Best of Final Fantasy

(5) Final Fantasy XII
2007 / Playstation 2
Det var vågat av Square Enix att testa på något ''nytt'' i Final Fantasy. För efter den elfte installationen i serien var det åter igen dags att återvända till ett spel som inte utnyttjade onlinefunktioner. Square Enix var dock inte riktigt beredda på att släppa vissa aspekter från föregångaren och bjöd således på en ny upplevelse. Lyckligtvis gjorde de rätt i detta och när det släpptes i Sverige gav vi det full pott. För första gången (bortsett från XI) var de så kallade "random encounters" borta och numera fick vi slåss i mitt ute i världen. Det tog sin tid att komma underfund med systemet men när vi väl hade gjort det och kunde välja vad våra kamrater skulle göra i strid växte det på oss rejält. Det faktum att man kunde vara mer precis med sina kommandon gjorde uppsättningarna ännu mer intressantare och ofta fann vi oss själva testa alla möjliga kombinationer för att överleva alla monster. Att stiga in i nya områden krävde nya tekniker och tack vare det finurliga uppgraderingssystemet hittade vi ständigt nya sätt att ta oss an våra dem. Tidigare fann vi oss ofta fly från slumpmässigt genererade fiendemöten men när det gick så mycket smidigare i Final Fantasy XII hände det inte mer än när vi doppade tårna i dödsriket. Endast då var tillflykt ett alternativ. Som vanligt bjöd även detta Final Fantasy på en engagerande berättelse som bara den var en tillräckligt stor anledning att spela om spelet igen när det släpptes till PS4 för snart två år sen.

(4) Final Fantasy: Tactics
1998 / Playstation
Världen Ivalice känns synonymt med framgång för Square då både den underbara tolvan med Vaan i huvudrollen och Final Fantasy Tactics utspelar sig i just Ivalice. Squares strategi-lir från 1998 är dock en annorlunda titel då stridssystemet förändrades radikalt i jämförelse med de klassiska FF-slagsmålen och istället var spelbarheten i samma stil som Xcom (eller Mario + Rabbids: Kingdom Battle för att göra en modern jämförelse). Även berättelsen avvek från de mer personliga, kärlekscentrerade historierna som kom på löpande band i slutet av 90-talet och istället bjöd Tactics på en vuxen, storskalig och mörk saga om ett delat kungarike, och uppfriskande nog fick själva antagonisterna den scentid och karaktärsutveckling som krävdes för att intrigen skulle kännas tung. Striderna och karaktärsutvecklingssystemet var extremt genomarbetade, så till den graden att vi knappt saknade möjligheten att utforska spelvärlden och knapphamra igenom den ena slumpmässiga bataljen efter den andra. Och slutligen: Tonkonsterna som Hitoshi Sakimoto och Masaharu Iwata dängde ihop till Tactics är som något från en annan värld. Ett mästerverk i sig.

(3) Final Fantasy IX
2000 / Playstation
Den första Playstation-konsolen bjöd på några fantastiska Final Fantasy-spel. Del nio fick äran att säga farväl till den eran och gjorde det med bravur. Den nionde delen kan ses som det sista klassiska Final Fantasy-spelet innan serien gick i en helt ny riktning från och med nästa konsolgeneration. Utvecklingen startade redan innan Square hade gjort klart VIII och Hironobu Sakaguchi ville se en reflektion av de äldre spelen i serien. Innan spelets release sade Sakaguchi till och med att det var hans favoritspel i hela serien. IX var en 45 timmar lång hyllning till seriens rötter med en nostalgifylld berättelse, färgglada och roliga karaktärer samt återkomsten av black mages. Efter de futuristiskt designade VII och VIII tog IX spelaren tillbaka till de medeltida miljöerna från de första sex spelen. Karaktärerna gick bara inte att ogilla - hur kan man säga nej till ett banditgäng, med den tjejtokige huvudkaraktären Zidane i spetsen, som låtsas vara en teatergrupp?

Vi fick dessutom lära känna Vivi, som var en helt fantastiskt skriven karaktär. En black mage som vill ta reda på sitt ursprung och varför han egentligen existerar. Spelet införde också hyperintressanta Active Time Events som låter dig se händelser som samtidigt utspelas i en annan del av spelvärlden, som om berättelsen inte redan var fantastisk utan detta... Final Fantasy IX är helt enkelt vad som händer när man försöker göra en "greatest hits" av tidigare spel och dessutom lyckas göra det på ett väldigt bra sätt. Det är svårt att säga emot Sakaguchi, detta är utan tvekan ett av de absolut bästa Final Fantasy-spelen.

(2) Final Fantasy VI
1994 / Super Nintendo
Hironobu Sakaguchis Final Fantasy hade redan levt i sju år när den sjätte installationen släpptes. Det få då anade var att detta spel fullkomligt skulle välta rollspelsgenren upp och ned tack vare dess otroliga berättelse och allvarliga teman. De medeltida miljöerna som präglat serien sen start var nu utbytta mot mer steampunk-inspirerade miljöer, och vi minns inledningen som om det vore igår. Redan vid start var det uppenbart att denna berättelse skulle bli något extra och flera av oss kan vittna om att ha blivit berörda rätt så ordentligt. Somliga av oss har till och med gråtit till Final Fantasy VI. Det är dock inte så konstigt när man blickar tillbaka till alla de där magiska ögonblicken i spelet. Vi tänker naturligtvis på när Cyan ser sin döda fru och son lämna honom igen efter att spöktåget lämnat perrongen och han står kvar tills det försvunnit. Vi tänker även på scenen när Kefka har förintat halva världen och Celes försöker begå självmord.

Dessa scener tillsammans med Nobuo Uematsus förtrollande musik skapade en så emotionell käftsmäll att det vid vissa tillfällen var omöjligt att hålla igen tårkanalerna. Dessa allvarliga scener hade tidigare varit helt otänkbara i spel och det är väl kanske just det som gjorde Final Fantasy VI så förbaskat bra. Oförutsägbarheten... Utöver den briljant berättelsen kom även spelet med fantastiska strider. De var utmanande, varierade, spännande och att kunna spela som 14 olika karaktärer gjorde väl knappast saken sämre? Flera skulle kalla detta för det bästa spelet i serien och ska vi vara ärliga kan vi inte riktigt argumentera emot. Det är ett dött lopp, men måste vi välja, så väljer vi ändå Final Fantasy VII framför Final Fantasy VI.

(1) Final Fantasy VII
1997 / Playstation
Det var så mycket som föll på plats när Final Fantasy VII släpptes, spelet som egentligen skulle ha kommit till Nintendo 64, men där Square Enix valde att lämna Nintendos då hårdhänta regelverk och styvmoderliga behandling av tredjepartsutvecklare. Det var en chansning på så många sätt. Borta var de trolskt vackra pixlarna, vilka istället ersatts av strykfula polygonmodeller som mest av allt påminde om ett tiotal löst hopfogade tegelstenar med enfärgade texturer. Dessutom var tempot sirapssegt, ta bara en sådan sak som hur kameran panorerade runt kämparna innan striderna började (varje gång, och det gick inte att ta bort) i en smärre evighet. Resten, skulle man kunna säga, är historia. För vad Square Enix gjort var att erbjuda en story som lyfte Final Fantasy från det lätt äventyrsinspirerade upplägget, till något för den tiden aldrig tidigare skådat. I synnerhet i Europa fanns överhuvudtaget inget liknande och Final Fantasy VII kom att helt omdefiniera vad ett spel kunde vara, och var även en starkt bidragande orsak till att Playstation kom att bli den dominerande faktor i konsolvärlden den är än idag.

Varje sig vi snackar spelmässig variation, persongalleri, musik, design, story, dialog, twister eller stridssystem - så står sig Final Fantasy VII i en helt egen kategori och att det fått den mytomspunna status det har idag är helt enkelt inte konstigt. Varken förr eller senare har serien varit bättre. Och det har för övrigt inget annat rollspel heller.