Svenska
artiklar

Tidernas 20 bästa filmer (2)

Gamereactors filmredaktör presenterar den andra och sista delen av denna maffiga topplista

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Jag trodde faktiskt aldrig att det skulle gå. Efter att ha suttit i över två månader med att försöka bestämma vilka filmer som skulle platsa på vilka platser i en topplista över tidernas tjugo bästa filmer, så var jag i flera omgångar nära att ge upp. Lägga mig platt. Skriva till Petter att jag kastar in handduken och att läsarna kan få fortsätta tro att Signs eller The Expendables 2 skulle knipa förstaplatsen på en lista över mina favoritfilmer genom tiderna. Sen insåg jag att det vore betydligt roligare att faktiskt övervinna det här enorma hindret som ofta lägger sig alldeles raklång framför en när det är dags att på något sätt försöka rangordna olika grader av världsmästarbästhet.

Och till slut gick det vägen.

Det har inte varit enkelt. Speciellt inte när vi nu kommit till de sista tio platserna på listan. Tio platser bestående av flera filmer som lika gärna skulle ha kunnat aspirera på förstaplatsen hela bunten, men där olika delar vägts in för att få till den inbördes ordning så som den ser ut nu. Vän av ordning som tjuvkikat på redaktionssidan för att kolla vilka fem filmer som jag listar som mina favoriter kommer att få såväl krupp som huvudbry när det visar sig att den inte riktigt stämmer överens med det som står med på den här listan. Det finns säkert tiotusentals olika underliggande anledningar till varför min hjärna resonerat så kringelkrokigt, men framförallt beror det på att smaken hela tiden ändras. Lite som när man har en favoritlåt som man lyssnar på i sex år i sträck för att sedan upptäcka att även om den är superbra på precis alla sätt och vis, så finns det en annan låt som kanske är snäppet vassare. Samma procedur igen. Och sex år senare är vi tillbaka till den låt som vi tidigare lyssnade ihjäl oss på eller någon helt annan. Det är precis samma sak med filmer - och jag tror att det här ständigt skiftande smaktänket gör att många undviker att lista sina favoriter just för att det dels är jättesvårt att komma på vilka som ska platsa från första början, men också för att det är en färskvara som befinner sig i ett konstant skede av förändring. Så. Här har vi de tio bästa filmerna genom tiderna.

Tidernas 20 bästa filmer (2)

(10) The Thing (John Carpenter / 1982)
Kylan. Klaustrofobin. Skäggen. Paranoian. Slafsiga specialeffekterna. Eldkastarna. Morricones kusliga synthmusik. John Carpenter tog halvdan gammal 50-talsskräckis och förvandlade den till ett mästerverk i denna skruvstädstajta och nagelbitande nyinspelning där Kurt Russell och hans arbetskompisar hamnar i ordentligt med trubbel på en enslig forskningsstation mitt ute i ingenstans på Antarktis när en utomjordisk livsform tinas fram ur isen och bestämmer sig för att bosätta sig i olika människokroppar med blodbad och paranoia som följd. The Thing är proppfylld av larvigt spännande ögonblick som kommer få dig att glömma bort att andas, ljuvliga skådespelare, mästerlig regi och fenomenala specialeffekter som har en hög äckelfaktor än idag. Dessutom är det en av få filmer i filmhistorien som i princip klarat sig utan gnäll och sågningar trots att det är en nyinspelning. Bara en sån sak.

Tidernas 20 bästa filmer (2)

(9) True Romance (Tony Scott / 1993)
Tarantinos absolut bästa film är inte ens regisserad av han själv, utan av Ridley Scotts lillebrorsa Tony - som fick till precis allting rätt i den här underbara pärlan från 1993. Här finns något för alla. En söt och fin kärlekshistoria mellan Christian Slater och Patricia Arquette. Klockren humor med Brad Pitts konstant stenade inneboende till Michael Rapaports karaktär som en av höjdpunkterna. Känslostormar. Action. Oförglömliga dialoger. Ett soundtrack som inte är av denna världen. Massor av sköna referenser till gamla kultrullar. Och den där scenen mellan Dennis Hopper och Christopher Walken som alla pratar så varmt om efter att ha sett filmen är precis så bra som alla säger - om inte ännu bättre. Det finns ingen annan scen som är lika svettigt intensiv som den är hjärtskärande och dessutom så löjligt välspelad att det magiska skådespeleriet från såväl Walkens som Hoppers sida får det mesta som fastnat på den vita duken genom åren att blekna i jämförelse. Jag kan ärligt talat inte komma på två skådespelarinsatser som imponerat på mig lika mycket som herrarna gör i scenen i fråga. Det är ren och skär filmmagi under de drygt tio minuter som Walken förhör Hopper som vägrar vika ner sig trots att han förstår att följderna inte kommer bli särskilt trevliga. Jag får gåshud bara av att tänka på det hela. Så. Djävulusiskt. Bra.

Tidernas 20 bästa filmer (2)

(8) Unforgiven (Clint Eastwood / 1992)
Det går knappt att tänka på westernfilm utan att i samma veva få upp en bild av Clintan i huvudet. Pröva. Det hinner inte ens gå två nanosekunder innan du tvingas inse att Erik Nilsson Ranta har rätt och obönhörligen hålla med om att det är helt och fullt omöjligt. Unforgiven är garanterat en stor anledning till varför du ser den snart 90-åriga farbrorn i ditt inre varje gång du föreställer dig en film som på ett eller annat sätt har med westerngenren att göra. Det är ett lika stort kärleksbrev till genren (framförallt till giganter som John Ford och Sergio Leone) som det är ett starkt och tårfyllt farväl till densamma. Clintan står för en av sina bästa rolltolkningar i rollen som åldrad revolverman ute på ett sista uppdrag och har gott sällskap av kunggubbar som Morgan Freeman och Gene Hackman. Det är spännande, gripande och välspelat så inåt helsike. Och nej, Metallica är gudskelov inte med i filmen.

Tidernas 20 bästa filmer (2)

(7) The Sting (George Roy Hill / 1973)
Paul Newman och Robert Redford visade världen att de var som gjorda för att spela tillsammans med varandra på den vita duken redan i Butch Cassidy & The Sundance Kid från 1969 där deras kemi var magisk från första till sista sekund. Men det var fyra år senare som samarbetet togs till helt nya nivåer och bar frukt på ett sätt som än idag saknar motstycke när det kommer till grymt samspel mellan två skådespelare. Tacka regissören George Roy Hill (som även låg bakom Butch Cassidy-rullen) för det. Hill återförenade stjärnorna i The Sting och skapade i samma veva filmhistoria med inte bara en av de bästa kuppfilmerna genom tiderna, utan också en av de allra bästa filmerna som någonsin sett dagens ljus. Den här lekfulla berättelsen lever mycket på samspelet mellan de båda herrarna i huvudrollerna, men också på Hills klanderfria komiska tajming och perfekt uppfångade tidsanda. Här finns också gott om överraskningar. Manuset lurar en gång på gång med knorrar och vändningar som bara gör upplevelsen ännu trevligare. The Sting blandar snyggt mellan humor och allvar - men mest av allt är den en enda lång påminnelse om att världen skulle varit en bättre plats ifall Newman och Redford gjorde fler filmer tillsammans.

Tidernas 20 bästa filmer (2)

(6) Once Upon a Time in The West (Sergio Leone / 1968)
Bara en sån sak som att det inte yttras ett enda ord under de första fjorton minuterna och istället bjuds på en hel uppsjö av snygga närbilder på svettiga ansikten tillhörande tre hårdkokta typer samt ett gnisslande ljud från en vindsnurra på en ödslig tågstation gör att Once Upon a Time in The West sticker ut från mängden - på bästa tänkbara sätt. När sen Charles Bronson strax därefter gör entré med en av filmhistoriens tuffaste replikväxlingar ("Did you bring a horse for me?") som följd är det bara att kapitulera fullständigt för Sergio Leones briljans och bara låta sig svepas med i det som är tidernas överlägset bästa westernfilm. Bronson, med sitt fårade stenansikte, är perfekt som den fåordiga huvudpersonen Harmonica, men det är mysgubben Henry Fonda som stjäl showen i rollen som skoningslösa mördaren Frank. En rolltolkning som chockade en hel filmvärld då Fonda hade gjort sig ett namn på att spela helyllefigurer och andra godhjärtade typer tidigare under sin karriär. I den här filmen får han blodet att isa med en av filmhistoriens bästa skurktolkningar. Lägger man sen till Morricones sedvanligt underbara musik och Leones öga för det visuella (scenen där Frank dyker upp första gången är så snygg att det svider i huvudet bara av att tänka på den) har man liksom alla beståndsdelar som krävs för att kalla en film för ett renodlat mästerverk.

Tidernas 20 bästa filmer (2)

(5) Halloween (John Carpenter / 1978)
Mario Bava gav liv åt slashergenren på allvar med skräckfilmen Bay of Blood från 1971 som innehöll korkade ungdomar som mördades på diverse makabra vis och det mesta annat som vi än idag förknippar med genren, men det var John Carpenter som gav den klass med sin stilstudie i svinsnygg skräck från 1978. Med uppenbara influenser från Bob Clarks läckra skräckfilm Black Christmas som kom fyra år tidigare låter Carpenter filmen krylla av långa och tjusiga steadi-cam-åkningar (kryddade med ett magiskt synth-soundtrack) som känns närmast hypnotiska att titta på. Han är också smart nog att inte låta tittarna få veta för mycket om ondingen Michael Myers. Vi vet att han är ondskefull så in i bomben och tycker om att mörda människor till höger och vänster. Mer än så behöver vi inte veta. Är han någonting övernaturligt eller bara en människa med grava psykiska störningar? Det lämnar Carpenter, tack och lov, till vår fantasi. På skådespelarfronten blandas högt och lågt. Jamie Lee Curtis visar att tjejerna i slasherfilmer kan vara någonting annat än blonda bimbos med IQ-nivåer i samma klass som ett par bättre begagnade joggingskor med sin tolkning av en av de bästa skräckkaraktärerna genom tiderna, medan Donald Pleasence överspelar så mycket att det nästan blir pinsamt att kolla på gubben. Men inte ens det sänker helheten och ser man till ren stämning, spänning och hantverksskicklighet har Carpenters klassiska skräckfilm få övermän. Halloween, eller Alla helgons blodiga natt (som den hette på svenska och för ovanlighetens skull är snyggare än originaltiteln), är en tidlös klassiker som fortsätter att skrämmas - år efter år.

Tidernas 20 bästa filmer (2)

(4) Gudfadern (Francis Ford Coppola / 1972)
Den eviga frågan. Gudfadern eller Gudfadern 2. Vilken är egentligen den bättre filmen? Ett jättesvårt val. Ungefär som att välja ut sitt favoritbarn - av två möjliga. Fast ännu lite svårare. Jag tycker båda filmerna är bra på olika sätt, men i slutändan är det ändå den första filmen som ligger mig varmast om hjärtat. Mycket tack vare Marlon Brandos magnifika tolkning av Don Corleone och Al Pacinos underbara underspel som ger sån tyngd åt Michael - familjens vita riddare som sakta dras in på brottets bana. Ettan har också fler minnesvärda ögonblick. Brandos första scen med den lilla, lilla kattungen. Luca Brasi som sover med fiskarna. Caans världsrekord i exploderande blodampuller. Apelsinhandlandet. Pistolen på toaletten med tillhörande restaurangbesök. Tessios ändrade färdrutt. Francis Ford Coppolas fina tolkning av Mario Puzos tegelsten till bok är en vacker, stämningsfull och stark berättelse om de speciella banden inom en familj.

Tidernas 20 bästa filmer (2)

(3) Suspiria (Dario Argento / 1977)
Dario Argentos mästerverk har mer än lovligt bedrövliga skådespelare. Det är ingen idé att påstå någonting annat. Vi snackar några snäpp sämre än vad som finns i många riktigt ruttna B-filmer som vanligtvis brukar ha med en mycket tjock och trött Steven Seagal på omslaget. Och ändå får den tredjeplatsen på en lista över tidernas bästa filmer? Jamenjovisst. Det finns nämligen ingen, absolut ingen, skräckfilm som lyckats fånga upp känslan av att befinna sig mitt i en mardröm på samma förtrollande sätt som Suspiria. Det är en uppvisning i snygga kameraåkningar, Techinocolor-febriga färgsättningar som för tankarna till gamla tiders musikaler och Goblins hypnotiska soundtrack som du aldrig någonsin kommer glömma efter att ha hört det första gången. Jag förstår att den här placeringen kommer sticka många i ögonen. Det är inte alltid lätt att bortse från den typen av horribla skådespeleri som återfinns i Suspiria och handlingen om en ung tjej som börjar på märklig balettskola som styrs av elaka häxor (!) är knappast sånt som känns inbjudande för den stora massan. Men för mig bidrar det bara till att ytterligare öka den märkliga känsla som filmen formligen expressbudar till ens kropp. Känslan av att inte riktigt förstå vad som händer framför ens ögon. Precis som i en mardröm där du vaknar upp kallsvettig efter att ha bombarderats med starka sinnesintryck och sen inte riktigt kan greppa vad som egentligen hände. Det är en skräckfilm som inte liknar någonting annat - en film lika läskig som den är vacker.

Tidernas 20 bästa filmer (2)

(2) Toy Story 3 (Lee Unkrich / 2010)
Om det är något som historien lärt oss, så är det att tredjefilmer i filmserier är oerhört svåra att få till. Men den som oroade sig för att Pixar skulle göra en Gudfadern 3 eller Stålmannen går på en krypto-nit när säcken med de levande leksakerna skulle knytas ihop kunde sluta oroa sig redan under den inledande minuten av filmen. Pixar lämnar inte ett endaste öga torrt med sin avslutande del i Toy Story-trilogin (som dock kommer utökas med en fjärde del som har premiär 2019). Det är ett värdigt avslut för cowboydockan Woody, rymdgubben Buzz och de andra leksakerna där man på ett lysande sätt fångar upp den lekfulla glädje som ungar känner när de leker med sina leksaker, men också vemodet och sorgen över att ta farväl av någon eller några som man verkligen tycker om. Man gråter. Man skrattar. Men mest av allt mår man bara riktigt jäkla bra under de 103 minuter som filmen klockar inpå. Toy Story 3 är lika delar en perfekt hyllning till gamla skolans fängelsefilmer där en rymning planeras som det är en oerhört hjärtvärmande berättelse om att släppa taget om något/någon för att gå vidare i livet. Michael Keatons Ken-karaktär får en att gapskratta gång på gång och den lilla luriga telefonleksaken som är som hämtad från en gammal fängelsefilm (en sån som Steve McQueen mest troligt finns med på ett hörn i) är omöjlig att inte älska av hela sitt hjärta. Toy Story 3 är Pixars allra finaste stund som filmskapare och utan tvekan en av mina absoluta favoritfilmer genom alla tider.

Tidernas 20 bästa filmer (2)

(1) Taxi Driver (Martin Scorsese / 1976)
Jag vet. Vi har alla blivit rätt spyless på att så många genom åren på ett eller annat sätt gett sig på Robert De Niros ikoniska "You talkin' to me?"-sekvens från Martin Scorsese kronjuvel från 1976. Men det förminskar knappast magin i den här tekniskt fulländade och makalöst välspelade berättelsen om krigsveteranen Travis Bickle (De Niro) som bestämmer sig för att städa upp bland samhällets bottenskrap i New Yorks undre värld i hopp om att finna en mening med sitt liv. Bernard Hermanns febriga musik känns som klippt och skuren till de inre demoner Bickle kämpar mot och Scorseses filmspråk med okonventionella kameraåkningar gör Taxi Driver till en otroligt häftig åktur som man aldrig glömmer efter första titten. Det är en våldsam, gripande och otroligt stämningsfull berättelse där De Niro gång på gång visar varför han, trots en hel del skitfilmer de senaste tjugofem åren, klassas som den kanske bästa skådespelaren genom tiderna. I Taxi Driver är han magisk. Varje sekund som han är med (och det är gudskelov många sekunder) är som att titta på en instruktionsfilm i hur man som skådespelare går in och äger en scen. Han fångar upp ensamheten och trasigheten hos Bickle på ett makalöst sätt och även om Harvey Keitel och en väldigt ung Jodie Foster också storspelar, så är det ingen som riktigt rår på De Niro och hans totala dominans i huvudrollen. Och tro mig, det finns så oändligt mycket mer än bara den där "You talkin' to me?"-scenen som så många slänger ur sig utan att ens ha sett filmen. Taxi Driver är för mig tidernas absolut bästa film.



Loading next content


Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy