Det bästa spelåret: 2000

Jag vet, du tittar lite skeptiskt mot mig när jag ringar in år 2000 och säger att det är en av mina favoriter bland det vi kallar "de bästa spelåren". Nej, det är inte ett typiskt über-år. Men det fanns två viktiga ingredienser som gjorde detta till ett underbart år: Dreamcast och variationen. Precis som Jonas Mäkis artikel om 1999, är mitt år drivet av Dreamcast-dyrkan. Du kan nästan se min artikel som en uppföljare till Mäkis, med ett par överlappande titlar och serier. Han importerade från Japan, men jag väntade lydigt tills spelen fick europeisk premiär.

Dreamcast definierar hela eran. Detta var året då konsolen visade vad den hade att erbjuda. Det var en konsol som tog stora steg inom onlinespelande, genom sitt inbyggda modem och smidiga onlinefunktioner direkt i spelen. 2000 var året då jag och min bror fick vårt andra Dreamcast. Andra? Ja visst! Vi hade faktiskt skaffat konsolen redan 1999, men nu kan vi inte längre minnas vad som hände med den; sålde vi den, eller gick den sönder? På ett eller annat sätt försvann den ur vårt liv, i alla fall. När spelutbudet hade växt till sig under året, tjatade vi till oss konsolen igen. Möjligtvis det bästa som vårt kombinerade tjat åstadkommit, någonsin!

Den 25 februari kickade spelåret igång på riktigt. Viktigare spel än Crazy Taxi, i min personliga Dreamcast-historia, finns bara inte. Boven som fick min familj att åter igen skaffa konsolen, lite senare under året. Crazy Taxi kvarstår som det mest beroendeframkallande arkadspelet jag någonsin spelat. Jag bara slängde bort pengar på det i arkadhallar. När det fick sin konsolpremiär blev det smidigare än någonsin att mata beroendet. Och billigare. Sega innebar ren spelglädje, det har jag sagt många gånger förr. Crazy Taxi är ett, av många, bevis på det.

The Sims, en av tidernas största PC-spel, lanserades också i februari. Även om jag själv aldrig såg djupare njutning i spelet var det otroligt på sitt sätt. De gånger jag spelade The Sims, hos en kompis, så byggde jag antingen hus med fuskkoder inslagna, eller försökte ta död på de små figurerna genom att bränna dem inne. Min kompis syster tyckte inte alls att det var lika roligt, som jag tyckte.

Samtidigt närmade sig Sonys första konsol sitt slut, men än fanns det senap i tuben. I februari kom det sista spelet jag någonsin köpte till Playstation 1 på den tiden, Resident Evil 3: Nemesis. Ja, jag köpte det faktiskt ganska sent på året, inte alls i februari, men detta var ju en fin början på slutet ändå! Istället för att skaffa Resident Evil: Code Veronica till Dreamcast, lades mina sparade kronor istället på Jills senaste äventyr. Att utforska Raccoon City trånade jag efter redan i föregångaren, och det visade sig vara makalöst! Det tredje spelet var även det första i serien som min bror spelade mindre än mig. Det betydde att jag inte kunde fråga om hjälp, oavsett situation. Förstå rädslan när jag stötte på Nemesis i vad som kändes som varenda gathörn!

Som en PC-lös konsolfantast blev avundsjukan stor när en polare, i slutet av mars månad, drog hem mig för att visa upp Raven Softwares kontroversiella Soldier of Fortune. Story och uppdragen? Äsch, vem bryr sig! Att skjuta bort kroppsdelar var ju det största de tillförde till industrin. Tänker jag på spelet idag, är det just det detaljrika och grisiga resultatet av pistolkulorna, som jag kommer ihåg. Ja, spelet var okej också, men våldet! Det var fascinerande, minst sagt, och banbrytande.

Den kommande våren satte jag tänderna i det första Pokémon-spelet jag någonsin spelade. Det var Pokémon Stadium; någon sorts turbaserad fighting/strategi-blandning till Nintendo 64. Konstigt, tyckte jag då, men jag förstod äntligen hur Pokémon-spel kunde vara så uppskattade. Det var ett genuint välgjort och roligt spel. Vi gjorde oss av med vårt Nintendo 64 under året, men innan dess var det Perfect Dark som gällde, i juni. En spirituell uppföljare till en utav konsolvärldens härligaste förstapersonsskjutare, Goldeneye 007. Självklart nådde det inte samma höjder, men multiplayer var fortfarande vrålskoj!

På årets E3-mässa i maj, visades en titel som satte längtan i alla världens gamers. Ett spel som frossade i allt; vacker grafik, imponerande teknik, genial spelmekanik och ett häpnadsväckande öga för detaljer. Ja, Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty skulle komma till Playstation 2, framtidens konsol. Visst, det var inte förrän sent året efter, men hur kunde man tävla mot en konsol som skulle få spelet som, på egen hand, totalt krossade de konkurrerande spelen på alla nivåer? Själv fick jag bara uppleva E3 genom artiklar i efterhand, men hade man spelat det första spelet kunde man inte annat än lita på de lovande orden. Med facit i handen, vet vi också att det levde upp till storheten.

Våren gick och sommaren kom. I juni kom Chu Chu Rocket i Europa; det första onlinespelet jag någonsin hade nöjet att spela i mitt egna hem. Glömmer aldrig pirret i magen när jag kopplade upp mig på konsolen, i mitt egna sovrum, för att lira lite katt-råtta-pussel med andra spelare. Räkningarna blev allt högre, men glädjen var enorm (förutom för morsan, som betalade räkningarna). Tyckte man om att spela Chu Chu Rocket offline, var det inte ens i närheten av underhållningen man fick online.

Mitt under den spelglada sommaren kunde vi äntligen spela det oförglömliga Vagrant Story. Ett relativt dolt mästerverk till Playstation. Här var ett Square-rollspel som kändes helt och hållet unikt. Det var djupt, snyggt och filmiskt på ett sätt som vi bara hade sett från Hideo Kojima tidigare. Dock minns jag det som ett väldigt svårt spel, och ett som jag ibland avnjöt som mest när min bror spelade det. Som lillebror fick jag lära mig att uppskatta spel genom att titta på, och vad passar bättre än ett filmiskt rollspel?

Bara ett par dagar senare skänkte Gud ett litet spel vid namn Dragon's Blood, från Treyarch, till världen! Ofta förbisett, men ack så viktigt, för undertecknad. Det är ju självklart en av de tuffaste action-rollspelen som finns. Jag vet att det inte stämmer, för jag har både testat det på senare tid och kollat på flera speedruns av spelet, men i mitt minne var det oslagbart. Det var ett hack 'n slash-rollspel i tredjeperson, och ett spel jag var oerhört stolt över att klara av på egen hand. Utrustning blev en viktig del av spelet, då jag ständigt ville få min karaktär att se hård och brutal ut. Du vet ju hur det är: utseende är viktigare än att bli starkare, trots allt. Framför allt skulle jag ha stora ondskefulla hjälmar, för då såg jag som farligast ut! Det stack egentligen inte ut från de typiska fantasy-elementen, då man slogs mot allt från skelett till drakar, men för mig var det lika häpnadsväckande då, som Dark Souls-spelen är idag.

Slutet av juni blev en magisk tid för rollspelande PC-ägare, med både Diablo II och Icewind Dale. Med dessa två spel kunde de underhålla sig själva fram tills Baldur's Gate II: Shadows of Amn räddade hösten, i september. Själv var det väl först efter Diablo II: Lord of Destruction jag blev fast i djävulselden, när jag äntligen ägde en dator. Jag minns dock hur snacket lät när Diablo II släpptes. Främst av en kompis som hade kladdat Diablo-symbolik i målarböckerna sedan fjärde klass.

När vi ägde Dreamcast vid första tillfället, blev vi löjligt förtjusta i ett spel vid namn Power Stone. Uppföljaren, som lanserades i augusti, totaldominerade alla andra fightingspel vi någonsin hade lirat i hushållet. Vi växte upp med allt från Street Fighter till Bushido Blade, så det fanns mycket av den varan, men Power Stone 2 var, och förblir... bäst. Till och med bättre än det nästintill oslagbara Soul Calibur! Med de levande banorna, unika karaktärerna och alla möjliga vapen som gick att låsa upp och köpa i spelets Item Shop, var ingen match lik den andra. En bana som spelades nästan exklusivt under en period var Extra Stage 3; en bana som såg ut som att den kom direkt från Kula World. Förbannat rolig, om än något enkel, bana. Även Marvel vs Capcom 2: New Age of Heroes släpptes samma sommar, och vi spelade även det, men inte alls i den mängd som vi plöjde Power Stone 2.

September anlände, och Tony Hawk's Pro Skater 2 lanserades. Skateboardspelet har hyllats som en av de bästa spelen någonsin, och det håller än idag. Här fanns en tillgänglighet, charm och frihet som lockade även sporthatare. Uppskattningen för spelet hördes från alla. Verkligen, alla! Kreativ själ som jag är, var det framför allt att skapa egna skate-banor som attraherade.

Tjuv-och-polis-skjutaren Counter-Strike fick sin officiella 1.0-lansering under tidiga hösten, efter att ha blivit Valve-ägt. Modden var min och kompisgängets drog under sin långa och händelserika beta-resa. Därför kändes 1.0 gigantiskt. Nu var det ju officiellt! Vår lilla hemlighet blev bara större och större. Samtidigt tuffade hösten på med Nintendos Mario Party 2, den 13 oktober. Handflatedödarens första uppföljare var väl inte toppen av serien, men det fanns många timmar underhållning med vänner att hitta här.

Men när The Legend of Zelda: Majora's Mask anlände i mitten av november, blev man ju lite avis. Vi ångrar inte att vi gjorde oss av med vårt Nintendo 64, men här fanns en anledning så god som någon att hålla kvar vid den. Istället satt jag hos en kompis och kollade på när han lirade. Spelet var en mörk uppföljare till det galet storslagna The Legend of Zelda: Ocarina of Time. Visst fick Ocarina of Time hakor att slå i bordet några år tidigare, men Majora's Mask var beviset på att det fanns nya idéer att gräva fram i spelserien.

Trots den starka starten för min älskade Dreamcast, en konsol som sålde med rekordfart, så fanns problem som blev allt mer påtagliga när Sony släppte lös sitt nya monster i november 2000, efter en kort försening. Monstret hette Playstation 2, och vi vet ju nu att den kom att bli den bäst säljande spelkonsolen genom tiderna. Det var helt enkelt dags för Sega att kapitulera; konsolvärlden var under rask utveckling. Vi snackar en grym spelkonsol för framtidens spel, bakåtkompatibilitet för den förra generationens titlar, och en prisvärd DVD-spelare, allt i en enda ståtlig tegelsten. Familjer kunde inte låta bli att köpa PS2 i massor. Storsäljaren var så populär att hyllorna stod tomma, och många fick ställa sig i kö för att få chansen att äga en. Det säger en hel del om konsolens storhet, att den sålde rekordmycket trots de relativt få storspelen som fanns tillgängliga i början.

Inte för att de tidiga PS2-spelen är dåliga, men långt från de legendariska spel som vi minns konsolen för idag. Titlar som Dead or Alive 2, Eternal Ring, Midnight Club: Street Racing, Rayman 2: The Great Escape, SSX, Tekken Tag Tournament, Timesplitters, samt sportspelen Madden NFL 2001 och NHL 2001. Utav dessa sticker SSX ut som det bästa. Det tog över rollen som den ledande snowboardserien, som jag tidigare ansåg vara Cool Boarders. Du får leta för att hitta någon som inte lägger sin röst på ett av SSX-spelen, när det kommer till världens bästa vintersportspel.

Själv stod jag stolt vid Sega, och året slutade lika starkt som det började. Konsolen har många mästerverk, om än många dolda, men Shenmue förblir en relevant del av spelhistorien. I december kom spelet som blev min första open-world-upplevelse. Vi hade läst artikel efter artikel, i samtliga tv-spelstidningar, i väntan på att få ta del av detta underverk. Aldrig tidigare hade jag sett så mycket frihet i ett och samma spel. Många gånger drömde jag om öppna städer och fria uppdrag, men inte förrän Shenmue fick jag uppleva det på riktigt. Inte nog med att det var nyskapande med sin öppna värld, utan det var även en fullpackad och levande sådan. Karaktärerna du mötte hade sina egna liv, du hade ett jobb att sköta, det fanns spel att spela - i spelet! Storheten kan vara svår att förstå idag, men fortfarande när jag startar igång spelet så känns det som att jag upplever framtiden. Precis så kändes det även då, december år 2000. Framtiden var där, redan då.

Det gyllene Dreamcast-året såg andra dunderspel också, men det dröjde några år till innan jag lade vantarna på dessa. Speciellt måste jag nämna Resident Evil Code: Veronica, som introducerade riktig 3D-miljö till serien, och det obeskrivligt häftiga Jet Set Radio. Satan, vilken uppsättning av spel konsolen faktiskt hade! Tragiskt nog blev året det enda hela året som Dreamcast var vid livet i Europa, då Sega satte stopp för konsolens produktion tidigt 2001.

Andra klockrena tillkomster i spelvärlden inkluderade Mario Tennis, Deus Ex, Thief 2: The Metal Age, Hitman: Codename 47, Driver 2 och Colin McRae Rally 2.0, men jag känner redan skrivkrampen krypa fram! Sammanfattningsvis vill jag säga att en blandning av kvantitet och kvalitet väger mest när jag väljer konsol, och samma sak gäller om jag ska diskutera ett bra spelår. 2000 var ett år värt att minnas, som förtjänar att diskuteras och uppskattas. Stabilt flöde med spel, bred variation och många underskattade stjärnor.

Håll utkik efter nästa del av antologin, för ännu ett gudomligt spelår!