#Gamestruck4: Ronny Carlsson

Resident Evil
Som skräckfilmsfantast sedan barnsben blev jag självklart förtjust i Resident Evil vid första ögonkastet. Spelet erbjöd den första riktiga skräckupplevelsen i spelform. Jag menar, på riktigt den riktiga. Dessutom visade det mig, utöver en spelvärld av terror, att man kunde berätta filmiska historier med tv-spel. Med röstskådespel, karaktärer som kändes som riktiga människor, och fullt med dramatiska situationer. Detta utvecklades än mer när Metal Gear Solid lanserades två år senare, men Resident Evil var introduktionen. Känslan som slog mig när brorsans polare visade upp sitt importerade Resident Evil är obeskrivlig. Det var så stort, öppet, grafiskt och så... läskigt. Jag vågade knappt röra mig i spelet. Om jag försökte rymma från huset blev jag bemött av en zombie-vovve. Om jag utforskade bottenvåningen stod jag helt plötsligt en meter från en hjärnsnaskande zombie. När jag joggade genom en tyst korridor fick jag nästan hjärtattack av att hundar hoppade in genom fönstrena för att jaga mig. Första gången jag hittade ett hagelgevär kände jag mig äntligen trygg - men då blev jag inlåst i ett litet rum där taket började sjunka. Jag kunde inte vara säker i Spencer Mansion. Någonsin, oavsett vilket vapen jag hade. Ingen spelupplevelse kan mäta sig med detta. Inte ens uppföljaren som också var alldeles genialisk. Shinji Mikami skapade ett mästerverk som satte lika djupa spår i mig då, som den första skräckfilmen en gång gjorde. Idag drömmer jag om att få spela ett nytt spel som kan jämföras utan att kopiera detta. Resident Evil 7: Biohazard var nära - men nära skjuter ingen zombie.

Phantasy Star Online
Under en tid då allt jag visste om online-spel var att man skulle vara bäst på att döda andra spelare, fick jag upp ögonen för online-häng när Phantasy Star Online lanserades i Europa. Onlinerollspelsgenren hade inte blommat ut på riktigt ännu. Jag spelade heller aldrig Ultima Online, och det dröjde ungefär ett-två år till innan jag började spela Anarchy Online. Hela konceptet med Phantasy Star Online var häpnadsväckande för mig: logga in med en karaktär som man bestämde utseendet på själv, bli bemött av en smockfull lobby där andra spelare snackade med varandra, och slutligen spela hela kampanjen tillsammans med tre andra personer. Den sociala aspekten var enorm för mig, som alltid har varit tillbakadragen och blyg som barn. Vill inte säga att jag kunde "gömma mig" bakom karaktären, men det var en typ av social interaktion som kändes ny och rolig, där även jag orkade ta plats i diskussioner. Idag vet jag ju att folk lyckas vara värre online, än på riktigt. Hur det nu är möjligt. I vilket fall som helst, så hade jag förståelse när folk sa att de bokstavligen levde i World of Warcraft senare - precis så var det ju med Phantasy Star Online för mig! Visst blev det dyra räkningar och olidligt många dagar skolkande från skolan, men när jag tänker tillbaka på det så fylls jag av enorm glädje. Oftast kunde du hitta mig som en rödhårig Ranger i svartvita kläder, med en Chain Sawd i näven och en liten Naga-mag som flög bakom mig. Naga såg ut som en piraya-spermie, vill jag minnas. På något sätt definierar det hela min existens...

Super Metroid
På senare år har jag insett att Super Metroid, tillsammans med Resident Evil, är de spel som format mig allra mest. När jag tänker på vilka spel jag dras till idag är det dessa två jag kan skylla på. Utforskning, hemligheter, bisarr fiendedesign och obehaglig atmosfär är bara fyra av de frekvent förekommande ingredienser som finns i spelen som jag faller pladask för. Super Metroid är tveklöst kungen (drottningen?) av detta. Första gången jag upptäckte hur de snirkliga korridorerna skapade en sorts labyrintisk design som alltid leder spelaren tillbaka, var jag oändligt fascinerad. För att inte tala om när jag lyckades spränga hål i en vägg av misstag och provade att rulla in i hålet, för att då nå ett hemligt rum... Jösses! Det handlade inte längre om att bara nå spelets eftertexter - jag var tvungen att upptäcka alla hemligheter som fanns att hitta, också! När jag många, många timmar senare hade dödat Mother Brain och rusade tillbaka hela vägen upp för att nå skeppet, slog det mig: jag hade precis spelat genom något mycket speciellt. Ett riktigt konstverk. Det har 24 år på nacken men håller fortfarande som ett av den generationens mest spelbara titlar. Inte ens majoriteten av moderna indiespel som drar inspiration från just metroidvania-genren känns lika bra att starta upp som Super Metroid gör. Det är ett spel som jag alltid kommer att jämföra andra spel med. Jag har nog Yoshio Sakamoto att tacka för mycket; inte bara för detta briljanta spel, utan även för hur mycket jag uppskattar spel som Bloodborne idag.

Mega Man
När jag tänker på de övriga spelen som jag har valt ut kan jag tydligt se vilken del av mig de representerar. Rollspel, co-op, utforskning, kreativa vapen, hemligheter, skräck, story och drama; allt har jag redan täckt av. Vad fattas? Jo, ett rejält plattformsspel. Det fanns två spel på Nintendos konsol som vägde mer än andra - ett är det första spelet jag någonsin spelade, Super Mario Bros. Det andra är Mega Man. Anledningen till att jag väljer Mega Man framför Mario är för mitt enorma intresse för indie-plattformsspel idag. Det är alltid spel som påminner om Mega Man-serien jag söker mig till. Action-plattformsspel är mycket mer än bara att pricka sina hopp rätt, det handlar om en balansgång av allt. Att ta sig genom en bana i Mega Man innebär också mer än att döda en mäktig boss och hans undersåtar; du har dessutom tacklat både fällor och svåra precisionshopp i en lång och pusselaktig värld. Och som belöning får du ett nytt vapen! Mega Man visade mig hur ett rejält utmanande plattformsspel ska se ut, blandat med run-and-gun-sidscrollare som jag älskar så innerligt idag (Super Probotector rocks my world). När jag hade checkat av en boss och kunde kladda ner koden på ett rutigt papper fylldes jag av ren stolthet. Få saker gör mig så nostalgisk som när jag ser 5x5-gridden där man skriver in sina Mega Man-koder. Röda små pluppar i ett blått rutnät. Så simpelt, så magiskt vackert. Och musiken! Herre, min skapare! Jag mega-älskar Mega Man. Psst... En hemlis: jag är egentligen inte säker på vilket av de första två spelen jag lirade mest eller först, så för enkelhetens skull valde jag det första.

Du har väl inte missat de andra delarna i denna artikelserie?
#Gamestruck4: Mathias Holmberg
#Gamestruck4: André Lamartine
#Gamestruck4: Petter Hegevall
#Gamestruck4: Henric Pettersson
#Gamestruck4: Kim Jakobsson