Svenska
Gamereactor
artiklar

Final Fantasy: En saga utan slut - del 1

Idag är Final Fantasy-serien spelvärldens tredje mest framgångsrika. Men det var nära att det inte blev så, och Squares slutgiltiga fantasi var tänkt att bli just den slutgiltiga. Vi berättar hela historien...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Minnena är så många, och så starka. Vi glömmer aldrig Cids självuppoffring i Final Fantasy IV. Inte heller Aeris död, som fick en hel spelvärld att kollektivgråta och tillsammans programmera om spelet för att se henne återvända. Och vi fäller ännu fler tårar när vi tänker på den lilla osäkra svartmagikern Vivi, och hans hjärtskärande farväl av livet i Final Fantasy IX. Final Fantasy har bjudit oss spelare på fler känslosamma ögonblick än någon annan under 25 långa år, och med den längsta artikel vi någonsin publicerat vill vi nu tacka Square Enix för alla magiska stunder.

Historien om Final Fantasy börjar med en 21-årig student som precis hoppat av universitetet. Det kunde ha gått åt pipan. Men ödet hade uppenbarligen andra planer för Hironobu Sakaguchi än studier på Yokohama National-universitetet, och den unge mannen fick snabbt jobb på ett litet företag vid namn Square. Spelvärlden var vid denna tid, början av 80-talet, till stor del styrd av arkadhallarna och konsolerna förde en tynande tillvaro, men när Nintendo släppte NES och Shigeru Miyamotos påhittighet tog fart började läget luckras upp.

En genre som var på frammarsch under det sena 80-talet var västerländska rollspel, vilka i alla tider varit komplicerade historier som främst fört tankarna till riktiga rollspel som spelas med papper och penna. Då precis som nu var de inte särskilt användarvänliga och ett intressant spelsystem är viktigare än en bra historia.

Final Fantasy: En saga utan slut - del 1
Hironobu Sakaguchi är mannen bakom Final Fantasy-serien. Sista spelet han i serien han själv producerade var del 9, men hans inblandning fortsatte än till del 12.
Detta är en annons:

Det är i det här läget som Enix gör en japansk version av ett rollspel och döper det till Dragon Quest. Detta medan Square har svårt att få igång affärerna och trots NES-klassiker som tredimensionella Rad Racer, så vill det sig inte riktigt. Företaget står inför ett nedläggningshot, och Hironobu Sakaguchi bestämmer sig för att göra en storslagen sorti. Hans och företagets sista spel ska bli den slutgiltiga fantasin: Final Fantasy.

Än idag passar Hironobu Sakaguchi ofta på att säga att namnet med facit i hand var ett misstag. För särskilt slutgiltig blev inte fantasin som idag är uppe i 14 delar med otaliga spinoffs som i sin tur också fått flera prologer och uppföljare. När Final Fantasy väl skulle släppas var konkurrensen hård, Enix var redan uppe i sitt andra spel och hade det tredje på gång samt att betydligt större utvecklaren Sega släppte Phantasy Star samma vecka. Konkurrensen i den nya genren var därför hård och Sakaguchi fick ta ifrån tårna för att lyckas utmärka sig.

Final Fantasy: En saga utan slut - del 1Final Fantasy: En saga utan slut - del 1
Även om det första Final Fantasy var oerhört primitivt, så används fortfarande flera grundläggande element i serien än idag.

Final Fantasy blev ett väldigt genomarbetat spel med design gjord av Vampire Hunter D-tecknaren Yoshitaka Amano och fylld med mästerlig musik. Tonsättaren Nobuo Uematsu som idag anses vara branschens förmodligen främste, var då totalt okänd och Final Fantasy kom att bli hans genombrott. Men trots hög budget blev Final Fantasy ingen riktig kioskvältare, men ändå nog populärt för att rädda Square ett tag till och även nog för att det skulle bli en uppföljare.

Detta är en annons:

Istället var det när spelet några år senare släpptes i USA som det verkliga genombrottet för Final Fantasy kom. Där skåpade spelet ut både det i Japan så extremt populära Dragon Quest, och även Phantasy Star-seriens Mega Drive-debut, och gjorde Square till en internationell aktör. Nintendo insåg hur viktiga Square skulle komma att bli och en allians som skulle vara i ett decennium inleddes mellan de två företagen.

Men trots att amerikanerna köpte Final Fantasy i drivor så skulle denna allians vara förödande för oss i Europa. Nintendo hade nämligen fått för sig att vi absolut inte ville spela spel som Final Fantasy och kom därför att hålla serien borta från oss ända till dess att samarbetet sprack 1996. Något som för övrigt inte bara drabbade Final Fantasy-serien, utan även resulterade att vi missade mästerverk som bland annat Chrono Trigger och Super Mario RPG.

Final Fantasy: En saga utan slut - del 1
Chrono Trigger räknas ofta som ett av världens bästa spel genom tiderna, ändå valde Nintendo och Square att inte släppa det i Europa.

Nintendo drog sig heller inte för att både döpa om och numrera om spel i väst, vilket ledde till ett kaos för den som försökte hänga med i rollspelsvärlden tidigt 90-tal. Det första spelet i Secret of Mana-serien hette exempelvis Seiken Densetsu: Final Fantasy Gaiden. Det fick heta Final Fantasy Adventure i USA medan man kom fram till att Mystic Quest nog var ett bättre namn för Europa. Detta var något Nintendo sedan rörde till ytterligare genom att senare göra ett nybörjarrollspel som man faktiskt också döpte till Final Fantasy Mystic Quest som fick heta Mystic Quest Legend i Europa. Det var kort sagt inte så lätt för oss att köpa Final Fantasy-spel när de få som kom var sämre spinoffs som inte ens fick heta Final Fantasy. Och värre skulle det bli.

Efter Final Fantasy misslyckades man på grund av översättningskaos med att ge ut Final Fantasy II och III i väst. Därför tog man helt enkelt och döpte om Final Fantasy IV i väst till Final Fantasy II. Och trots att många anser att del fem är bäst i serien, skulle inte heller det släppas i väst, utan det fick istället bli sexan som följaktligen fick heta Final Fantasy III. Förvirrande? Jo tack.

Namnkaoset var ett faktum, och inte blev det bättre av att översättaren Ted Woolsey tog sig extrema friheter med textningen av spelet och bytte namn på allt från personer till platser och valutor med motiveringen att han inte tyckte de var något bra. Och det är väl kanske något som i sig även visar vilken otroligt låg status spel hade vid den här tidpunkten. Att göra på samma sätt vid översättningen av exempelvis film eller böcker vore otänkbart och lika märkligt som att döpa om James Bond till Flint Lockwood...

Final Fantasy: En saga utan slut - del 1
Omslaget till Final Fantasy II som egentligen var Final Fantasy IV. Att hänga med i numreringarna var halvt omöjligt i en era utan internet och spinoffs som utan minsta anknytning kunde få kallas Final Fantasy i väst samt som lök på laxen dessutom ofta hade olika namn i Europa och USA.

Men åter till det första Final Fantasy. Även om det nu kändes oerhört primitivt och som en mix mellan japanska och västerländska rollspel, så märks det att Hironobu Sakaguchi var något på spåren redan här. Både menysystem, striderna, magier, luftskepp och liknande kom att vara identiska i åtskilliga senare delar och än idag ser vi spår av det första Final Fantasy i de senaste spelen. Det är inte svårt att se varför folk fastnade för Final Fantasy som var enormt mycket djupare än andra spel med ödesmättad historia och ett fiffigt system för yrken.

Vad Final Fantasy saknade var dock riktiga personligheter och det är något vi ju idag förknippar japanska rollspel med. Där vi i exempelvis Elder Scrolls- och Mass Effect-serien får skapa vår egen lagom anonyma hjälte, är de i japanska rollspel oftast redan färdigdesignade och det är sedan upp till en själv att fylla dem med personlighet. Istället fick vi spela med fyra anonyma figurer utan namn, som heller inte sade ett ord under hela äventyret. Det var istället med Final Fantasy II som story och starka karaktärer kom att bli viktigt.

Final Fantasy: En saga utan slut - del 1Final Fantasy: En saga utan slut - del 1
I det besinningslöst utmanande Final Fantasy II provade Square ett nytt stridssystem. Det slog inte väl ut, men det gjorde dock andra idéer som figuren Cid och chocobos som efter del två blev stapelvara i serien.

Här fick vi träffa Firion, Mario, Guy och Leon som gjorde uppror mot en osedvanligt ond härskare av ett slag som då var helt unikt i spelvärlden. Det kändes både vuxet och ödesmättat på ett sätt som gjorde att man förstod att spel kunde användas till annat än kulörta plattformsbanor och enkla sportspel. Final Fantasy II var även unikt på flera andra sätt, inte minst det faktum att huvudpersonerna kom och gick.

Man spelade alltså inte med samma gäng hela tiden, och de kunde till och med dö utan vidare mitt i äventyret. Något man aldrig skulle göra idag eftersom det kostar pengar att ta fram starka huvudpersoner, och man vill ju gärna kunna återanvända dem senare. Just det här med att huvudpersoner kunde dö gjorde Final Fantasy-serien starkare och mer oväntade för oss Hollywood-skadade västerlänningar där ett lyckligt slut och mirakulösa återkomster efter en säker död var vardagsmat.

Ända fram till Final Fantasy VII skulle det vara kutym att vilken huvudperson som helst kunde försvinna eller rent av dö, trots att de kanske var dina favoriter som du levlat mest och köpt den bästa utrustningen åt. På samma sätt var det också vanligt att man lätt kunde missa huvudpersoner. Alla som spelar igenom Final Fantasy VI kommer således inte att ha äventyrat med till exempel Umaro medan den som spelar Final Fantasy VII kan missa fanfavoriten Yuffie.

Final Fantasy: En saga utan slut - del 1
12 av hjältarna ur Final Fantasy VI, både Gogo och Umaro saknas dock då de helt enkelt var hemliga figurer.

Det var även i Final Fantasy II som den gamle gubben Cid dök upp första gången. En lirare som sedan skulle komma att gästspela i alla ordinarie Final Fantasy-spel och även var spelbar i Final Fantasy VII. Ofta har Cid haft rollen som någon slags äldre uppfinnare, vilket även gällde i spelfilmen Final Fantasy: Spirits Within där han var känd som forskaren Sid. I Final Fantasy II gjorde även Squares förvuxna kycklingar, Chocobos, entré och även de har sedan dess medverkat i allt det står Final Fantasy på plus otaliga gästspel och till och med egna spelserier som Chocobo Racing.

Den sista, mest överraskande grejen med Final Fantasy II var att det verkligen inte hade något gemensamt med det första spelet, varken sett till story eller världen man spelar i. En tradition som Square Enix sedan fortsatte med där exempelvis Final Fantasy VII inte hade något att göra med Final Fantasy VI eller där Final Fantasy XI var ett fullständigt annorlunda spel än Final Fantasy X. Ska man plocka fram den enskilt smartaste grejen Hironobu Sakaguchi gjorde med serien så var det just detta.

Eftersom det inte fanns några huvudpersoner eller världar att ta hänsyn till så kunde man radikalt stuva om spelserien från del till del och helt undvika att tjata ut konceptet. Därför var Final Fantasy IX befolkat av söta fabelfigurer som gick på lättsamma sagoäventyr, medan Final Fantasy X istället hade gapiga emo-tonåringar i fräsiga latexkläder medan Final Fantasy XI var ett onlinerollspel med en hård och vuxen fantasymiljö.

Final Fantasy: En saga utan slut - del 1
Till skillnad från vad många brukar tro är Final Fantasy XI Square Enix största ekonomiska framgång någonsin.

Efter det lite trevande första spelet, var det alltså i Final Fantasy II som det började ljusna för Square. Final Fantasy hade räddat företaget från undergången och de mest grundläggande dragen fanns äntligen på plats. Enda molnet på himlen var levelsystemet som Akitoshi Kawazu hade skapat. Det retade gallfeber på spelarna och anges ofta tillsammans med översättningssvårigheter som orsaken till att Final Fantasy II aldrig översattes. Kawazus system var så illa omtyckt att han fick sparken från Final Fantasy-teamet och skapade SaGa-serien istället. Först i och med Final Fantasy XII togs Kawazu till nåder och fick chansen att jobba med serien igen.

Inför Final Fantasy III gick Hironobu Sakaguchi tillbaka till ritbordet för att verkligen göra det ultimata Final Fantasy-spelet. Man lärde sig från alla misstag och efter två miljonsäljare vågade Square ge Sakaguchi en kassett på hela 0,5 megabyte, vilket var svindlande mängder data år 1990. Resultatet var enastående och bland annat var det i och med del tre Square införde de så kallade Summon-magierna där bestar som Bahamut och Leviathan gjorde livet surt för fienden. Final Fantasy III är ett spel man än idag ofta återfinner på listor när de bästa spelen i serien ska summeras, och det fick även en påkostad remake till Nintendo DS så sent som 2006.

Final Fantasy: En saga utan slut - del 1Final Fantasy: En saga utan slut - del 1
Final Fantasy III var första riktiga storsatsningen för serien och en riktig milstolpe på då svindlande 0,5 megabyte. Bland annat var det här man kunde börja använda andra egenskaper i strid än att bara slåss (som att stjäla) samt att supermagin "Summon" gjorde debut. Dessutom var det här seriens populära yrkessystem grundlades.

Men trots spelets kvaliteter så kom det i en svår tid. Mega Drive hade redan släppts och Super Nintendo var på väg. Final Fantasy-spelen hade hela tiden varit grafiskt väldigt primitiva och storheten för serien låg istället i valfriheten, i de enorma världarna, de episka äventyren och såklart Nobuo Uematsus smäktande musik. Men 8 primitiva bitar räckte inte riktigt till när 16 bits-eran stod för dörren och risken var att Final Fantasy IV skulle ha blivit den slutgiltiga fantasin det första spelet var tänkt att vara, om inte Square snabbt fattat ett panikbeslut.

De hade nämligen påbörjat två Final Fantasy-spel. Ett Final Fantasy IV till NES och Final Fantasy V till Super Nintendo. Trots att de hade hunnit en bra bit på utvecklingen av Final Fantasy IV så beslutade Square sig för att lägga ner spelet och gjorde istället om del fem till del fyra. Därmed undvek man vad som troligen hade blivit en stor ekonomisk flopp och Final Fantasy IV blev istället en praktsuccé, inte minst tack vare att det blev det första rollspelet till Super Nintendo. Och även om Square fortfarande var ganska risiga grafiker var det i och med Super Nintendos ljudchip som vi äntligen fick höra vad kompositören Nobuo Uematsu verkligen var kapabel till.

Final Fantasy: En saga utan slut - del 1
Nobuo Uematsu har skrivit mer bra spelmusik än någon annan. År 2002 bildade han bandet The Black Mages tillsammans med två andra Square Enix-kompositörer, Kenichiro Fukui och Tsuyoshi Sekito.

Final Fantasy IV blev det andra spelet i serien att översättas till engelska, men tydligen ansågs amerikaner inte kunna förstå japanska rollspel, så därför sänktes svårighetsgraden rejält och delar ur storyn plockades resolut bort liksom symboler som kunde tolkas som religiösa. Helig magi fick bli vit magi och vi européer såg som vanligt inte ens röken av spelet.

Istället bidrog Final Fantasy IV till en kraftigt ökad import av amerikanska spel och även moraliskt tveksamma grejer som en diskstation som möjliggjorde spelkopiering. Folk ville helt enkelt spela Final Fantasy och genom att inte släppa det officiellt fick mindre nogräknade personer en marknad att mätta. Därmed hade Nintendo och Square själva varit med om att skapa en pirat-marknad som tidigare inte hade funnits i samma omfattning till Super Nintendo.

Även Final Fantasy IV räknas till seriens absoluta höjdpukter med en dystopisk saga om riddaren Cecil som i spelets inledning brutalt dödade oskyldiga på löpande band för att ta deras kristall. Så småningom började Cecil ifrågasätta motiven bakom allt och blev utfryst, varpå äventyret kunde börja. Istället ska man göra bot och bättring och störta den galne kungen och under resans gång bjöds vi på flera starka scener och ett av spelvärldens då mest episka ögonblick när Cid genom att offra sig själv kunde rädda gruppen.

Final Fantasy: En saga utan slut - del 1Final Fantasy: En saga utan slut - del 1
Final Fantasy IV är en av de verkliga milstolparna i serien och många menar att det rent av är seriens bästa spel. Remaken till Nintendo DS blev också hutlöst populär.

Det storytunga Final Fantasy IV blev även startskottet för djupare japanska rollspel med ohyggliga mängder dialog. Jag vill också bestämt hävda att det var i och med Final Fantasy IV som Square fick en försmak för långa mellansekvenser. Man hade ännu inte tekniken för förrenderade klipp, men allt var mer linjärt än tidigare och det gick inte att påverka lika mycket. Därför fick man vackert acceptera att personer kunde dö utan att man kunde göra något åt det, att andra stack och att ytterligare tillkom.

Det tidigare nämnda namnkaoset med översatta titlar tog för övrigt sin början i och med Final Fantasy IV. Inte nog med att spelet alltså blev Final Fantasy II, Square bestämde sig även för att mjölka namnet så gott det gick. Fram tills nu hade det bara funnits den ordinarie serien, men plötsligt svämmade marknaden över av spel som Final Fantasy Legend och Adventure, vilka egentligen hörde till SaGa-serien och Secret of Mana.

Final Fantasy: En saga utan slut - del 1
Final Fantasy Mystiq Quest var det första Final Fantasy att släppas i Europa. Men för att inte göra oss alltför lyckliga, slopade man Final Fantasy i titeln så det istället fick heta enbart Mystiq Quest. Inte förrän Sony lierade sig med Square upphörde de här dumheterna.

Mjölkningen var ett faktum och när Square började jobba på det spel jag skulle ranka som ett av Final Fantasy-seriens bästa spel, Final Fantasy V, så hade man inga som helst planer på att släppa det i USA. Det ansågs nämligen för komplicerat för vanliga spelare och amerikaner gillade ju inte ens riktiga Final Fantasy enligt Square, som därför istället utvecklade Final Fantasy Mystic Quest som inte baserades på någon annan serie, utan sades vara anpassat specifikt för västerlänningar.

Det innebar lägre svårighetsgrader, mindre spelmässigt djup och en avsaknad av det mesta som definierar ett rollspel fast med mer actionmoment som plattformshoppande. Försäljningen uteblev och i Europa visste vi knappt vad Final Fantasy var vid tidpunkten, så här kallades det bara Mystic Quest. Men bristen på intresse för Mystic Quest såg Square bara som ett bevis för att vi inte gillade rollspel.

Final Fantasy: En saga utan slut - del 1
Först i och med lanseringen av Final Fantasy Anthology i Europa sent år 2000 fick vi Final Fantasy-utsvultna européer chansen att spela 16 bits-klassikerna i serien.

Det extremt djupa Final Fantasy V förblev därför en japansk titel trots att skaparen Hironobu Sakaguchi ända fram till Final Fantasy IX själv hävdade att det var hans favoritspel i serien. Vid den japanska lanseringen var regeringen så oroliga för att skolbarn skulle skolka att de uttryckligen bad Square att Inte släppa Final Fantasy V på en vardag. Och för alla oss som bodde utanför Japan fick vi i denna internetlösa tid nöja oss med att veta att spelet existerade genom att läsa svindyra importtidningar med bra koll.

Tillsammans med det faktum att Square valde att heller inte över-sätta och släppa Secret of Mana 2 i väst, ledde beslutet till ett ökat intresse för emulatorer. Även om det skulle ta några år till så var just Final Fantasy V och Secret of Mana 2 de spel som driftiga hackare med goda kunskaper i japanska var först med att släppa till PC.

Final Fantasy: En saga utan slut - del 1Final Fantasy: En saga utan slut - del 1
16 bits-eran var direkt magisk för Final Fantasy, och det djupaste och mest flexibla av spelen var Final Fantasy V som erbjöd ett så flexibelt karaktärsskapande att det inte överträffades i serien förrän Square Enix släppte onlinerollspelet Final Fantasy XI.

Tillsammans med piraterna och ovannämnda diskstationer var detta alltså andra gången som Squares och Nintendos beslut snarast slog tillbaka mot dem själva. Något de så småningom skulle tvingas erkänna och göra bot och bättring för. Men det hände först vid Final Fantasy VII, och innan vi hinner dit hann Square med att släppa en annan av seriens absolut största klassiker, nämligen del sex.

Och det var vid den här tidpunkten det verkligen började röra på sig för Square. Final Fantasy gick från klarhet till klarhet och sålde allt bättre. I Japan var serien enorm och nu började även amerikaner flockas kring serien som de läst så mycket om medan ytterligare hype kom av att Square nu även gjorde påkostad TV-reklam för Final Fantasy VI. Detta medan även vi i Europa höjde rösten och också ville få vara med. Så med Final Fantasy VI bestämde sig Square för att storsatsa. Hironobu Sakaguchi hade befordrats till vice VD för Square och man behövde nytt folk.

Även om Sakaguchi fortfarande var inblandad, var det istället Yoshinori Kitase och Hiroyuki Ito som fick ansvar för det mesta av utvecklingen i Squares största team någonsin om 50 personer. Och de fick även mer resurser än vad tidigare delar haft, samt längre utveck-lingstid. Allt detta gjorde att det var stora förändringar på gång i Final Fantasy-världen. Även om varje ny del varit helt fristående, så lämnade Square med Final Fantasy VI flera teman som varit genomgående för serien, inte minst det faktum att det inte längre var ett fantasyspel. Istället fick vi mechas, tåg och steampunk samt en helt ny och påkostad grafikstil.

Final Fantasy: En saga utan slut - del 1Final Fantasy: En saga utan slut - del 1
Ett annat spel som ofta syns på listor över seriens bästa är Final Fantasy VI. Det markerar starten på en ny era för Final Fantasy med högre produktionsvärden och att spelen namnet till trots inte längre nödvändigtvis behöver handla om fantasy.

Square hade dessutom fyllt spelet till bredden med en enorm och fri värld att utforska med en smått ofattbar mängd sidospår. Dessutom hade man hela 14 karaktärer, var och en med egen bakgrundshistoria. Mellansek-venserna blev även längre och pampigare och speciellt operascenen med tillhörande sång blev mäkta berömd. Uematsu hade även överträffat sig själv med musiken och Terras tema räknas än idag som seriens kanske bästa låt.

Från denna punkt fanns ingen väg tillbaka. Final Fantasy VI var 16 bits-erans förmodligen bästa rollspel och både recensenter och fans var lyriska. Final Fantasy var inte längre något småobskyrt fenomen man kunde misshandla med titelbyten och överdriven mjölkning. Final Fantasy var störst och för många nästan synonymt med rollspel. Och större skulle det bli.

Men precis som vid skiftet mellan NES och Super Nintendo var det flera omständigheter som ledde fram till det slutgiltiga resultatet. Final Fantasy VI hade nämligen släppts 1994. Vi i Europa fick inte vara med den här gången heller, men importen var massiv. Och hela spelvärlden höll på att förändras i grundvalarna. Men ännu var Super Nintendo kungen och man påbörjade Final Fantasy VII som ytterligare ett pixelspel. Och eftersom man samtidigt ville färdigställa ett annat mastodontprojekt, Chrono Trigger, så drog utvecklingen ut på tiden.

Den andra delen av "Final Fantasy: En saga utan slut" hittar du på denna länk.



Loading next content