "mindfuck" alltid, på flera sätt? För Fireflies, som Joel skjuter ihjäl i drösvis för att kunna "rädda" (sin "adopterade dotter") Ellie är ju inte det minsta onda, snarare tvärtom. De vet ju att Ellies kropp innehåller hemligheten till botemedlet mot virusepedemin som slagit ut hela den moderna världen och i och med detta väljer ju Joel sig själv och sin agenda över hela mänsklighetens fortlevnad/räddning. Starkt berättande, skickligt manusförfattande och lysande tematik gör detta till det kanske bästa spelslutet någonsin.

Heavy Rain
Jag var aldrig något större fan av David Cage-thrillern Heavy Rain eftersom jag ansåg det vara lite för styrt, lite för kort och lite för söligt rent tempomässigt (åtminstone till en början) men det går naturligtvis inte att komma ifrån att spelet bjöd på en twist som stannade kvar hos mig, som jag fortfarande tänker på, ibland. För det var ju vi, i rollen som den mystiskt mörka privatdetektiven Scott Shelby som var spelets mördare, som vi alla hade i uppdrag att hitta. Och detta innebar ju såklart att en andra omspelning förändrade Heavy Rain från grunden. Smart struktur och skickligt manus/berättande byggde stilfullt upp denna twist.

Bioshock Infinite
För mig var slut-twisten i Infinite aldrig lika magiskt frän som den var i Bioshock (1) men detta handlar fortfarande om en supercool spelstund där vi gick från att agera det vi trodde var en hjältemod riddare i skinande rustning till spelets värsta skurk. För det var ju huvudfiguren Booker som faktiskt var den skäggprydda ruckpricken Comstock som byggde Columbia och fängslade Elizabeth och det enda sättet att ställa saker till rätta var att via ett parellellt universum resa tillbaka i tiden och dränka sig själv. Tunga grejor, minst sagt.