Nintendo slår tillbaka

"Nintendo nej", "katastrofalt dåligt, rent ut sagt", "trams i vanlig ordning", "de har sabbat sina chanser till 3:e-partsspel IGEN", "Wii U 2.0", "den är alldeles för stor för att vara något", "flopp", "deras hårdvaruavdelning är horribel", "de borde ju lika gärna slopa konsoler", "vill Nintendofolket verkligen ha det här", "inga nya spel kommer komma till denna", "är det ens någon som vill ha en"...

Jag har roat mig med att kolla igenom gamla nyheter gällande Nintendo Switch, eller NX som den kallades (projektnamn). Det är ingen överdrift att säga att många inte var särskilt positiva, utan kommentarsfälten var fyllda av kommentarer som dessa. Många Gamereactor-läsare jag vet anser sig ha god koll på spelbranschen uttalade sig självsäkert om hur oundviklig den totala floppen var, och att det nu bara var speltillverkning för smartphones och Playstation 4 samt Xbox One som återstod. Nintendo-fansen själva hade inte mer optimism än att de trodde att det nog skulle komma en till Nintendo-konsol efter denna sedan NX lagts ner i förtid och att de då skulle återvända till traditionella konsoler.

Det här kan man skratta åt idag eftersom det är svårt att tänka sig större felaktigheter med facit i hand. Men det tänker jag inte göra. Jag var också en av dem som hade väldigt svårt att se en slimmad version av Wii U med klen prestanda vara något gångbart alternativ i framtiden. Och det var inte ens första gången jag gjort misstaget att underskatta Nintendo. När Nintendo DS släpptes mot PSP skrev jag en artikel i papperstidningen vi då hade om att det helt enkelt inte kommer vara någon match för ultrasexiga PSP att ta över den bärbara världen. Det gick... sådär med den analysen och Nintendo DS blev tidernas största bärbara succé.

Och när Wii skulle släppas kunde jag inte för mitt liv begripa hur det skulle gå med så lite inbyggt minne, avsaknad av HDMI och klen prestanda. Det var ju som en Gamecube med sämre handkontroller. Inte heller den analysen visade sig vara utomordentligt pricksäker och Wii får väl sägas ha klarat sig helt okej. I just fallet Wii vill jag även nämna att både Microsoft och Sony själva var lika fel ute om sin konkurrent. I synnerhet Microsoft, under ledning av Peter Moore, talade ofta och gärna om vilket bra komplement till Xbox 360 en Wii skulle vara. Underförstått: köp en Wii som andrakonsol och inte vår värste konkurrent. De visste att Wii aldrig skulle bli annat än en leksak för de minsta och vågade därför hypa en konkurrent. Även här får man väl säga att misstag gjordes i prognoserna.

Varför jag tar upp detta är alltså inte att försöka gnida salt i sår eller visa hur korkade många av oss varit, utan för att visa i vilket dåligt skick Nintendo varit i tidigare. Folk har helt enkelt tyckt att det varit rimligt att helt räkna ut dem. De har med andra ord nästan gjort en Rocky och rest sig på nio och knockat konkurrensen, samt visat att spelfans är härliga människor som dock i oroväckande många fall vore en usel testpublik och farliga företagsledare.

För vad Nintendo gjort är i princip raka motsatsen till vad folk hoppats på. De har i allt väsentligt byggt vidare på Wii U, sin största konsolflopp någonsin (nej, jag räknar inte Virtual Boy), och fortsatt fila på en enhet med skärm. Enhetens utformning är dessutom på ett sådant sätt att den rimligen borde skada den egna Nintendo 3DS-försäljningen och Nintendos egna spelutbud består för ovanlighetens skull till stor del av återutgivningar av föregångarens spel.

Dessutom var det inte direkt någon felfri lanseringen, utan redan första dagarna uppmärksammades ett tekniskt fel som gjorde att Joycons kunde tappa kontrollen med huvudenheten - vars skärm dessutom kunde repas av dockan den är konstruerad för. Lägg till det den uppenbara designmissen att Straps till Joycons lätt kan träs på åt fel håll och då bli halv omöjliga att få av, något som stökar till det för barn och mer otekniska personer som faktiskt inte vet bättre.

Till detta lanserar de sedan ett Mario-spel som helt frångår seriens grundläggande principer, ett Zelda optimerat För Wii U och ger sig på rörelsekänslig fighting. En genre som aldrig annat än kraschlandat. De pensionerar den grisigt hett efterfrågade NES Classic Mini i förtid och släpper Super Nintendo Classic Mini med så grava brister i tillgången att det ett tag gick att leva på att köpa på sig enheter och sälja dyrt på nätet.

Ändå. Nu sitter vi här. Super Nintendo Classic Mini är i hög fart på väg mot fem miljoner sålda enheter. Switch redan högt ställda förstaårsförväntningar fick höjas i höstas och tidigare i veckan höjas igen, Wii U-livstidsförsäljningen är redan slagen, Nintendo 3DS säljer bättre än någonsin trots sitt hybridsyskon, Amiibos har fått nytt liv och runt knuten väntar Labo (ett annat projekt folk ilsnabbt sågat på förhand). Det är väl möjligen Nintendos smartphone-spel som fortfarande underpresterar något men det är fortfarande ohyggligt många som spelar.

Det är såklart svårt att peka på en enda grej som orsak till framgångarna, men det jag tror mer än något annat spelat roll för Nintendos del är det faktum att de sticker ut med sina produkter. Där en ny Playstation bara är en ny Playstation och en ny Xbox bara är en ny Xbox, så har Nintendos konsollanseringar blivit något annat. Som när man kunde spela tennis och bowling hemma i vardagsrummet med Wii.

Vän av ordning tycker säkert att detta funnits tidigare. Sega Bass Fishing var i allra högsta grad trådlöst (och fiskespöet lär även ha varit så känsligt att det fungerade med Segas Tennisspel), EyeToy hade rörelsekänslig funktionalitet och Mattel släppte Power Glove till NES år 1989. Men det är en milsvid skillnad på att göra saker först och att göra dem rätt. Jag hade en TyTn II-mobil från HTC som var löjligt hightech för sin tid med utskjutbart tangentbord och inbyggt Windows så jag kunde spela Monkey Island och Doom på den samt surfa på nätet, medan alla andra på sin höjd kunde skicka SMS och läsa Aftonbladet via WAP.

Ska man hårdra det var det inte mycket Iphone kunde när den släpptes som min TyTn II inte mäktade med. Men den gjorde allt det så mycket snabbare och enklare, och det är naturligtvis där storheten sitter. Att vara först är väl bra, men att göra det rätt först är ännu bättre. Det var där Nintendo hamnade med Wii, och de hade kompetensen att nyttja det på bästa sätt. Det gällde även Nintendo DS när den släpptes i Japan och USA sent 2004. Den hade två skärmar varav en var tryckkänslig. Den var enkel att använda och den undre skärmen tillförde något till spelandet. Det spelade ingen roll att PSP sprang cirklar runt prestandamässigt och i teorin kunde dela skärmen i två och uppnå en liknande effekt som Nintendos båda skärmar - det kändes gammalt. Trots att det var ett underbart stycke lyxhårdvara, kändes det som en svagare variant av Playstation 2 med sämre kontrolldon.

Resten blev ett långt segertåg där Nintendo DS krossade precis allt och Wii gjorde detsamma. Det motionerades på allvar framför TV:n Med Wii Fit på ett sätt det inte gjorts sedan Jane Fonda med pudelfrippa och kulörta benvärmare studsade fram på köpvideo, pensionärerna spelade Brain Training på ålderdomshemmen och detta nådde ut på ett sätt bättre grafik aldrig någonsin kommer förmå.

När PS Vita och Nintendo 3DS skulle släppas var det en liknande historia igen. Då hade smartphones fått sitt totala genombrott. Inför lanseringen av Nintendo 3DS handlade mycket om hur dyr enheten var, hur barn kunde få ögonskador av 3D-effekterna och om hur det glufsade i sig hela batteriet på nolltid. Men ändå. Nintendo erbjöd 3D i en tid då det var det hetaste till en bärbar enhet. Utan glasögon. Och de hade spel som Super Mario 3D Land som nyttjade detta på ett sätt som gör att vissa delar helt enkelt inte hade varit möjliga att återskapa till andra format. Det gick även att ta 3D-foton och media hakade på. Nintendo 3DS syntes överallt, medan den vanvettigt läckra PS Vita fortfarande var en sämre Playstation 3 som nu äntligen fått touch-skärm. Summan blev att utskällda Nintendo 3DS vann överlägset och 2017 hade sitt bästa år trots att Switch släpptes.

Det är just detta som Nintendo nu lyckats med igen när de lanserade Switch. För väldigt många människor idag är det helt enkelt inte möjligt att sätta sig framför TV:n och köra ett par timmar. Det är så mycket annat som pockar på uppmärksamhet om tiden, inte minst sociala medier och internet, samt såklart familj och vänner. Med Switch går det utmärkt att spela fem minuter, trycka stänga av, vara igång på två sekunder på spårvagnen och köra tio minuter till på väg mot Majorna, stänga av klämma fem minuter till på fikarasten, spela på vägen hem och sedan koppla av en halvtimme på kvällen med något av dess många intuitiva spel som passar perfekt för kortare upplevelser.

Där stora, påkostade och episka storspel är försäljningsargumenten för Playstation 4 och Xbox One - är snarare det motsatta sanningen till Switch. Där lockar istället titlar som Thimbleweed Park, Stardew Valley och Super Mario Odyssey. Otaliga utvecklare har vittnat om att deras spel av denna modell sålt bättre till Switch än till PC, Playstation 4 och Xbox One - tillsammans. Ändå är det bara en bråkdel så många som har hårdvaran.

En titel som SteamWorld Dig 2 har alla förutsättningar att vara ännu bättre till Playstation 4 än till Switch tack vare den uppenbara skillnaden i prestanda och det klart större lagringsutrymmet. Men det framstår istället som ett indiespel till sistnämnda, medan det till Switch är precis vad konsolen är byggd för. Det passar perfekt både på TV och som bärbart mys. Vi vet också via brevlådan att många av er saknat lokalt spelande. Något som nästan försvunnit trots framgångar för exempelvis Overcooked. Onlinestöd är viktigast för alla utvecklare, men Nintendo arbetar motsatt. Online erbjuds redan så bra av konkurrenterna, så därför har de gjort det lättare än någonsin att spela lokalt och konsolen har i princip lanserats utan onlinestöd. År 2018.

Jag gjorde själv en resa med bästa vännerna till Milano i höstas och spelade Mario Kart 8 Deluxe på tåget mot Arlanda i timmar, delad skärm och fyra personer. Det varvades med Puyo Puyo Tetris på flyget och till frukosten slogs det i Ultra Street Fighter II: The Final Challengers. De stunder jag fick för mig själv spenderades med Mario + Rabbids Kingdom Battle. Det handlar inte bara om att den är portabel, utan om att de bästa och största spelen är så våldsamt lämpade för ett lite mer hektiskt och kringflackande liv. Det känns liksom bara lite enklare att göra allting, och det ger konsolen en unik prägel. Att man kan ta den med sig är något som alla fattar. Alla annat den faktiskt erbjuder är nästan sekundärt. Absolut, den har bättre rörelsekänslighet än något annat jag provat (seriöst, testa Arms), skakfunktionen liknar inget annat jag varit med om och att man kan tävla i att tugga snabbt i 1-2-Switch genom att rikta den infraröda sensorn mot munnen är ju faktiskt rätt festligt.

Det är dock verkligen inte det som fått Switch att sälja, utan just fokus på hybridfunktionaliteten och spel som ligger helt rätt i tiden. Det är helt enkelt fingertoppskänsla för vad nuet behöver och en hårdvara som är designad för just detta. Missförstå mig helt rätt. Jag älskar min Playstation 4 och Xbox One, men de båda delar ungefär 90% av alla spel och beroende på om du spelar på originalenheterna eller Pro/X så finns mindre variationer. Visst drömde jag om en urstark Switch, särskilt med tanke på hur svaga Playstation 4 och i synnerhet Xbox One var vid lanseringen, men redan efter knappt ett år kan jag nätt och jämt förstå hur jag resonerade. När tiden är knapp är det Switch jag startar och när jag bara vill klämma tio minuter med något spel försöker jag hitta en ny måne i Super Mario Odyssey (utom hopprepet för den tror jag aldrig att jag tar) eller tar en snabb match Splatoon 2. Den är ett utmärkt komplement till en hel helgs mysande framför Horizon: Zero Dawn eller vansinnigt spännande sk(r)attjakt med redaktionskollegorna i Sea of Thieves under långa och alltför sena kvällar.

Resultatet har blivit att de som tycker spel blivit lite för komplicerat och vill ha mer lagom portioner så har Switch blivit det perfekta alternativet. Och de som har Playstation 4 eller Xbox One och vill ha ett komplement gör i de allra flesta fall bättre i att välja Switch för att på så sätt få helt andra spel och spelupplevelser. Och just precis där tror jag att storheten ligger. Hemligheten som gör att det går så makalöst bra för Nintendo just nu. Medan Wii mer eller mindre tvärdog redan efter tre år, tror jag inte Switch kommer ha några sådana problem. Wii hade aldrig tredjepartsspelen och var en hel generation efter. Det gäller inte för Switch som presterar förvånansvärt väl i exempelvis Doom och Rocket League, och där tredjepartsutvecklarna bokstavligen står på kö för att få ge ut sina spel så snabbt som möjligt. Och inte nog med det, de säljer dessutom bra. En sits Nintendo inte befunnit sig i sedan NES och Super Nintendo dominerade spelvärlden. Det i sig är ett bevis för att de helt enkelt lyckats hitta nya grupper av köpare de inte kommit åt tidigare.

Idag är PC-spel gångbara från textäventyr till vansinnigt grafiktunga grejer samt smartphone-spel fungerar på budget-Androider från tillverkare vi aldrig hört talas om till Iphone X. Det finns helt enkelt spel för olika nivåer av prestanda idag, och trots Playstation 4 Pro och Xbox One X presterar alltså Nintendo 3DS bättre än någonsin. Att Switch därmed skulle behöva pensioneras för att Playstation 5 och Xbox Two utannonseras känns bara befängt. Då har man inte alls förstått varför Switch går så bra hos så många grupper av gamers och icke-gamers. Kort sagt; Nintendos comeback är något som saknar motstycke i spelvärlden. Att vara ute för räkning och sedan skövla försäljningsrekord på det här viset är oöverträffat. Det visar också hur svårt det är att faktiskt förutspå vad som ska hända härnäst, och det gör det samtidigt lite roligt. Det finns absolut ingen garanti för att Playstation 5, Switch 2 eller Xbox Two kommer bli populära och det kan även sluta med ett nytt magplask.

Däremot vågar jag påstå att det nästan bergsäkert finns en garanti för att vad Nintendo än hittar på för nytänkande härnäst, så kommer sociala medier, kommentarsfälten på Gamereactor och eventuellt min blogg fyllas av inlägg som förklarar att det där nya knasiga de hittat på tyvärr inte har någon marknad eller framtid samt dömas ut som dumt. Som Labo till exempel. Kartongtillbehör till Switch. Det kan väl aldrig funka, eller hur var det nu: "Nintendo nej", "katastrofalt dåligt, rent ut sagt", "trams i vanlig ordning"...