Svenska
artiklar

Var har du din spelsjäl?

Många förlorar sig på vägen och tappar sitt sug efter spel och dess upplevelser. Här hör du en som snabbkurerat en sådan åkomma.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Varför gillar du spel egentligen? Jo, jo, det är roligt, jag vet. Men varför gillar du EGENTLIGEN spel? Var det timmarna bakom din gråa fyrkant med Super Mario Bros som fick dig att fångas som en fjäril i en håv, eller var det Sonics eviga springande på Segas 16-bitarsvidunder som verkligen sög in dig? Vi har alla ett speciellt minne av varför vi älskar spel, oavsett plattform, men det händer ibland att man förlorar minnet på vägen. Kanske är det tentor eller prov som stör, kanske är det kärleken som förleder dig eller kanske är det jobbets frukter som dig förför. Förr eller senare frestas vi att svaja av spelstigen och ibland tvingas vi av den. Så även mig, men jag kan berätta detta för er. Det är alltid ens skyldighet att finna tillbaka till stigens rättmäktiga väg, ty det är där vi hör hemma. Det var också därför som jag själv under ett par dagar för en tid sedan helt omslöt mig av spel för att finna min kärna, det som en gång ledde mig rätt. Och denna resa vill jag gärna dela med mig av.

Det började en torsdag morgon. Trött, men äntligen ensam, satte jag mig vid mitt skrivbord och plockade fram listan över ospelade och icke-avklarade titlar som jag har i min samling. Jag är nämligen extremt ordningsam med mina spel och har därigenom en omfattande lista på samtliga i min samling, organiserade med detaljer, egna betyg, med mera. Detta kan av många uppfattas som märkligt, rent av galet, men det är fel. Det är excentriskt. Hur som helst så ögnade jag genom listan under en timmes tid som innehöll en hel del suckande och en stor mängd kaffe. Till sist pirrade det till när mina ögon nådde Police Quest 3: The Kindred. Ett äventyrsspel är nog perfekt medicin, tänkte jag, och påbörjade installationen. När så, efter en del trixande, spelet startade och ljudet av interna PC-högtalare hördes i all sin prakt, så mös jag och överfölls av nostalgins kraftfulla famntag. Denna gång skulle jag klara Police Quest 3, det visste jag, ty aldrig hade jag varit så bestämd förut (plus att jag hade skrivit ut lösningen).

Medan jag febrilt försökte kontrollera polisbilen som man påtvingas styrning över, vilket inte är så lätt när spelets hastighet styrs av en processorhastighet som vida översteg spelmakarnas vida fantasier, så började jag fundera. Var verkligen detta ett så bra spel som jag kom ihåg? En fjärdedel av spelets längd är ju enbart på grund av omstarter för att man missat en viktig detalj och handlingen i sig är inte särdeles engagerande. Men likväl kände jag sug att spela klart det, vilket tog ungefär ett par fem timmar och kändes skönt. En gnista hade återvänt till min spelsjäl och ett sug för spelande hade återkommit. Jag var tvungen att kasta mig över ett nytt offer i mina överfulla spelbokhyllor. Min äventyrslystnad hade blivit mättad och jag kände mig redo för större utmaningar, mer faror och ett djup som överstiger det mesta. Min blick stannade på ett spel som i alla fall uppfyller två av dessa kriterier.

Eye of the Beholder II: The Legend of Darkmoon var rollspelet som egentligen fångade mitt intresse genren på det glada 90-talet. Jag mindes så väl de kalla, mörka korridorerna med faror som lurade bakom varje hörn, och det var också därför som jag nu öppnade mitt obrutna exemplar av spelet. Det kändes heligt och inte blev det mindre heligt när åskväder hördes både från mina PC-högtalare men också utanför mitt fönster. Jag gjorde både mig själv och mitt sällskap av fyra hjältar som jag skapat redo att besegra det mörka templets faror. Spänningen var olidlig, minst sagt...

Men så dog jag fyra gånger på lika många försök och spänningen byttes ut mot irritation och grov misshandel på dator. Likt min förträngning av de gamla äventyrsspelens dead-ends så hade jag förträngt hur svåra rollspel på PC egentligen var på 90-talet. I alla fall i jämförelse med dagens gelikar. Efter ett mer kontrollerat spelande lyckades jag komma någon vart och återfann också då känslan från förr där spelets atmosfär verkligen kom till sin rätt. Jag kände mig dock handikappad efter ett par timmars spelande eftersom jag inte ritat någon karta över Darkmoons klaustrofobiska katakomber. Det var nämligen också en sak jag förträngt, behovet av total inlevelse, spelet hjälper dig inte i upplevelsen utan du får skapa mycket av den själv vilket bland annat kräver ritande av kartor. Jag insåg att jag inte skulle komma längre med Eye of the Beholder II: The Legend of Darkmoon. Solen var på uppgång och jag kom ihåg hur länge jag egentligen slet för att komma bara ett par nivåer ner i det beryktade templet. Jag gick och lade mig men med en otrolig speldag i åtanke och en nyfunnen glöd. Den natten drömde jag om äventyr och upplevelser, uppspelt om att jag hade flera dagars liknande händelser att se fram emot.

Och när jag vaknade nästa dag, tittade på listan och installerade remaken av Sid Meier’s Pirates! så sa det egentligen bara klick. Pirates! var ett spel som man med andakt satt och spelade på kompisens brors Commodore 64 och oavsett hur omöjligt det var utan karta så njöt man av varje sekund. Nu satt jag så framför en omgjord version med samma enkelhet och egentligen samma avsaknad av djup som både Police Quest 3 och Eye of the Beholder II så fattade jag galoppen. De var egentligen samma oavsett när eller hur de gjordes. Som ett ljus gick det upp för mig att oavsett ett spel egentligen är eller var så är det samma punkt hos en som attraheras. Alla spel försöker delge en känsla, en resa om man så vill, som ska få dig att förundras och njuta. Det är i alla fall så jag vill tänka att utvecklarna har som mål (även om man ibland undrar). Under resterande dagar spelade jag i alla fall Sid Meier’s Pirates! hela tiden. Jag varken åt eller drack, bara seglade, sänkte och dansade för att bli Karibiens största pirat. Och det är i sanning det spel handlar om. Ett sätt att nå vår själ för att ge den en stunds frihet från vardagens tentor, kärlek eller jobb. Så låt din spelsjäl sväva fritt för ett tag. Det tänker jag i alla fall göra.

Var har du din spelsjäl?
Var har du din spelsjäl?
Var har du din spelsjäl?
Var har du din spelsjäl?
Var har du din spelsjäl?
Var har du din spelsjäl?
Var har du din spelsjäl?
Var har du din spelsjäl?
Var har du din spelsjäl?
Var har du din spelsjäl?
Var har du din spelsjäl?


Loading next content


Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy