Spelfrustrerad!

Jag heter Petter, är 26 år, snart 27 och blir arg när min Go-cart kör på ett bananskal i MarioKart. Ja, det är sant. Jag bland många andra och bananskalen är bara en promille av alla irritationsmoment som orsakar miljontals sönderslagna handkontroller varje år. Men jag är ju trots allt 26 år, inte 12 utan 26 och just därför känns det betydligt konstigare än om jag vore 12. När jag var 12 år gammal spelade jag MegaDrive och blev nästan aldrig speciellt arg. Inte ens när Sonic dog för 19:e gången på exakt samma spikfälla. Då log jag mest och uppskattade spelstunden oavsett avslut. Nu är läget helt annorlunda och har varit i flera år. Jag hoppas dock på en snabb och effektiv tillfriskning inom kort, hjälp mig någon.

Jag tror att allt började med att min yngsta bror som är 13 år yngre än mig började vinna över mig i nåt av de äldre Tekken-spelen. Det tog knäcken på mig. Små, lortiga barn spelar på ett mycket speciellt sätt, det har många av er redan insett. De har ingen aning om vad de gör eller vad deras ivriga knapptryckande resulterar i, de bara trycker för att det är roligt att trycka. I och för sig är själva tryckandet ganska roligt, trycka på knappar uppskattas av nästan alla. Titta bara på det alltid lika fåniga Jeopardy där den sällsamt sega och ytterst kvinnliga Härenstam väser fram svar medan deltagarna trycker som besatta. Inte skulle det sitta två stora knappar på varje bås om inte en del av själva spelet handlade just om att banka knappar. Nä, just det. Då skulle varje deltagare ha en sån där liten löjlig lampknapp som metrologerna på TV har, en sån som knappt syns. Precis där möts TV-spel och barn och utan att ens titta på vad som hände på TV:n lyckades min bror vinna, och vinna och vinna. Då krävdes det att jag smiskade upp min egen livskraft på fullt för att slutligen triumfera.

Jag är helt enkelt en otroligt dålig förlorare, och det blir bara sämre med åren. Bara häromdagen när jag spelade Halo och återigen möttes av miljoner snuskiga små bruna minkar nere i en övergiven källare blev jag fullkomligt rasande. Horden av krypande, små mördarmonster vägrade att upphöra och jag tvingades bita mig i underarmen upprepade gånger. En gång när jag spelade Gran Turismo hände det som aldrig får hända. Jag var precis på väg att äntligen klara det sista och svåraste körkortet då jag slirade ur banan i den sista kurvan. Detta ledde omedelbart till att jag hoppade sönder en fullt funktionsduglig Playstationenhet och bröt sedan sönder de utspridda delarna till småbitar.

Vissa kanske känner igen sig, vissa tänker säkert att jag borde erhålla gratisterapi, jag vet. Hur som helst är detta ett problem. När jag inte spelar och tänker logiskt förstår jag inte riktigt varför jag blir så otroligt arg när jag efter några misslyckade försök i ett spel. Jag menar, det handlar väl till viss del om förutsättningar. Om jag timmarna innan blivit uppringd av Landstinget och fått meddelat att mitt högerben dessvärre måste amputeras är det inte konstigt om man hoppar sönder ett Playstation. Och faktum är att jag inte kommer ihåg vad som gått dåligt den dan då Gran Turismo fick mig att flippa ur totalt. Då båda mina ben fortfarande sitter där de ska antar jag att det var något annat som utlöste raseriet. I och för sig ska jag inte lura mig själv. Jag blir arg även om jag vunnit 600 Kg tvättmedel i ICAs stamkundslotteri tidigare på dagen, jag är nog ett hopplöst fall trots allt.

Jag har dock en nära vän som är snäppet värre. Han är rent mordisk och tappar humöret så fort han slår på strömmen till sitt TV-spel. En sommar när vi ofta spelade ISS till PS2 fann jag till min stora förtjusning att det fanns AI-luckor och lyckades utan problem stoppa in tvåsiffriga slutresultat utan större problem i varje match. Detta ledde till att denna aggressiva granne bröt sönder sin soffa (JO, jag lovar) och var på god väg att straffa sin sällskapshund med flera raseriframkallade kvastslag. Han är till och med i mina ögon aldrig lämpad för förluster. Fast när jag säger det hör jag hur konstigt det egentligen låter. Vem gillar att förlora? Nä, just det. När man står där på prispallen och just sumpat OS-guldet i 100m häck till en vilt skrikande kenyan, inte fan är man glad då. Så är det bara. Människan gillar att tävla och människan älskar att vinna över varandra. Det ligger djupt rotat, det är något väldigt primitivt och vissa av oss är tydligen mer primitiva än andra.

Sen beror väl spelilska väldigt mycket på hur pass påverkad man blir av spel som person.
Jag har som sagt spelat tusentals spel genom åren men lyckas fortfarande bli lika engagerad, koncentrerad och påverkad, oavsett hur mycket eller hur lite jag spelar. Bara för någon månad sedan deltog jag i en av mina kompisars många LAN-Kalas. (Ni vet, ett sånt där några spelgalna killar samlas med varsin dator hemma hos någon och spelar spel hela natten.)
Vi spelade gamla herderliga Quake3 i närmare 12 timmar utan pauser och när kalaset var över var samtliga både trötta, arga och befann sig i något slags virtuellt vakuum. Jag packade ihop mina grejor och påbörjade resan hem, stannade dock på bensinmacken på vägen hem för att köpa saft, vilket blev ödesdigert på flera sätt. Efter en tolv timmars stressig vistelse i Quake-världen var delar av min hjärna, framförallt reflexmässigt, fortfarande kvar i den digitala världen och jag märkte själv hur konstigt jag betedde mig. Det första jag tänkte på när jag klev in innanför dörrarna till macken var vilket vapen jag skulle använda och vilken av de som befann sig därinne som jag först skulle börja skjuta på. Jag bestämde mig för raketkastaren och började planera var jag skulle sikta medan jag strejfade bakom brödhyllan. Otäckt... jag struntade i saften, tog ett par djupa andetag och åkte hem, utan fler fraggar.

Kanske finns det en koppling mellan påverkan, förlustilska och ren och skär irritation. Jag vet inte riktigt och jag har inga planer på att rådfråga en psykolog. Då vet jag nämligen att jag sitter där med tvångströja och vitt skum i mungiporna bara minuterna efter att jag berättat just detta. Så, gör mig en tjänst, berätta inte det här för någon.