Vi spelar PS Vita

Det ska sägas direkt, jag älskar min Nintendo 3DS och jag tycker dess första år har varit oändligt mycket starkare än motsvarande för Nintendo DS. Däremot tycker jag inte den rent spelmekaniskt tillför särskilt mycket eftersom största nyheten är den 3D-effekt som fullständigt mördar batteritiden och som dessutom inte ens fungerar i de spel där man ska använda den inbyggda gyron och som alla helt enkelt inte kan se oavsett.

Kort sagt är det en ovanligt konservativt byggd enhet Nintendo släppte och som faktiskt inte ens fixar några av föregångarens största brister, nämligen avsaknaden av en andra analogspak eller en skärm som är så pass högupplöst att man åtminstone ska kunna surfa på den obehindrat. Det är just därför det känns så roligt att Sony istället lyhört nu kliver fram med PS Vita. Till skillnad från Nintendo så vågar Sony satsa på något nytt samtidigt som man hörsammat kritiken mot föregångaren PSP.

Därför, och låt mig slå fast detta direkt, är PS Vita en helt formidabelt underbar enhet att använda och det är med största förtjusning jag haft förmånen att få ge mig i kast med nästan alla dess premiärtitlar. Vad Sony skapat är hardcore-spelarens våta dröm, en portabel spelenhet där man inte tagit några genvägar för att få med alla nödvändiga funktioner och lite till.

Det betyder i praktiken att vi från och med nu slipper nödlösningar där förstapersonsskjutare inte riktigt går att spela för att det saknas dubbla analogspakar, vi slipper fippla med friendcodes för att kunna spela online, vi får använda våra riktiga konton från PSN, vi kan bygga på trofésamlingen, vi kan faktiskt använda enheten för riktiga appar och vi behöver inte offra någon prestanda bara för att vi väljer att spela bärbart.

Lägg till det att Sony haft vänligheten att stuva in en 5" stor AMOLED-skärm på som nära håll upplevs som fullständigt enorm och som är så ljusstark att spelande utomhus i soligt väder inte är några som helst problem. Jag talar av egen erfarenhet efter att ha visat nya Uncharted: Golden Abyss för några internationella kollegor i strålande Los Angeles-sol under förra veckan. Och Sony har som vanligt heller inte knusslat med ljudet, utan med ett par schyssta lurar inpluggade har man verkligen något att se fram emot.

Om vi avrundar teknikgenomgången med att tala om att skärmen är tryckkänslig och att PS Vita stödjer 3G-uppkoppling och wifi så börjar det framträda en bild av ett fysiskt omfångsrikt batterimonster av sällan skådat slag. Men med tanke på att jag sällan får ut ens tre timmars speltid från min Nintendo 3DS så tycker jag tvärtom att Sony gjort ett milt sagt fullgott jobb. Under mina egna högst ovetenskapliga fältstudier har jag nämligen kommit fram till att jag får ut runt fem timmars speltid med wifi:n avslagen.

Något som därmed gör att PS Vita är nästan dubbelt så bra som värste konkurrenten Nintendo 3DS, och även ett märkbart steg uppåt från PSP. Däremot går det inte att komma ifrån det faktum att det kraftfulla batteriet, de dubbla analogspakarna och den enorma skärmen gör att detta omöjligen kan kallas för en fickvänlig spelenhet.

Jag får helt enkelt inte ned den i en normal jeansficka, och tvingar jag ned den känner jag hur det trycker och bänds i PS Vita på ett sätt som knappast är mumma för enhetens livslängd. Tvivlar även på att analogspakarna mår särskilt bra av omild fickbehandling. Sanningen är nog att man till sin PS Vita bör skaffa något slags fodral och sedan förvara enheten i en väska redan dag ett om man har tänkt att ta med sig den på resor.

En väska är för övrigt inte det enda du bör skaffa till din PS Vita. Ett minneskort är nämligen ett absolut måste. Många spel, däribland Uncharted: Golden Abyss, går inte ens att spela utan det. Den PS Vita man köper för 2500 riksdaler utan 3G-stöd är kort sagt i praktiken egentligen minst en femhunka dyrare ändå av den enkla anledningen att minneskorten är direkt svindyra. Tänk Microsofts prissättning av hårddiskar för att få en uppfattning om var Sony valt att lägga sig.

Och man fyller upp dem snabbt. Det 8 gigabyte stora kort jag köpte med min enhet från Japan fylldes oroväckande snabbt, och när redaktionen till slut fick en enhet att testa från Sony var jag oändligt tacksam över att få ett kort på 16 gigabyte. En av de finaste grejerna med PS Vita är ju den mer förmånliga prissättningen när man laddar ned spel till enheten istället för att köpa dem på kassett. Dels slipper man släpa med sig kassetter, vilket ju gör enheten mindre smidig på resande fot, och dels så sparar man pengar.

Nu tänker säkert några av er: "Jaha, men jag tänker bara köpa spel på kassett så det där beror inte mig ändå". Fel. Helt fel. Tvärtom, Sony har tagit med sin småtråkiga tradition av obligatoriska spelinstallationer till PS Vita, och den som stoppar i sin kassett måste också installera lite av spelet, vilket stjäl minne. Av dessa anledningar krävs som sagt minne och åter minne om man vill kunna ha med sig en hygglig samling spel, oavsett om det är nedladdning eller kassetter som hägrar.

När man startar sin PS Vita möts man av ett rejält annorlunda gränssnitt jämfört med vad vi haft i Playstation 2 och i synnerhet Sonys senaste enheter som haft det så kallade XMB-systemet. Något många prisat, men som samtidigt varit väl sterilt och ofta krävt på tok för många klick för att man ska hitta det man vill ha. Med PS Vita har Sony tänkt helt annorlunda. Nu är det luft och stora bollar som gäller istället och allt är anpassat för den tryckkänsliga skärmen.

Upplägget påminner om Androids sidor där man kan flytta om och justera alla ikoner precis som man vill ha dem, göra individuella bakgrunder för varje sida och liknande. Något som faktiskt är direkt oförskämt smidigt och som jag fastnat för direkt. Allt går dubbelt så snabbt att göra som med XMB-systemet, och jag vill särskilt prisa hur man hanterat öppnandet av spel och appar. Man tas nämligen direkt till en sorts startsida kallad "LiveArea" som innehåller en direktlänk till spelets officiella hemsida, en direktlänk till DLC för spelet ifråga, information om vad ens polare gjort i spelet och såklart en knapp för att faktiskt starta det.

I början kändes konceptet ovant, men det har onekligen fördelar och gör PS Vita rolig att jobba med. Det går även att trycka på Playstation-knappen för att komma ut i enhetens menyer igen och det går även att ha fler program öppna samtidigt. Trevligt om man exempelvis kör fast i ett spel och måste kolla någon FAQ om hur man kommer vidare eller liknande. Via en enhetshanterare kan man sedan stänga öppna program eller återuppta dem.

Det här gör det lätt att exempelvis ta egna bilder från alla spel och sedan med ett enkelt knapptryck ladda upp dem på Twitter för att visa vad man håller på med. Bildfångaren är överhuvudtaget en god idé som jag hoppas kommer utnyttjas av alla spel framledes och även att utgivarna vågar ta bort alla fula logos som klistras över de screenshots man tar. Önskvärt vore även en bättre kvalitet på bilderna, men jag antar att "beggars can't be choosers" och tills vidare är det fantastiskt att vi äntligen fått denna möjlighet som sedan årtionden varit standard till PC.

Enda kruxet är att filhanteringen till PS Vita inte är av det smidigare slaget. Allt måste nämligen göras från PS Vita-skärmen och det går inte bara att koppla in den i en PC, markera alla filer i Utforskaren och klicka på 'kopiera'. Ett separat program och lite handpåläggning i menyerna krävs innan man kan ladda över alla alster. Förmodligen är det något slags kopieringsskydd som jag dock befarar kommer ge fler biverkningar än den verkligen skyddar.

En av de stora funktionerna som Sony slagit på stora trumman för inför PS Vita-premiären är möjligheten att spela multiplayer med Playstation 3 på bara ett spel. En funktion som nyttjas i bland annat Wipeout 2048 och det finns även andra kombinationsmöjligheter mellan Sonys båda format. Och det fungerar, brasklappen är väl att det är rätt krångligt att få det att göra det, vilket lär förhindra den ändå ganska roliga funktionen från att bli den hit det förtjänar att vara.

Även om det ännu är magert med appar märks redan nu Sonys ambition att göra det här till ett seriöst komplement till ens smartphone. Google Maps finns redan att använda och tjänster som Facebook, Skype och Twitter samt mycket annat är på väg. Sägas ska dock att min Samsung Galaxy SII är betydligt bättre att surfa med, betydligt bättre på att hantera Google Maps och det virtuella tangentbord jag använder, SwiftKey, är markant mycket bättre än Sonys egna.

Jag kan inte svara på vad det här beror på, men om Sony verkligen vill att vi ska köpa appar till PS Vita och använda dem, så måste de få dem att fungera bättre än de gör idag. Och man måste definitivt göra det lättare för oss nordbor att skriva med våra specialtecken å, ä och ö. Som det är just nu fungerar det inte nog smidigt, helt enkelt.

En app Sony är extra stolta över är Near, en rak plankning av Nintendos Street Pass. Sägas ska dock att den i nuvarande skick inte ens är i närheten av att kunna konkurrera med just det Nintendo gör så bra. Sonys system är betydligt krångligare att använda och tycks dessutom ha en förkärlek för att hitta mig själv som en tänkbar person att spela med i min närhet, och även andra personer som finns i min omgivning visar sig vara just jag själv.

Detta behöver putsas på rejält, och är just en av de där grejerna som visar att Sony nog ändå inte riktigt förstått varför det går så bra för Apple och Nintendo med deras användarvänlighet. Flest och mest avancerade funktioner är bara bra om det faktiskt är vad folk efterfrågar och kan använda.

Nå, det är ju framför allt spel PS Vita främst ska användas till och som jag slagit fast vid flera tillfällen i denna artikel är det just på detta den briljerar. Att den är för stor för att kunna stoppa i en ficka kunde jag inte bry mig mindre om. Ska jag någonstans i jeans och t-shirt vill jag inte ha fickorna fulla med elektronik ändå, och ska jag resa någonstans så har jag en ryggsäck.

De dubbla analogspakarna ger verkligen spelandet helt nya möjligheter och jag har redan kommit på mig själv med att hellre spela Blazblue: Continuum Shift Extend och Ultimate Marvel vs Capcom 3 till PS Vita än Playstation 3 även fast jag är hemma. Det är ett fullgott substitut helt enkelt, och jag skiter i att Uncharted: Golden Abyss inte är lika snyggt som Uncharted 3: Drake's Deception. Det är bara första generationens spel ännu och de utklassar de tidigaste spelen till HD-tvillingarna.

Byggkvaliteten i PS Vita känns överhuvudtaget gedigen och trots att exempelvis Samsung Galaxy Nexus har högre upplösning på skärmen upplevs den som knivskarp med bra färgåtergivning. Knapparna är oväntat små och analogspakarna känns och underdimensionerade men gör sitt jobb gott och väl. Det gäller även styrkorset som känns bättre än det man hittar till både Playstation 3 och Xbox 360.

Kameran lämnar väl en hel del i övrigt att önska, men är främst tänkt att användas för spel och mikrofonen tycks också fungera utmärkt. Den omtalade plattan på baksidan fungerar precis lika bra som en tryckkänslig skärm. Även om jag inte sett den användas till särskilt mycket bra saker ännu så länge, möjligen undantaget Little Deviants, så ska det bli kul att se vad kreativa spelskapare kan göra med möjligheterna.

Sammantaget råder det för mig ingen tvekan om att PS Vita är hardcore-spelarens bärbara dröm. Även om storsatsningarna hittills mestadels bestått av portabla och bantade versioner av spelserier från Playstation 3, så lär de där riktiga dräparna komma tids nog. Håll tummarna för att folk ger Sonys nya bärbara enhet chansen, för nu har man äntligen fixat de problem som PSP trots allt hade och ett mycket bättre verktyg än såhär för att kunna spela på resande fot än såhär kan man knappast begära.