Vi har spelat Mirror's Edge Catalyst

Mirror's Edge är tillbaka efter åtta år och Dice försöker för andra gången övertyga oss om att det är minst lika kul att springa runt i kliniskt rena framtidsmiljöer för att hoppa, svinga, klänga, klättra och glida oss genom hinder som fiender och tidsbegränsade sidouppdrag, som att panga helikoptrar i Battlefield-serien.

När Mirror's Edge släpptes i november 2008 så var spelpress tillika gamers hyfsat överens om att det var ett bra spel. Vissa älskade verkligen frihetskänslan och den parkour-liknande strukturen medan vissa ansåg att det som spel betraktat var mer likt ett trial and error-party, där dåliga designval fick spelet att kännas onödigt svårt och oförlåtande. Oavsett vilken sida du tillhörde, kan ingen bortse från att Mirror's Edge var både vackert, nyskapande och en frisk vind i en spelvärld där förstapersonsspel precis började utforska alla olika nyanser av brunt.

Ännu en gång så är det den slanka bruden Faith som innehar huvudrollen och hon är en så kallad runner. En grupp av människor som lever på kanten av samhället och gillar att ja, springa och utföra diverse leveranser och uppdrag. På andra sidan av dessa utstötta, frihetskämpande individer, står det elaka storföretaget K-Sec och är givetvis måna om att stoppa Faith och resten av gänget för att maximera sin egen framfart till ett totalt övervakat samhälle.

Var det en sak som det pratades mycket om när första spelet kom så var det grafiken, och Mirror's Edge Catalyst är precis lika vackert som sin föregångare. Det är lätt att bara stå på kanten av en byggnad och speja ut över den nästintill kritvita, dystopiska staden och drömma sig bort till ett samhälle som kunde varit byggt av Apples designteam. Precis som i första spelet så blir du påmind om vart du ska genom att ramper och rör lyser i en superklar, röd, färg (om du aktiverar runner vision). Det gör att det blir lättare att navigera och på håll se på ett ungefär vart du ska ta vägen härnäst, och det behövs då staden är fullkomligt massiv.

Själva grundmekaniken är i stora drag oförändrad från förra spelet. Det gäller fortfarande att få in ett flyt i sin framfart genom att hoppa vid rätt tidpunkt och avsluta högre fall med en rullning för hålla sitt momentum uppe. När du väl lyckas känns det superbt. Att snabbt springa på en vägg, svinga sig runt en stolpe och hoppsparka en förvånad vakt i nyllet på andra sidan är extremt tillfredsställande, och när du väl lyckas att göra en fläckfri runda så lyser verkligen grundmekaniken i Mirror's Edge Catalyst, mer nu än tidigare, med små förändringar här och där. Det finns ett uppgraderingssystem som låter dig att utveckla dina färdigheter i tre olika delar. Vill du fokusera på att bli bättre på att springa och lättare forcera hinder kan du göra det. Vill du bli bättre på att spöa fiender istället för att springa bort från dem är det helt upp till dig. Hela tiden blir du lite bättre på det du gör och nya möjligheter öppnar upp sig.

Just slagsmålen, eller sammandrabbningarna med beväpnade fiender var en punkt som inte kändes helt klockren i första Mirror's Edge. Många ifrågasatte varför Dice överhuvudtaget valde att ha med dessa delar, då spelet hade klarat sig bra utan dem. I Mirror's Edge Catalyst är slagsmålen tillbaka. Du kan utföra attacker direkt när du springer på väggar eller hoppar men även stå öga mot öga med olika fiender. Du har en snabb attack och en långsammare, som gör mer skada.

Fienderna har en synlig livmätare där du tydligt kan se hur mycket mer stryk som behövs innan du kan skutta vidare om du tar dig segrande ur handgemänget. Det gäller att slå ett par slag, hoppa bak, cirkulera och slå ett par slag till. I betan känns inte dessa fighter särskilt engagerande utan snarare som bromsklossar som mer sabbar flytet än tillför någonting spännande. När du möter fler fiender samtidigt så attackerar de oftast en och en medan resten snällt väntar på sin tur, vilket inte direkt ökar pulsen i dessa slagsmål.

Det som finns att göra i betan är en handfull av story-uppdrag och lite sidouppdrag. Ett av huvuduppdragen låter oss infiltrera en byggnad efter mörkrets inbrott, vilket på förhand kändes som en spännande uppgift men det stod snabbt klart för mig att uppdraget i sig inte var så där nervkittlande som det såg ut att vara. Byggnaden var tom och jag hade all tid i världen på mig att göra misstag, spatsera runt och klättra på väggarna (bokstavligt talat). Vid en viss punkt i uppdraget triggas en mellansekvens igång men tempot höjs inte märkbart mycket efter det, och när uppdraget är slutfört så känner jag mig helt opåverkad. Nu är det här endast en liten, liten del av hela spelet men jag hoppas att storyn och dess uppdrag är bättre utförda i den färdiga produkten och skapar lite spänning.

Sidouppdragen vi kan ta del av är av sorten spring från punkt A till B, och sen gärna tillbaka, på kortast tid möjligt. Att tävla mot folk på globala leaderboards är också en stor del av sidosysslorna. Du får då se konturen av spelaren som har satt snabbaste tiden och det gäller för dig att klå denne. Det är kul att springa mot dessa och försöka skrapa bort sekunder från den totala tiden genom att hitta alternativa sätt att ta sig förbi hinder eller bara lyckas med den där sista rullningen för att snabbt ta sig upp för nästa avsatts.

Med design, grafik och ljud i världsklass så lyckas Mirror's Edge Catalyst att trollbinda mig medan jag kutar omkring men det är hur själva strukturen kommer att se ut på den öppna världen och hur storyn är upplagd som kommer att avgöra själva spelupplevelsen och jag hoppas att dessa bitar blir minst lika förtrollande bra. Med den senaste förseningen så har Dice ett par extra veckor kvar att finslipa och putsa sin produkt och jag ser fram emot att få se hela kartan och uppgradera alla Faiths färdigheter i juni.