Svenska
Gamereactor
artiklar
God of War

Gamereactors tior: God of War

Att spel fyra av en två generationer gammal spelserie skulle lyckas kamma hem en tiopoängare var det nog inte många som räknade med, vi kikar tillbaka på recensionen av God of War...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

God of War står sig som en av de mäktigaste spelupplevelserna jag har haft under denna generation men det högsta betyget var verkligen inte givet direkt från start, jag var faktiskt väldigt kluven under spelets första timmar. Jag kommer ihåg exakt vad jag sa till övriga medlemmar av redaktionen på Gamereactor: "God of War känns som ett 6/10-spel". Jag tyckte det kändes spretigt, ofokuserat och jag minns att jag gnällde på att striderna inte var ett dugg tillfredställande. Jag fortsatte spela och fram växte någonting som på en handvändning ruskade om mig och och hela min syn på vad en spelserie kan utvecklas till med åren.

Saxat från Gamreactors recension av God of War: Länk
Precis i starten känns God of War läskigt nytt. Lite sådär obehagligt, som ett par nya ordentligt åtsittande chinos. Den likbleke bödeln har mer tyngd till sig och kameran har flyttats ned nästan klaustrofobiskt nära den grekiska gudens ryggtavla, och han har en yxa. De ikoniska svärden "Blades of Chaos" som såklart är en av de sakerna vi identifierar Kratos med är alltså borta. Det går hand i hand med att Kratos försöker begrava sitt förflutna men jag ska villigt erkänna att det känns märkligt att svinga yxa i olika typer av mytologiska monsters anleten. Åtminstone en stund, det tar dock inte särskilt långt tid innan jag avgudar den vassa påken och alla olika möjligheter som kommer med den.

Det som tar "Leviathan Axe", som den heter, till en oanade höjder är möjligheten att kasta den. Det går utmärkt att sikta på valfritt pannben, sula iväg och sedan se yxan borra sig in och frysa fienden på plats för att snabbt springa och örfila en annan. Det går även att kasta in yxan bakom ett gäng fiender och vänta till de radar upp sig och sen återkalla den för att träffa allihopa på vägen tillbaka och göra som en bakvänd strike. Just att snabbt kasta iväg den för att slänga sig fram med knytnävarna i högsta hugg och puckla på en gammal dammig häxa med grava hygieniska problem är extremt tillfredsställande och något som fortfarande får mig att flina cirka 30 timmar senare.

Det visade sig att mina första intryck av spelets strider mer handlade om min egen oförmåga att anpassa mig, men efter polletten trillade ner och när jag började experimentera med de olika förmågorna växte det spelmekaniska till oanade höjder. Nya God of War är dock inte bara spelmässigt förändrat. Det känns mer vuxet, mer rätt i tiden nu än när Kratos bara var askvit, jättearg och älskade antika grekiska tuttar. En annan sak som verkligen imponerade på mig var sammanhängande sättet spelvärlden är ihopsatt på och vilket detaljarbete som ligger bakom mytologin för att skapa en spelvärld som känns borde trovärdig och rolig att tillbringa tid i.

Detta är en annons:
God of War

Saxat från Gamreactors recension av God of War: Länk
<em>"Det är nordisk mytologi rakt igenom och även om jag inte skulle anse mig själv vara ett proffs på ämnet känns det som om Santa Monica har gjort sin hemläxa. Här finns ständiga referenser till stora och små berättelser du säkert har läst eller hört talas om vid något tillfälle i livet. En bit in i äventyret träffar Kratos och Atreus på den legendariska Mimir som hjälper till avsevärd att bredda spelvärlden med massor av spännande historier och sägner som han berättar för pojken under spelets lugnare delar. Det byggs en trovärdig värd där karaktärerna som huserar känns som riktiga varelser med riktiga agendor och att man faktiskt tagit hänsyn till "riktig" historia är såklart superskoj."

När vi för första gången fick höra talas om nya God of War och det faktum att Kratos nu helt plötsligt hade en son som skulle följa med på äventyret reagerade många förmodligen på samma sätt. Skulle hela spelet bli som ett enda långt eskortuppdrag? Lyckligtvis fungerar Atreus utmärkt och blir mer som en förlängning av Kratos än någonting annat. Att Santa Monica Studio lyckades väva in pojkspolingen både i berättelsen och i spelmekanik på det sätt som de faktiskt lyckades med är såklart en imponerande bedrift.

Saxat från Gamreactors recension av God of War: Länk
Eftersom lillpojken Artreus är med hela tiden har även han en roll att fylla i striderna. Utrustad med pilbåge agerar han mer som support än att faktiskt dela ut ren skada. Han sköter sig själv för det mesta, skjuter pilar, håller fast fiender och skriker när någon är på väg att anfalla dig bakifrån, men har även egenskaper som du styr över. Det här lägger till det redan massiva djup som finns i striderna och ju längre in i spelet du kommer desto fler valmöjligheter låses upp. Mot slutet kan jag utföra gastkramande kombinationer där både Kratos och Artreus graciöst (och våldsamt) flyger omkring i luften och slaktar fiender i vad som närmast kan beskrivas som en blodig dödsdans. Hela min kropp skakar. Jag älskar varje sekund av det.

Detta är en annons:

Far och son-relationen var den som på förhand gjorde mig mest ängslig inför God of War. Systerstudion Naughy Dog har redan avhandlat ämnet på nästintill perfekta sätt med Joel och Ellie i The Last of Us och att behöva göra en liknande resa igen var ingenting jag var särskilt sugen på. Och visst, det finns många likheter hur relationen fungerar och utspelas men inte en enda gång känner jag att det inte kommer upp i samma klass om i The Last of Us eller att det på något annat sätt tar från själva upplevelsen. Det här är ett sätt att berätta om Kratos ur ett perspektiv vi aldrig har sett. Att faktiskt se honom som människa och inte bara en person som drivs av ett blint hämndbegär."

Recensionen av God of War var en märklig historia för mig. Vi fick spelet supertidigt och jag hade verkligen tid att bryta ned alla beståndsdelar och fördjupa mig i precis allt. Efter nästan två genomspelningar var jag övertygad. Att gå från "Det här känns inte särskilt bra, hörrni" till årets bästa spel (generationens bästa hittills) är någonting som jag aldrig har varit med om tidigare. Nya God of War växte sig liksom fast på mig och övertygade mig flera gånger om genom underbar spelbarhet och nyansering, en spelserie kan bli någonting annat, även om de vilar på gamla grunder.

God of War

Saxat från Gamreactors recension av God of War: Länk
God of War är ett mästerverk. Ett mästerverk som fortsätter att imponera på mig långt efter berättelsen är avslutad. En klassiker jag för altid kommer minnas och ytterligare ett bevis för att det går att andas in nytt fantastiskt liv i en gammal serie. Jag hade kunnat fortsätta prata om spelets alla nyanser och detaljer i en evighet men mycket av magin ska upplevas och därför slutar jag här, men gör dig själv en tjänst och spela God of War så snart du kan.

Du har väl inte missat de tidigare delarna i denna artikelserie?
Gamereactors tior: Bioshock: Infinte
Gamereactors tior: Half-Life 2
Gamereactors tior: Crysis
Gamereactors tior: Halo: Reach

Relaterade texter

God of War (+ PC-versionen)Score

God of War (+ PC-versionen)

RECENSION. Skrivet av Kim Orremark

Kratos är tillbaka. Lika arg som skäggig, med nya gudar att göra livet surt för och en son att ta hand om. Kim Orremark har spelat God of War...



Loading next content