Bäst Just Nu: Februari

Henric Pettersson:
Resident Evil 2 (Remake)
Ett av spelen jag såg fram emot allra mest i år var remaken av Resident Evil 2. Jag fullkomligt tokälskar originalet och körde igenom det så sent som bara förrförra året. Att få uppleva det i form av en remake såg jag därför rysligt mycket fram emot och snabbt som vinden förhandsbokade jag det. Sedan dess har jag haft svårt att lägga handkontrollen åt sidan och har försökt att bocka av samtliga scenarion (och än är jag inte färdig). Nu på senare tid har jag tagit mig an de nysläppta spellägena som jag alla underhållit mig rejält (de är ju till och med gratis)! Som helhet är remaken hur som helst fullkomligt briljant. Jag älskar att man gjort ett par förändringar men ändå behållit så pass mycket att det känns troget originalet. Något säger mig att jag kommer fortsätta spela Resident Evil 2 Remake ett bra tag till och kanske även kamma hem en platinum-trofé så småningom. För så jäkla bra är det, och har du inte spelat det än tycker jag du borde köpa ett exemplar nu på en gång. Det kvittar om du spelat tidigare spel eller ej. Bara gör det.

Petter Hegevall:
Assetto Corsa
59 timmar har jag spelat sedan jag installerade Assetto Corsa (igen) på min nya spel-PC. Då hade jag redan lirat säkert 100 timmar innan dess och naturligtvis är detta det ultimata kvittot på hur vanvettigt lyckad Kunos simulator verkligen är. Det finns inte mycket när det kommer till realistisk banracing som Assetto Corsa inte genomför med en perfektion som inte ens Iracing kan tävla med idag. Jag har moddat mitt spel rätt ordentligt och håller mig till en enda bil för tillfället eftersom jag jagar de tio bästa tiderna i världen, på Mugello i norra Italien. Jag kör en McLaren 650S GT3 och har pillat en del med utväxlingen i lådan, camberinställningarna i framvagnen samt däcktrycket i slicksen (framförallt gällande baksulorna). Jag har svarvat ned mina varvtider några sekunder de senaste tre månaderna och måste fortfarande hitta bättre linjer i kurvorna "Borgo San Lorenzo" samt "Arrabiata2". Jag har även lite bekymmer med att bestämma mig för om jag ska ta den "typiska" linjen genom banans enda dubbel-apex-kurva ("Correntaio") eller om jag ska skära den itu som Lewis Hamilton hade gjort. Hur det än är har jag spelat massor även denna månad och kommer att fortsätta nöta under hela våren.

Johan Jolin:
The Messenger
Jag har hoppat mellan en hel del spel denna månad men det finns ett som verkligen stuckit ut bland mängden. The Messenger har legat i min Switch orörd alldeles för länge. Ursäkt efter ursäkt har hållit mig undan en av förra årets bästa spel fram tills nu, februari 2019, då jag slutligen inte klarat av att slingra mig undan mitt ansvar längre. Därför har jag äntligen dragit på mig ninjadräkten, gett mig i kast med denna indie-pärla och inte ångrat en endaste sekund av äventyret. Vid det här laget har du säkerligen redan hunnit spela The Messenger. Spelkontrollen är snuskigt tight, musiken fenomenal, och svårighetsgraden rättvist utmanande. Det är egentligen svårt för undertecknad att hitta något jag inte gillar med äventyret. Jag diggar detta till den grad att jag vill 100 procenta spelet, något som få titlar lyckas stimulera mig till nuförtiden, speciellt på Nintendo Switch som saknar fiffiga incitament så som achievements eller troféer. Jag försöker lösa varenda pussel utan hjälp samt vända på varje sten i varje hörn runt omkring denna magiska värld. Det känns som det var ett tag sedan jag var fängslad till denna grad av en spelupplevelse, och det jag reflekterar över just nu är hur jag lyckats undvika denna juvel så länge? Om du, precis som jag, varit naiv nog att skjuta upp denna ninjaeskapad, gör dig själv en tjänst att ladda hem detta spel nu. Lyssna inte på någon som säger annat, de har helt klart fel.

André Lamartine:
Gwent
Jag skulle ju kunna sitta och spela hyllade speltitlar Resident Evil 2-remaken och Metro Exodus just eller försöka avsluta Red Dead Redemption 2, men det krävs bra mycket mer för att få denne inbitne Gwent-fantast att släppa ifrån sig sina animerade kortlekar. Nu sitter jag nämligen fast i CDPR:s charmiga kortspelsträsk igen och testar nypatchade funktioner och putsade kort. De senaste finputsningarna har verkligen fått spelet att skina på sistone och njuter i stora drag av att förflytta mig från den Nilfgaardiska bekvämlighetszonen för att återupptäcka gamla kortledare och även utforska nya strategier med de tillagda Thronebreaker-ledarna. Favoritleken just nu är en snuskigt effektiv Queen Meve-armé bestående av drakar och annat farligt som härstammar från den underbara Witcher-världen, vilket lär hålla mig upptagen fram till den efterlängtade kortexpansionen i mars.

Jonas Mäki:
Jump Force
Manga-intresset gick helt klart överstyr när jag gick i gymnasiet och fortsatte sedan med oförminskad kraft, där jag till och med lärde mig japanska bara för att kunna gotta mig i mer serier. Därför var det kanske inte så konstigt att jag verkligen såg fram emot Jump Force för att få slåss med flera stora favoriter, och denna gång dessutom tillsammans på läckra banor med osannolikt mycket fanservice. Resten är historia. Jag har lirat som besatt, försökt tukta kontringssystemet och få de krävande dasharna att klicka perfekt, samtidigt som jag släppt lös fightingvärldens överlägset mest spektakulära attacker. Jump Force är inget perfekt spel och singleplayern är lika menlös som den brukar i denna genre, men mot mänskligt motstånd växer det och manga-slagsmål har aldrig varit roligare än såhär.

Kim Orremark:
Apex Legends
Jag är besatt. Beroende. Helt fast. Apex Legends ritade om hela battle royale-genren för, över en dag. Respawns otroliga spelbarhet, det höga tempot, de olika klasserna och fokus på samarbete har gjort om genren som jag inte var överdrivet förtjust i till en drog. Jag kan slå mig ned vid datorn strax efter 19:00 en måndagkväll för att bara spela ett par matcher men efter vad som känns som ett ögonblick ringer klockan och det är dags att gå till jobbet. 12 timmar har då passerat och jag har varken druckit något eller vattnat toalettblomman under den tiden. Apex Legends är en milstolpe av sällan skådat slag och ett spel vi förmodligen kommer prata om resten av 2019. Det är nästan så att jag ångrar att jag inte drämde till med maxbetyget i vår recension... Nu ska jag hoppa in igen.

Andreas Blom:
Grand Theft Auto: San Andreas
Jag gick tillbaka till grunderna den här månaden. Tog itu med spöken från förr. Gjorde rätt för mig. Trots att sagan om bilstölden med undertiteln San Moi tillhör ett av mina absoluta favoritspel, har jag faktiskt aldrig klarat ut det för egen maskin (utan, efter enda gången som jag haft två minneskort instoppade i min PS2 samtidigt, rullar runt på min polares sparfil). Men det blev det ändring på under den gångna månaden. Jag må ha sett hur spelet slutar (och nästintill hela upptrappningen till sagda slut), men betade av uppdrag efter uppdrag i de senare delarna av historien om Carl Johnson, Sweet, Big "two number nines" Smoke, Ryder och deras gröna ghetto-grabbar, med samma hungrande törst och spänning som om jag inte gjort det.

Så när eftertexterna rullat och jag åter satt min fot på spelvärldens kanske mest ikoniska återvändsgata, för att fortsätta ställa till oreda som en barnförbjuden Dennis the Menace, gjorde jag det med ett något lättare samvete. Smörig avslutning, men trots spelmekanik som dagens lir skuffat åt sidan slogs jag återigen av vilken kolossal bedrift Rockstar lyckats med. Ett fantastiskt djup, träffsäker satir på alla möjliga popkulturella fenomen och en värld som jag tror jag aldrig kommer se mig som klar med. Det är där, mitt i solgasset på västkusten under det tidiga 90-talet, som jag spenderat mest tid med den här månaden.

Johan Vahlström:
Tales of Vesperia: Definitive Edition
Jag spelade Tales of Vesperia redan på mitt gamla Xbox 360 för si så där tio år sedan. Tyvärr fick vi utanför Japan inte chansen att spela Playstation 3-versionen, som innehöll två extra spelbara karaktärer och en massa annat. Det är nu denna version som släpps på nytt för oss i resten av världen, döpt till Definitive Edition. Det är en riktigt härlig nostalgiupplevelse med ett spel som står sig riktigt bra även idag. Det är bara du, de underbara karaktärerna och den välskrivna berättelsen. Det finns inga listor med sidouppdrag och totalt onödiga "fetch quests" som inte leder någonstans. Allt handlar om storyn och karaktärsutvecklingen i detta spel och karaktärerna är ju så förbannat enkla att älska. Jag har precis klarat av huvudberättelsen, utan att stressa, på omkring 65 timmar och jag gillade varje minut. Spelet är ingen jätteuppgradering från originalet, men det behövdes verkligen inte heller. Tales of Vesperia var redan fantastiskt.

Adrian Olsson:
Metro Redux
Jag har alltid vetat vad Metro varit för spelserie, men det är aldrig något jag tänkt spela. Däremot blev jag blåst av stolen när 4A Games utannonserade det tredje spelet i serien - Metro Exodus. Och sedan dess har väl tanken varit att spela föregångarna, men det har jag också skjutit på av någon anledning. Jag tänkte faktiskt skippa Exodus på grund av att jag inte orkade spela föregångarna. Men sen, bara några dagar innan Exodus släpptes, såg jag Metro Redux på Playstation Store för cirkus 60 spänn, och då var det kört. Så det har jag spelat. Och älskat. Det är verkligen en fröjd att strosa runt i mörka, überfarliga tunnelbanor och ödelagda gator i Moskva. Striderna är inte de bästa, berättelsen är inte heller top notch - men atmosfären är helt magiskt bra. Jag älskar alla hemmasnickrade vapen och känslan av att ständigt vara i fara. Man känner sig inte som en supersoldat som brukar vara vanligt i spel som dessa - och jag älskar det. Så mitt februari har bestått av att massmörda livsfarliga mutanter i Moskvas skräckinjagande tunnelbanor, och jag blev nyligen klar med båda och började med Exodus - som börjar riktigt lovande.

Joakim Sjögren:
Apex Legends
Jag är inget jättefan av Battle Royale-genren överlag och efter att ha få sett Respawn Entertainments - i ärlighetens namn rätt bleka - avtäckande i början på månaden blev jag inte direkt vrålsugen på att ge mig in i Apex Legends-träsket där på en gång. Inte heller blev det såklart bättre av att Xbox One-versionen endast fanns (av någon märklig anledning) på tyska, men efter dessa första haltande och extremt trevande stegen har jag, precis som Herr Orremark, varit fast i Titanfall-studions senaste mästerverk. För satan i gatan va underhållande det är att sprida digital multiplayer-död genom Kings Canyons skiftande landskap i grupper om tre. Ping-systemet är underbart, tempot är magnifikt och "hjältarna" ger tillräckligt mycket variation mellan rundorna utan att de för den delen påverkar varje match i samma utsträckning som i Overwatch. Att spelet slutligen inte kostar en enda ynka krona att införskaffa gör att Apex Legends, för min egen del, snuddar vid den absoluta topp-nuffran i betygsstegen.

Kim Jakobsson:
Hearthstone
Ja ja, det är tjatigt. Jag vet. Men jag har blivit rejält besviken på de stora spelsläppen i år. Varken Crackdown 3, Metro Exodus eller Far Cry: New Dawn imponerade på mig. Så nu är jag tillbaka i Hearthstone-träsket ännu en gång. Det märks dock att spelet har börjat tappa det rejält. Flertalet av de stora Twitch-lirarna har gått över till Dota Auto Chess eller MTG Arena. Vilket är lite trist så klart. Jag har fortfarande roligt med Hearthstone, även om meta:n inte är på en superbra plats just nu. Men det hindrar mig inte från att drämma in en timme eller två varje kväll innan läggdags. Nu hoppas jag bara att nästa expansion i vår rör om rejält i grytan. Kom igen nu Blizzard, jag vet att ni kan.

Kenny Gustafsson:
Jump Force
Precis som Mäkzter™ så har jag återvänt i omgångar till det nya manga-smisk-partyt Jump Force den här månaden. Det har blivit flera kvällar där jag och bröderna har samlats för att spöa på varandra i helt spektakulära och explosiva fighter med några av manga/anime-världens fetaste kämpar. Den kassa single playern och den medelmåttiga "bygg din egen karaktär"-delen höll visserligen bara i några minuter innan jag gav upp, men det är alltid lika kul att byta nävar med nära och kära på hemmaplan. Pulsen är fortfarande i topp när jag lyckas få in en Detroit Smash rakt i plytet på brorsans Frieza, och det är minst lika frustrerande när hans Hisoka träffar mig med ett Bunge Gum. Med väldigt stor sannolikhet så kommer det att bli fler inplanerade kvällar med Jump Force, och vi är dessutom sjukt spända på att få se vilka nya karaktärer som väntar runt hörnet via spelets Season Pass.

Vilket spel har du tillbringat mest tid med under den gångna månaden?