Exklusiva spel rockar?

Vi är alla medvetna om att det pågår ett krig. Nej, jag menar inte någon av de oroshärdar som existerar på vår jord utan kriget som utkämpas mellan Sony, Nintendo och Microsoft. Vapen är de speltitlar som är "exklusiva" och enbart släpps till ett av dessa format. Det är spelen som det snackas om bland gamers och det är spelen som vi speljournalister ger mest utrymme. Men är det verkligen bra att en exklusiv titel omedelbart för mer utrymme och uppmärksamhet? Exklusiviteten har ju absolut ingenting med den grundläggande spelidén att göra och även om exklusiva titlar ibland utnyttjar hårdvaran bättre, så hjälper det inte när själva spelet inte är något att ha.

Låt oss illustrera detta med ett exempel. Motiveras skillnaden i medialt utrymme som Gran Turismo 4 (PS2), Project Gotham Racing 2 (Xbox) och F-Zero GX (GC) får i jämförelse med Electronic Arts multiformatstitel Need for Speed: Underground enbart av kvalitén på titlarna? Nej, förmodligen är det inte så. De tre förstnämnda får uppmärksamhet också därför att de är pjäser i det så kallade konsolkriget.

För förstapartstillverkarna är exklusiviteten en självklarhet. Det finns inget som skulle kunna övertyga Microsoft om att släppa Halo till Playstation 2. Det här kanske ni ser som självklart, men Sega och Atari hade faktiskt överkommelser om att släppa spel på respektive företags konsol på Jaguaren och Saturnens tid. Dock som en följd av ett domstolsutslag, men ändå. Men om vi bortser från förstapartsspelen så finns det ju även exklusiva tredjepartsspel. Även dessa får mer uppmärksamhet om de blir exklusiva. Sköter tredjepartaren sina kort rätt, kan de även få massor av uppmärksamhet när man ett halvår eller år senare överger exklusiviteten och släpper spelet till andra format. Problemet med tidsexklusivitet är självklart att de som har en annan konsol kanske ser titeln som en "motståndartitel" när den väl kommer. Lite av detta fick Splinter Cell smaka på, som säkert skulle ha sålt bättre till Playstation 2 och Gamecube om spelen släppts samtidigt på alla format. Det är en svår avvägning för utgivaren.

Jag pratade nyligen med Activision om deras True Crime: Streets of L.A. En stor titel som både Sony och Microsoft erbjudit pengar för tidsexklusivitet på. De resonerar som så att de skulle tappa mer försäljning än de skulle vinna. Men det är också en osäkerhetsfaktor. Om ett stort projekt som True Crime floppar riskerar det att dra med sig hela företaget ner i dyn och förhandspengar från Microsoft för exklusivitet över julförsäljningen måste i det läget vara mycket lockande.

Allra tydligast blir exklusivitetsfaktorn när vi tittar på maskotar. Crash Bandicoot må inte varit någon stor hjälte, men när han var Naughty Dogs Sonymaskot hade han åtminstone hyfsad status. Som multiformatshjälte har pungråttans stjärna dalat. Och aldrig har väl ett nytt Sonic-spel uppmärksammats så lite som det kommande Sonic Heroes. Visst, det har säkert även lite med kvalitén att göra, i alla fall när det gäller Crash. Det återstår att se hur bra Sonic Heroes är.

Nej, jag tror att det är dags att försöka se bakom "konsolkriget" och inse att det väsentliga är om spelet är bra eller ej. Ett bra spel som alla kan spela borde ju egentligen vara mer intressant att bevaka, skriva om, och diskutera än ett likvärdigt spel som bara ägare av en av tre konsoler kan ta del av.