Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Startsidan
artiklar

De tio bästa Soulsborne-bossarna, enligt Gamereactor

Dark Souls-serien och Bloodborne innehåller många blodtörstiga bestar som är redo att kladda sönder alla spelare som är modiga nog att utmana, men vilka är egentligen mest minnesvärda?

Vi på redaktionen har dött oräkneliga gånger genom Dark Souls-serien och Bloodborne och svurit oss blåa inför alla blodiga vidunder vi har mött. Med 139 stycken bossar totalt finns det en hel del att älska och att hata. Diskussionerna har varit heta om vilka bossar som faktiskt är fläskigast och vi har här listat tio stycken vi känner lite extra för. De är inte listade i ordning utan dessa är kort och gott de vi anser vara bäst. Givetvis förekommer det groteska mängder spoilers fortsättningsvis och har du inte spelat dessa spel ännu men har planer på att göra det bör du styra din skuta åt ett annat håll, just nu.

De tio bästa Soulsborne-bossarna, enligt Gamereactor

Gehrman, the First Hunter - Bloodborne

"Gode jägare. Du har gjort bra ifrån dig. Natten är nära dess slut. Nu skall jag visa dig barmhärtighet. Du kommer dö, glömma drömmen och vakna under morgonsolen. Du kommer befrias - från denna fasansfulla jägares dröm."

Det är hit vår outtröttliga kämpaglöd har tagit oss. Den gamle rullstolsbundne mannen Gehrman, som vi har sett och sökt vägledning hos i Hunter's Dream flera gånger fram tills nu, sitter vid foten av det enorma träd som överblickar vår drömska fristad. Han vet att vår resa är vid sitt slut, han har väntat på oss. När vi får valet att ge honom vårt liv eller inte vägrar vi givetvis. Vi har inte kommit såhär långt och skrattat döden i ansiktet otaliga gånger för att välkomna den med öppna armar på mållinjen. Den gamle mannen reser sig ur sin rullstol. Gehrman har anslutit sig till jakten.

Hastigheten och den rovlystnad som den gamle jägaren angriper oss med chockar så till den vida grad att vi åker på ett par smällar med hans långa, respektingivande lie innan vi hinner reagera. Den följande striden har allt som vi älskar med seriens bosstrider. Det är snabbt, våldsamt och dynamiskt men det är inte bara utmaningen och spelbarheten som kampen erbjuder som gör konfrontationen med Gehrman så trollbindande. Det är hur vacker situationen är som verkligen stannade med oss i efterhand. Musiken är bitterljuv och somber i sin ton och spelplanen är täckt av vita blommor, vilket för tankarna till den legendariska striden mellan Snake och hans mentor i Snake Eater. När Gehrman efter mycket blodutgjutning och svettningar faller är tillfredsställelsen lika stark som sorgen över att en fantastisk upplevelse är vid sitt avslut.

De tio bästa Soulsborne-bossarna, enligt Gamereactor

Pontiff Sulyvahn - Dark Souls III

Irithyll of the Boreal Valleys genomvackra horisont fick oss att andas ut en kort stund, liksom ta in hela atmosfären och känna ett egendomligt lugn i kroppen. Vi var självklart väl medvetna om att staden framför våra fötter skulle husera något mer än bara norrsken, elakare än fallande snö, mörkare än natten ovan. Så var också fallet. "Stor kyrka husar ofta fläskig boss", varenda klåpare som någon gång ränt omkring i en From Software-titel känner till det. Pontiff väntar.

Som en giftassugen brud går vi sakta mellan kyrkbänkarna med vår man till mötes. Vi har drillats hårt av andra bossar, och vet nog hur denna kamp ska dansas till seger. Med minutiös precision rullar vi undan det första sabelsvepet och ska precis börja jabba honom i sin försvarslösa ryggtavla när ännu ett hugg viner förbi i periferin. Två, träff. Tredje golvar oss, helvete! Fyra. Fem, rulla då! Sex... Sulyvahn må vara den mest stamina-krävande sate vi mött hittills, och det krävs disciplin och välsmorda reflexer för att trycka ned honom till sin andra fas där en våldsam följa John-lek inleds. Helt plötsligt har vi två stycken brudgummar som likt ett par onda tvillingar kopierar den andres rörelser. Kyrkbataljen testar inte bara vår finess, utan också att använda stridsgynnande accessoarer till vår fördel. I detta fall kommer de utan staminahöjande smycken på nävarna aldrig gå vinnande ur bröllopsceremonin, och Pontiff tager oss.

De tio bästa Soulsborne-bossarna, enligt Gamereactor

Artorias of the Abyss - Dark Souls

Ständigt under helvetesmarschen igenom Lordran blir man påmind om den store krigaren Artorias, riddaren som begav sig till avgrunden för att besegra mörkret. Efter att ha tagit sig förbi Ornstein och Smough är det lätt att anta att man i typisk japansk stil skulle möta de resterande tre riddarna i Lord Gwyns tjänst för att nå slutbossen - Men detta antagande visade sig vara helt fel. Efter att ha dräpt den forne guden Gwyn och gjort sitt val om huruvida man ville släcka eldarna eller inte var spelet över. Spelet och upplevelsen var ju givetvis inte sämre för det, men det var svårt att låta bli att undra vem denne Artorias var. Vem kan vara så viktig att Sif, den majestätiska vargen, vaktade hans grav? Flera föremål var dessutom uppkallade efter krigaren och hans närvaro var ständigt påtaglig i Lordran.

Efter att ha letat frenetiskt efter den bortglömde krigaren släpptes DLC:n "Artorias of the Abyss" och man fick äntligen chansen att stå öga mot öga med honom. Den fallne krigaren var nu korrumperad av det mörker han svurit att bekämpa och det är med en viss sorg man förbereder sig för att möta denna legendariske stridskämpe i en duell.

Artorias är beväpnad med sitt urläckra tvåhandssvärd och klädd i stilren silverfärgad rustning med blå klädsel. Det var svårt att inte bli helt tagen när han äntligen gjorde sin entré i filmsekvensen. Från start märks att Artorias inte är som de andra bossarna i spelet. Han rör sig snabbare, slår hårdare och har ett oförutsägbart mönster i sina attacker. Detta blev några år senare vardagsmat i Bloodborne, men i Dark Souls var Artorias unik.

Efter striden och Artorias blivit fri från mörkrets bojor var det svårt att inte ha en viss sympati för honom. Lägg till det faktum att han offrade sig för att rädda Sif som valp och att den fjärde riddaren, Ciaran, sorgset vakar över hans grav efter striden. En ikonisk karaktär för serien, inte enbart för sin superba strid - utan för sin roll.

De tio bästa Soulsborne-bossarna, enligt Gamereactor

Vicar Amelia - Bloodborne

Mötet med Vicar Amelia är väldigt representativt för vad Bloodborne-upplevelsen många gånger innebär. Du befinner dig på väg upp för de breda trapporna upp till en grandios och gotisk katedral. Atmosfären är tjock och tryckande, och längst in i den enorma salen kan du skymta något. Det är en kvinna som sitter vid altaret med en amulett som hon desperat håller fast vid då hon ber sin bön. Vi vet det inte just då, men hennes namn är Amelia och snart kommer hon, förmodligen mot hennes egen vilja, förvandlas till en stor best och angripa oss.

Denna konfrontation tillhör en av de mest minnesvärda i Bloodborne av flera orsaker. Bara designen på detta monster är iögonfallande, en sorts diabolisk blandning mellan en varg, en ren och... något annat, lika skruvat vacker som den är skräckinjagande. Amelias kusliga och öronbedövande skrik bidrar också, då vi inte riktigt kunde veta hur mycket av den riktiga Amelia som fanns kvar där inne. Kanske var hon mer vettskrämd över situationen än vi var? Men man ska inte heller undervärdera hur spännande och utmanande striden i sig var. Det var en blodig kamp som vi sent kommer glömma.'

De tio bästa Soulsborne-bossarna, enligt Gamereactor

Abyss Watchers - Dark Souls III

Det dröjde många timmar innan vi mötte vår första riktiga Lord of Cinder i Dark Souls III, och när vi väl gjorde det var det inte bara en förtappad lord vi förväntades slåss mot, utan ett helt gäng. Abyss Watchers tillhör The Undead Legion, en specialstyrka formad för att bekämpa The Abyss. När vi träffar dem i dunklet inne i Farron Keep är de i full färd med att döda varandra, som följd av att de korrumperats av The Abyss. Men oavsett hur många gånger de dräper varandra kommer de alltid tillbaka, om och om igen i en oändlig cykel. Tills spelaren kommer in i bilden då, med uppgiften att göra slut på dem en gång för alla.

Det här med att de slogs inbördes var något som vi kunde dra nytta av. Så fort en tredje Abyss Watcher återuppstod, med röda ögon som signalerade att den var korrumperad, riktade sig de två andra in på denne, vilket öppnade för goda chanser för oss att passa på och dräpa ledaren medelst några välriktade hugg i ryggen.

Efter att ha dränerat livmätaren blev skärmen svart och en filmsekvens drog igång. Knappt hann vi andas ut innan vi insåg att den riktiga bossfighten precis skulle till att börja, mot en enda, the one and only, Abyss Watcher - nu förärad ett brinnande svärd och ett (om möjligt) ännu sämre humör.

Vad som följde var en brutal dödsdans och en ständig, nervig avvägning mellan att dela ut ett svärdshugg eller rulla undan. När striden väl var över kunde vi återföra vår första Lord of Cinder till sin rättmätiga plats; lättade och glada över att ha överlevt, men alltjämt smärtsamt medvetna att detta bara var den första av fem lords att möta.

De tio bästa Soulsborne-bossarna, enligt Gamereactor

Great Grey Wolf Sif - Dark Souls

Efter att ha misslyckats i sitt försök att besegra Manus, avgrundens fader, väljer riddare Artorias att använda sina sista skälvande krafter till att rädda sin vän och vapenbroder Sif från det numera spridande och korrumperande mörkret. Det är dock inte i denna skugga av nederlaget från Lord Gwyn's bästa kämpe som de allra flesta spelare mötte jättevargen för första gången. I det mest avlägsna hörnet av helvetesträdgården Darkroot Garden väntade nämligen initialt den fyrfota besten på alla nybörjare och Sif satte oss genast på prov med sin forna mästares bredsvärd mellan käftarna. I denna första sammankomst vet vi dock egentligen ingenting om vem denna vildhund är eller varför han väljer att slåss mot oss. Likt så mycket annat i Dark Souls är nämligen stora delar av historien och motiven gömda i dunkla och otydliga skuggbilder. Trots detta accepterar vi givetvis blint vapeninbjudan och skickar Sif till efterlivet likt alla våra kombattanter dessförinnan.

Kampen mot den monstruösa ulven var dock av det tuffare slaget och den utdragna triumfen smakade därav förståeliga skäl sött. Eller åtminstone till dess DLC-paket "Artorias of the Abyss" släpptes och den sockrade segern byttes ut mot en besk eftersmak. I tillägget får vi nämligen färdas hundratalet år bakåt i tiden och bekanta oss med Artorias och Sifs fördömda kamp mot det bottenlösa mörkret. Och det är här våra skuldkänslor växer sig allt starkare. Att hitta den unga vargen omriggad av ondska och enbart skyddad av sin förlorade herres välvilja satte djupa sår i våra spelhjärtan. Att vi sedan tillsammans lyckades besegra samma fördärv och kreditera Artorias triumfen gjorde bara känslobandet till vargen kraftfullare. Till skillnad från så många andra i Dark Souls-universumet är nämligen Sif varken ond eller korrumperad. Han är bara skyldig till "brottet" att vara lojal mot sin herre och vän.

Valde man slutligen att övervinna Manus innan man ger sig an Sif i originalspelet möts man av en hjärtskärande filmsekvens där Sif känner igen en som spelare. Jättevargen minns nämligen den som räddade dennes liv hundratalet år innan och tillika den som bevarade Artorias heder. Sif är dock numera bunden att skydda sin mästares gravplats och med det alla från att söka upp avgrunden som tog samma väns liv. I en värld vävd av enbart förtvivlan och hopplöshet kan därmed en batalj mellan två individer fängslade av en djup pliktkänsla ta sin början.

Förlåt oss Sif för att det inte finns en annan lösning. Förlåt oss.

De tio bästa Soulsborne-bossarna, enligt Gamereactor

Ornstein & Smough - Dark Souls

Vi har kämpat oss igenom Sen's Fortress, som brutit ner oss med så många fällor, rullande stenar och giftiga ormar att vi för ett ögonblick var säkra på att vi hamnat i en Indiana Jones-rulle. Ljuset i slutet på tunneln som leder ut ur denna helveteshåla är ljuset från det vackra Anor Londo - men plågorna tar inte slut här, kan vi aldrig slappna av? Färden till katedralen tar oss över bjälkar och in genom fönster (efter att ha blivit beskjutna av harpun-stora pilar) och efter att ha tagit oss igenom denna hinderbana befinner vi oss till slut inuti den majestätiska katedralen vi sett på avstånd och längtat till. Porten in till skräckduon täcks av tät dimma och vi vet att död väntar på andra sidan. Vi tar klivet genom dimman...

En tjock riddare i gyllene rustning stirrar ondskefullt ned mot oss - men vänta, vad är detta? Ytterligare en riddare ansluter sig till striden. Redan i den dödliga duons introduktionsvideo får du en idé om hur tuff striden kommer att vara. Bered dig på att möta drakdräparen Ornstein och bödeln Smough.

Paret har varierande hastigheter, attacker och separata livsmätare. Du måste snabbt lära dig att hålla koll på två dödliga fiender samtidigt medan du manövrerar runt i den väldiga salen. Ornstein är snabb, skjuter blixtar och har en lång räckvidd. Hans korpulente kamrat Smough tar längre tid på sig att ladda sina massiva attacker men du vill inte vara i sikte när hans attacker slår ner. När man väl lyckats besegra den ene absorberar den kvarlevande riddaren den andres livskraft och blir superladdad.

Den superladdade versionen av antingen Ornstein eller Smough får tillbaka alla sina hälsopoäng och attackerna blir laddade med blixtar och dunder. Tillfredsställelsen man upplever efter att ha besegrat denna tvåsamhet är en av de bästa känslorna Dark Souls-serien har att erbjuda och har blivit något av en ikonisk bosstrid för inte bara just Dark Souls - utan spel i allmänhet.

De tio bästa Soulsborne-bossarna, enligt Gamereactor

Tower Knight - Demon's Souls

Första mötet med giganten Tower Knight är lika överväldigande som det är spännande. Halva hjärnan säger att spelet bör stängas av omedelbart och andra halvan skriklipar i panik. Striden i sig är upplagd lite annorlunda med armborstskyttar som omringar arenan samtidigt som den stora bossen klampar omkring och försöker stampa och slå sönder alla som befinner sig på marken. Det är viktigt att först ta sig upp på sidorna och eliminera hotet från skyttarna för att sedan ta sig an den stora killen. Kören i stridens musik ekar olycksbådande över hela omgivningen och även om han är stor och långsam slår han fruktansvärt hårt.

Efter Demon's Souls har det såklart funnits andra mäktigt stora vidunder att slåss med men när det begav sig var det annorlunda. Bara själva storleken på Tower Knight kan få vem som helst att tveka på sina förmågor och att bara stå med ett litet (i jämförelse) svärd och kötta i hans hälar känns aningen meningslöst. Tills han faller. Talesättet ju större de är desto tyngre faller de stämmer väl in i det här scenariot och så fort bjässen ligger hjälplöst på marken, då är det bara attackera hans huvud och förhoppningsvis gå segrande ur striden.

De tio bästa Soulsborne-bossarna, enligt Gamereactor

Bell Gargoyles - Dark Souls

Genom dimman. Ut på et tak. Det ser fridfullt ut. Ett par statyer sitter längs sidorna och ser skräckinjagande ut, men det är ju bara statyer, eller hur? Det visar sig att en av dem inte är det och den är redo för en mäktig strid. Med sina flygande attacker och dubbla yxor är det en balett på liv och död där minsta felsteg kan sluta med ett fall nedför taket eller en fet yxa mellan ögonen. Tungan rätt i mun är den bästa taktiken för att lyckas och är du riktigt smidig kan du även hugga av den stenhårda bestens svans och få dig en alldeles egen Gargoyle-yxa.

Precis när du hinner säga saftbulle och känna att striden faktiskt går åt ditt håll ansluter sig en till skitsur staty som vill ge dig på truten. Två stycken samtidigt är illa nog, och nu sprutar de dessutom eld på dig. Den här striden etsar sig inte fast i minnet på oss på grund av en ryslig bakgrundshistoria eller för dess spektakulära presentation utan mer för att spelet ger dig som spelare två till synes oslagbara hinder att ta dig igenom och resten blir upp till dig. Mötet med Bell Gargoyles är lika läbbigt när vi tänker på det idag som när vi mötte dem för första gången.

De tio bästa Soulsborne-bossarna, enligt Gamereactor

Lady Maria - Bloodborne

Lady Maria befinner sig i vad som kallas Astral Clocktower och vi vet att hon studerade under självaste Gehrman samt att hon även var en av de första jägarna att ansluta sig till den nattliga jakten. Hon är från Cainhurst och har till och med vissa band till drottningen Annalise (som hittas i Cainhurst Castle under huvudspelet). Det sägs även att Gehrman skapade dockan som befinner sig i jägarens dröm efter Lady Maria då de båda påminner om varandra till utseende, att de dessutom delar röstskådespelare (Evetta Muradasilova) förstärker den teorin. När du gör entré i den dystra byggnaden sitter Maria på en stol, tillsynes avliden och livlös men om du går fram till henne inser du snabbt att du kanske skulle vänt om och lubbat hem.

"A corpse, should be left well alone. Oh, I know very well how the secrets beckon so sweetly. Only an honest death will cure you now. Liberate you from your wild curiosity."

Efter det bryter dödsdansen ut. Beväpnad med en Rakuyo och en pistol slåss hon som många andra jägare i spelet, till en början. Det som gör striden med Maria så pass intressant som den faktiskt är beror på att hennes olika faser inte är särskilt annorlunda från varandra utan snarare bara förstärkningar. Hon blir mer och mer dödlig ju längre ni slåss och det är nästan som om hon lär sig mer om dig hela tiden. Maria som trots allt är från Cainhurst men avskyr verkligen blodmagin men har under någon punkt valt att gå den vägen vilket gör hennes attacker fruktansvärt dödliga. När Maria är besegrad kan du åka tillbaka till jägarens dröm och prata med dockan för att få höra en helt ny dialog, vilket ännu en gång förstärker hennes band med Lady Maria och Gehrman.

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Det här är våra val på det bossar som har gjort oss rädda, ledsna, förbannade för att sedan få oss att utropa glädjetjut. Vi vill såklart veta vem eller vilka som är dina favoriter och varför i kommentarerna nedan.



Loading next content