Detroit: Become Human vs Heavy Rain

Redan tidigt i marknadsföringen av Detroit: Become Human blev det tydligt att android-berättelsen liknade Heavy Rain bra mycket mer än vad det liknade Beyond: Two Souls. Det var en väldigt skön insikt för mig som var ganska skitsur över den tråkiga spelbarheten och de många rentav onödiga kapitlen som jag tvingade mig igenom tillsammans med Jodie och Aiden. Heavy Rain var dock riktigt bra och det visade sig förstås under min långa recensionshelg tillsammans med Detroit att de två liren nosade omkring på samma höga kvalitetsnivå. Det skiljer dock hela åtta år mellan dem. Åtta år av förbättringsmöjligheter och efterkloka insikter för studion Quantic Dream. Så låt oss koka ned vad de har förbättrat respektive misslyckats med i Detroit: Become Human i jämförelse med den väldigt hyllade deckarthrillern Heavy Rain.

[1] Spelbarhet
Under en av E3-nätterna så raljerade jag och Kim Orremark en del om Detroit: Become Human och vi var båda saligt överens om att Connor var den absolut bästa karaktären i hela spelet, dels på grund av genialiskt röstskådespel, att han hade den mest intressanta karaktärsutvecklingen, men också då spelbarheten som Connors kapitel bestod av var bland det bästa som Quantic har tryckt ut. Att finkamma en brottsplats som den smartaste av androider, bygga ihop ledtrådar och prioritera vissa saker framför andra var riktigt trevligt från ett spelbarhetsperspektiv och jag hade inte haft några problem med att sänka Detroit till en svag sjua i betyg om det inte varit för den kostymklädda snutprotagonistens närvaro. Både ledtrådsletandet och förhörssekvenserna i Detroit var snarlikt det vi såg i L.A. Noir - så när det kommer till ren spelbarhet vill jag kröna Detroit: Become Human som den starkare och således Heavy Rain som den svagare. Däremot så tyckte jag att Quick Time-upplägget från Heavy Rain var en smula roligare än den i Detroit. I många av Heavy Rains stressiga scener så flög det upp kombinationer av en massa knappar som skulle tryckas in vilket tvingade mina lemmar att breakdansa som Tekken-Eddie på dualshocken - så i en ren Quick Time Event-tävling så hade nederbördsliret vunnit storslaget. [Vinnare: Detroit: Become Human]

[2] Berättelse
Heavy Rain var en renodlad och genuin deckarthriller medan Detroit lutar mer åt ett action-drama. Ethans jakt på sin försvunna son var intim medan android-Markus ambition för android-revolution kändes storskalig. Jag tycker att båda berättelserna i dessa Quantic-lir är grymma och osaligt underhållande att sig igenom - dock självklart med en stor näve David Cage-klyschighet närvarande i båda äventyren. I efterhand har jag också insett att det saknas ett visst djup i Detroit-berättelsen. Någonstans får jag inte några större insikter än att androider mycket väl är kapabla till känslor och det fanns så klart en brist på originalitet i några av de möjliga sluten. Om kategorin hade handlat om karaktärer i sig hade Detroit vunnit med braklånga längder (mycket tack vare hur vråldålig Norman i Heavy Rain var). I sin helhet och framförallt till sin genre är Heavy Rain en hårsmån vassare, men tack vare speltempot och att Detroit-sagan är orimligt spännande rakt igenom så vinner android-revolutionen med den korta längden av ett ögonbrynsfjun. [Vinnare: Detroit: Become Human]

[3] Grafik
Vi har fått ett gäng tekniska tungviktare i år, exempelvis Shadow of the Colossus-remaken som kan skryta med rysligt snygg ljussättning och tajt bilduppdateringssfrekvens, God of War med sin fantastiska och ständigt ihållande dundergrafik, den enastående spelvärlden i Far Cry 5 och Ni No Kuni II med den genomläckra Studio Ghibli-designen. Detroit kommer garanterat finnas med i våra hårda diskussioner i slutet på december när årets spel med bäst grafik ska koras, och det är tack vare de regniga supersekvenserna, äckligt högpresterande motion capture och de kanske djupaste ögonen vi har sett på en spelkaraktär. Heavy Rain var dock inte dåligt för sin tid. God of War III, Just Cause 2, Mass Effect 2 och Heavy Rain var några av grafikfinalisterna det året, men någonstans känner jag att Detroit är vassare 2018 än vad Heavy Rain var 2010. [Vinnare: Detroit: Become Human]

[4] Ljud
Det enskilt största som präglar Detroit och Heavy Rains ljudupplevelse är förstås röstskådespeleriet. Det har en sådan otroligt viktig roll att Quantics titlar inte hade lämnat något speciellt intryck över huvud taget om inte en rejäl kaka av produktionskosingen gick till allt som omringar stämbandsprestationerna. Sammanfattningsvis är det bra skådespelsinsatser i Heavy Rain med vissa starka scener - framförallt från Scott, men det finns det gäng kapitel som är direkt undermåliga. Själva inledningen hatar jag exempelvis där Ethan inte ens känns som en person, och i en annan sekvens som kretsar kring två barn på en byggarbetsplats så ville jag sticka hål på mina trumhinnor med en rostig skruvmejsel. Markus i Detroit lämnade inga direkt bestående intryck på mig, men det gjorde däremot Cara, knarkpappan Todd, dottern Alice, bikaraktären Ralph, Luther, Carl, några android-busar och framförallt Connor. De har alla tryckt liv in i Detroit tack vare mäktiga känsloscener som bara blir starkare när den stråktäta och intensiva musiken höjer spänningen på ett fantastiskt sätt. [Vinnare: Detroit: Become Human]

[5] Omspelningsvärde
Att styra berättelsen utifrån hur du själv ställer dig till vissa moraliska fel, logiska beslut eller vilka konsekvenser du helt sonika finner som mest intressanta är en extremt stor del i Quantics filmspel. Det är inte bara ambitiöst, utan också modigt att lägga så mycket tid på att skapa spelsekvenser som stora delar av publiken aldrig ens kommer att få se. Så hur gör man för att bygga ett intresse hos spelaren för de osedda händelserna? Jo, man slänger upp alla val och möjliga händelser i ett stort jävla träd så vi ser exakt hur mycket vi går miste om. På så sätt vinner man också Gamereactors vs-tävling om vilket spel som har bäst omspelningsvärde. [Vinnare: Detroit: Become Human]

VINNARE: Detroit: Become Human.
Totalkross! På många sätt är Detroit den andliga uppföljaren till berättelsen om det eviga och tunga regnet. De liknar varandra på många sätt spelbarhetsmässigt och då flera karaktärers separata historier vävs samman till en gröt av parallellsprängande konsekvenser. Men det är fruktansvärt tydligt hur scenval och en ambition mot ständig spänning har tagit Detroit: Become Human mot konststycket att vara ett bättre spel än Heavy Rain.