Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Startsidan
artiklar
Saints Row

Mot alla odds: Saints Row

Berättelsen om hur ett skamlöst plagiat inte bara vann spelarnas hjärtan, men också banade väg för en mindre serie.

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Det är sensommar 2005. Djurgården har precis blivit svenska mästare, OC är fortfarande det hetaste på TV, Xbox 360 är framtidskonsolen som nu är verklighet och inom drygt ett år kommer starten på en serie som lyckades inte för det den ville bli, men vad den blev. Saints Row såg på förhand ut som en blek och skamlös karbonkopia av Rockstars då två år gamla mästerverk; Grand Theft Auto: San Andreas. Efterlikningarna var slående och det märktes att Volition tagit inspiration från gangstersagan. Men nog för att nämnda epos stått modell, så började utvecklingen redan 2003.

Under arbetsnamnet "Bling Bling" snickrades spelet fram som ett actionspel i tredjeperson med fokus på musik, stil, gängkultur och vapen. Man hävdade att det skulle vara en spelbar motsvarighet till musikvideor inom subgenren "gangsta rap" (vilket det färdiga spelet förvaltade rätt rejält). Vad som visades upp och några år senare släpptes, var vad många anser ett skamlöst plagiat. Vi spelade som en otroligt generisk huvudperson och sprang runt och tog över område efter område i jakten på att ta vårt eget gäng, 3rd Street Saints, till toppen.

Nu menar vi inte att huvudpersonen i Grand Theft Auto: San Andreas, Mr. CJ, är generisk. Tvärtom. Men Volition hade plockat bort all form av personlighet från sin "version", vilket gav ett ännu tristare intryck. Huvudpersonen kan vi kalla Anonym-Mc-Plain och förutom att denne inte sa något under hela äventyret (Grand Theft Auto III, någon?), fick våra öron stå ut med en överdriven ghetto-lingo som säkerligen skrämde bort många. Eller drog till sig. För (och det är därför vi belyser just detta spel i och med denna artikelserie) det är först nu i efterhand som man kan se varför Saints Row lyckades.

Där och då gjorde nog utvecklarna allt för att få en upplevelse så lik Grand Theft Auto: San Andreas som möjligt (det här var på den tiden då Xbox 360 inte hade ett endaste GTA i sitt bibliotek) och det här kan nog ha fyllt ett behov som marknaden törstade efter. För alla gillar väl att röja runt fritt efter eget huvud? Och likheterna var från början ännu tydligare och anklagningar om plagiat ännu högre. För ser man till den tidiga trailern för spelet, vilken innehåller klipp från vad som säkerligen är interna versioner, ser man att ditt gängs färger inte var lila - utan gröna. Yepp, 3rd Street Saints var från början en identisk kopia av Grove Street Families.

Saints Row
See them green's, homey?

Detta var något som Rockstar, trots att, om kopiering är den yttersta formen av smicker, borde ha varit glada, inte var så glada över. De stämde Volition och som ett resultat av detta lackades kläderna lila, som de ser ut idag. Ett exempel på hur ett plagiat ledde till något som idag står på egna ben (eftersom lila blivit seriens symboliska färg och som genomsyrat allt sedan dess). Detta lilla bakslag var inte något som hindrade Volition inte. För alla er som nu tänker på alla ekonomiska problem som utgivaren THQ drabbades av och vad det innebar - detta skedde långt senare. Ska sanningen fram så drogs inte utvecklingen av Saints Row med några större ekonomiska problem eller bakslag av bredare grad än en stämning.

Tvärtom - utvecklarna satsade hårt på research och förarbete. Man plockade in veteraner och kända ansikten från mode- och musikbranschen samt medlemmar i faktiska gatugäng. Detta för att få en så autentisk upplevelse som möjligt genom att trovärdigt replikera vad sällskap av denna magnitud bar och hur de uttryckte sig. För att stärka denna känsla ännu mer hyrde man in välkända skådespelare som lånade ut sina röster till spelets olika karaktärer. Bland dessa hittar vi Clancy Brown, Michael Clarke Duncan och Mila Kunis. Detsamma gällde spelets miljö. I likhet med att Grand Theft Auto: San Andreas tre städer var baserade på Los Angeles, San Fransisco och Las Vegas så var Stilwater inte baserat, men inspirerat, av i första hand Detroit och Chicago. Man ville särskilja olika områden och få oss spelare att märka skillnaden på slummen och det pretentiösa shoppingdistriktet.

Saints Row
Trots en generisk och ensidig huvudperson, Mr-Hit-For-Money St-Never-Speak...

Och so far, so good? En tydlig ambition om vad man ville uppnå och ett respektabelt tillvägagångssätt. Lägg även till arbetet som grafikerna lagt ned och som verkligen skulle få oss att märka att spelet var uppbyggt från grunden med den nya generationen och kraften som bara fanns hos Xbox 360, i åtanke. Vad som höll spelet tillbaka och som på förhand sågs ned på av såväl spelare som en hyfsat enad spelpress - var upplägget samt nyligen nämnda grafik.

Två år efter det att vi fått Rockstars träffsäkra parodi på det amerikanska förortslivet, kryddad med en stark historia om lojalitet och framgång, fick vi vad som kändes som ett lågvattenmärke av exakt samma sak. Hade inte sagda gangstersaga släppts strax innan, hade nog intresset varit högre på förhand. Men i direkt jämförelse kändes det bara sorgligt. En "hastigt" ihopkastad historia om ett gäng som måste göra allt för att bli störst och starkast, en ghetto-what's-up-playa-check-this-shizzle dialog som kändes så överdriven att det slog bakut och ett respektsystem som också såg ut att vara direkt taget direkt från... ja, ni vet. Sen såg det ungefär lika bra ut som en mögglig Ratatouille.

Men som tidigare sagt - anledningen till att Saints Row gick hem hos publiken var nog timingen. Suget efter ett Grand Theft Auto till Xbox 360 var enormt stort (och det här var på den tiden innan majoriteten gått upp antingen via bakåtkompatibilitet eller genuina släpp). Sen visade det sig vara väldigt roligt också. Spelglädjen hade satts i första rummet och den ostiga dialogen, attityden och hela konceptet passade in för en mycket lättsammare upplevelse som i sitt upplägg låg på en sån nivå att man inte kunde annat än att dra på smilbanden. Och vad rännande i öppna världar beträffar, så fanns ju också en historia att följa och om man ville, möjligheten att spela rätt ordentligt.

Saints Row
Så vann spelet spelarnas sida då det trots allt roade och spelglädjen prioriterats.

Kasta ett öga på de samlade betygen och det är ganska svart på vitt. Parodin uppskattades. Nu, egentligen är det lite fel att bara belysa det första Saints Row, då det lyckades rätt bra rakt igenom. Utan det är vad detta plagiatäventyr lyckades generera längst vägen som är intressant. Det första hade ett seriöst öga i kikarn, men lyckades till stor del tack vare att just detta uppfattades som överdrivet. I uppföljaren, Saints Row 2, tog man fasta på galenskaperna (då man insett att tokigheter var ens grej) och överdrev ännu mer. Denna gång med mening. För i vilket spel är besprutning av bostadsområden medelst en tankbil full med avföring en ordentlig aktivitet, som både kan generera respekt och pengar? Tänkte väl det.

Saints Row
Även här syns en äldre logo och sagda gröna diggs.

I trean gick det ännu längre (alla kommer väl ihåg njutningsstaven som trätts på ett brännbollsträ?) och från och med fyran sprang man in i simulationer, rymden och joggade runt som en toalett. Dessa uppföljare har alla fått bra omdömen och dessutom sålt helt okej. Detta trots att studion (efter släppet av Saints Row) har genom gått problem. Det finns två skrotade projekt (Saints Row Undercover och Saints Row Money Shot) och såklart THQ's konkurs. Sedan 2013 har de gått samman med Deep Silver, men framtiden för spelserien är oviss. Efter att ha varit frånvarande i princip en hel generation och blivit bortprioriterat till förmån för Agents of Mayhem, får framtiden utvisa om vi någon gång ser ett nytt Saints Row igen.

Men om det som började som en prototyp av en spelbar gangsta rap-video och slutade som en, mer eller mindre, skamlös kopia av Grand Theft Auto: San Andreas aldrig hade kommit att bli - skulle Saints Row ha fått den förföljningen och spelarbasen serien har idag? Mest troligt inte. Och det är därför Saints Row lyckats, mot kanske inte alla, men en del odds.

Relaterade texter

Saint's RowScore

Saint's Row

RECENSION. Skrivet av Jonas Mäki

Volitions ogenerade Grand Theft Auto-kopia imponerar. Vi har lekt rövare i Stilwater och pysslat med allt från trafficking till beskyddarverksamthet samt vanlig hederlig misshandel

Mot alla odds: Saints Row

Mot alla odds: Saints Row

ARTIKEL. Skrivet av Andreas Blom

Berättelsen om hur ett skamlöst plagiat inte bara vann spelarnas hjärtan, men också banade väg för en mindre serie.



Loading next content