Svenska
Gamereactor
artiklar
Sonic Generations

Vi spelar Sonic Generations

Viktor åkte ner till Barcelona för att fira en av världens största spelikoners 20 årsdag, spela Sonic Generations och prata med en av världens mest hatade och älskade spelutvecklare

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Tjugo år har det gått sedan starten. Under den tiden har Sonic the Hedgehog hunnit bli lite av en dinosaurie i spelvärlden. Han började sin karriär med en serie omåttligt populära och fantastiska Mega Drive-spel och har efter det ridit på sin första framgångsvåg långt in i ett 2000-tal kantat av inte fullt så kvalitativa titlar. Faktum är att när jag träffar Sonics adoptivpappa Takashi Iizuka under igelkottens 20-årsfirande i Barcelona, så vet jag inte om jag vill krama eller slå honom.

Iizuka-san tog över rodret för Sonic Team efter Yuji Naka och har varit huvudansvarig för i princip alla Sonic-spel från och med Sonic Adventure. Han bär således ansvaret för horribla bottennapp som Sonic Heroes, Sonic Unleashed och Shadow the Hedgehog, samtidigt som han också definierat undertecknads hela spelbarndom med det fantastiska Sonic Adventure till Dreamcast.

Sonic Generations

Till Iizukas försvar skall sägas att inget Sonic-spel har egentligen floppat ur en ekonomisk synvinkel. De har däremot fått utstå en obönhörligt hård kritik från fans och spelpress som anklagat Sonic Team och Sega för att mjölka licensen till döds. Man talade länge om en så kallad "Sonic cykel", som på förhand kunde visa händelseförloppet för hur fansens hopp tändes och släktes med varje nytt Sonic-spel som släpptes. Det var ett helgerån som pågick under hela 2000-talet och till slut började allt fler fans att tröttna. Sonic som de kände honom, var borta. Han skulle aldrig komma tillbaka och det var dags att acceptera det.

Detta är en annons:

Men under det senaste halvåret så hände något. Trots att alla fans blickar var riktade åt det banala Sonic the Hedgehog 4: Episode 1, så var det ett barnvänligt spel i bakgrunden som bjöd på en förändring i rätt riktning. Sonic Colours. Ett bra Sonic-spel. Det första sedan Dreamcast-tiden. Det var inte på något sätt ett fantastiskt spel, men det var som sagt ett bra Sonic-spel. Och det i sig, var rätt så fantastiskt. Var verkligen vinden på väg att vända?

När Iizuka-san tillsammans med Sonics Brand Director, David Corless, går upp på scenen i Barcelona för att presentera Sonic Generations så spär de inte orden. "Det här är ett briljant Sonic-spel och för att bevisa detta så skall ni få spela det redan idag."

Sonic Generations

För att sätta det här i en större kontext, så måste man förstå är det väldigt ovanligt att vi som spelmedia faktiskt får spela ett spel när det visas upp för första gången. Sonic Team är dock säkra på sin sak med Sonic Generations. De vet att de sitter på bra grejer. De vet också att de måste bevisa detta för en kritikerkår som projektilspytt galla över Segamaskoten under så gott som hela 2000-talet. Och när jag väl får kontrollen i hand så känner jag det med. Det här kan mycket väl bli det bästa Sonic-spelet sedan Adventure.

Detta är en annons:

Sonic Generations är en summering av igelkottens karriär så här långt. Ett spel som blandar gammalt med nytt och räds inte för att stöpa allt i otaliga lager av nostalgi för att ringa in 20 års jubileet. Historien handlar om att en ny nemesis till Sonic sliter sönder universums tid och rum väv. Vilket gör att zonerna och världarna från spelserien sprids som höstlöv för vinden och att tiden som helhet håller på att raderas ut för evigt av den ondskefulla nemesisen. Vad denna ondskefulla kraft dock inte hade räknat med, var att den också skulle skapa sig en motståndare värre än den blå igelkotten. Nämligen två stycken av dom. Den klassiska Sonic från Megadrivetiden och den moderna Sonic från Dreamcasteran och framåt. Tillsammans sätter de i Sonic Generations ut för att rädda tid och rum genom att springa igenom 20 år av Segamaskotens historia.

Sonic Generations

På frågan om vem som skriver manuset till historien svarar Iizuka att det är författarna från Sonic Colours, Ken Pontac och Warren Graff, som även skrivit manus till spel som Madworld men egentligen är mest kända för den omåttligt populära webserien Happy Tree Friends (där gulliga skogsdjur råkar illa ut på våldsamma sätt). Vilket förstås lovar väldigt gott med tanke på hur smart och roligt Sonic Colours-manuset faktiskt var. Även om manuset som helhet lär få åka andravagn till förmån för spelandet, så finns en enorm potential i det Epic Mickeydoftande upplägget. Jag hoppas att Sonic Team vågar lägga tid på att utforska den.

Själva spelandet i Sonic Generations är uppdelat efter klassiska Sonic och moderna Sonic, som med varsin unik spelbarhet delar broderligt på banorna. Klassiska Sonic spelar igenom dem ur ett traditionellt 2D-plan och kontrolleras simplistiskt med styrkorset och en enda knapp, medan moderne Sonic spelas som en uppdaterad version av Sonic Colours och blandar 2D och 3D-miljöer. Under pressträffen/20 års firandet får vi pröva på att spela med båda igelkottarna i en nytolkning av den mest klassiska av alla klassiska Sonicbanor, Green Hill Zone.

Sonic Generations

Det klassiska Sonicläget som spelas i 2D känns på förhand gediget men har än så länge mycket att bevisa om det ska jämföras med de ikoniska Mega Drive-spelen. Av det jag fick spela så kunde jag i alla fall märka fler rätt än fel. Framförallt så har Sonic Team insett hur viktig pinballfysiken är för att definiera spelbarheten. Den skänker spelandet, farten och plattformandet en naturlig följsamhet som vi inte såg skymten av i retroflörten Sonic the Hedgehog 4: Episode 1. Där var fysiken näst intill obefintlig med en igelkott som med lätthet kunde klistra sig fast på lodräta väggar och loopar.

I Sonic Generations finns istället en tydligare definition av karaktärens tyngd och rörelse vilket gör kontrollen mer responsiv och därigenom blir också spelandet många gånger roligare. Likväl så finns en del problem i det att fysiken inte tycks helt konsistens utan stängs av i vissa mer cinematiska partier av banan. Då blir spelet snarare något som liknar ett självspelande piano. Missförstå mig rätt, det är jättehäftigt att titta på för det mesta, men det känns fortfarande synd att Sonic Team inte gjort så att vi kan spela dessa partier mer än genom att hålla styrspaken åt höger.

3D-läget med den moderne Sonic känns då, lustigt nog, som den starkare spelbarheten i Sonic Generations. Här finns en större variation, en mer direkt kontroll över igelkotten även när spelet i princip spelar sig självt och det märks snabbt att det är samma tajta bandesign som i Sonic Colours. Spelandet är väloljat och renpolerat från de sedvanliga problemen i Sonic-spelen och mängder av små eleganta designerlösningar gör spelandet vansinnigt roligt.

Sonic Generations

Bland de mest glada nyheterna är introduktionen av en driftknapp som kan användas för att sladda genom kurvorna i 3D-läget. Sonic slår i spinn som en taggig boll och med ens så förvandlas spelet till arkadracing i stil med Outrun 2 SP, och det fungerar helt otroligt bra. Kaoset från den höga hastigheten i kombination med den känsliga kontrollen är med ens som bortblåst och jag känner att jag har perfekt kontroll över Sonic. Min förhoppning är bara att Sonic Team i det färdiga spelet skall våga bygga mycket kring den här sladdfunktionen, istället för låta den bli ett verktyg främst åt de spelare som vill slipa på sina varvtider. Faktum är just nu känns driftfunktionen som det bästa som hänt igelkotten sedan han äntrade den tredje dimensionen.

Sonic GenerationsSonic Generations

Även om banorna i spelet till större del skall bestå av nygjorda omtolkningar av klassiska Sonicbanor så begränsas de inte på något sätt vad gäller tekniken. Sonic Generations bekänner färg bra och låter den grafiska potentialen hos Playstation 3 och Xbox 360 arbeta ihärdigt. Detta gäller även när du spelar i 2D-läget med klassiska Sonic. Djupfokuset i bilden är enastående, detaljrikedomen likaså och genom banan så bjuds vi på eleganta små kameraskiftningar och farteffekter. Känslan av fart är konstant i spelet oavsett vilken Sonic som du spelar med. Ju mer momentum du samlar ihop desto mer smetas Green Hill Zone-musiken ut, samtidigt som grafiken medvetet suddas så att illusionen blir att spelet går så fort att ögat inte hinner ställa in skärpan.

Sonic Generations

På frågan om varför han tror att karaktären Sonic fått en så dedikerad fanskara så svarar Iizuka "Det kan vara lite för att han är en underdog. Enda sedan han tävlade mot Mario så har han varit i underläge och man har alltid velat se honom vinna. Men egentligen är det inte upp till mig att besvara. För attraktionen som folk ser i Sonic är så vitt skilda och tar så många former att karaktären egentligen definieras av fansen. Så på sätt och vis är det fansen som skapar Sonic nu för tiden och det är vår skyldighet att försöka förverkliga deras förväntningar i våra spel. Det är förstås det vi vill göra med det här 20-års jubileet också. Vi tillägnar det fansen för vi hade aldrig varit här utan dom. "

Den lilla aperitif som jag fick av Sonic Generations i Barcelona summerade på många sätt merparten av min relation till spelen och karaktären under de senaste 20 åren. Hatkärlek. Jag blir förbannad och smått förälskad på samma gång.

Sonic Generations

Förbannad över att Sonic Team vägrar hitta på något nytt och i skydd av "the blue blurs" 20 årsjubileum gör ett spel som egentligen främst består av gammalt (om än nytolkat) material. Förälskad i det faktum att ett Sonic-spel för första gången på evigheter återigen väcker känslor av riktig spelglädje hos mig. Även när jag väl håller i spelkontrollen.

Relaterade texter

Sonic GenerationsScore

Sonic Generations

RECENSION. Skrivet av Viktor Eriksson

20 år i spelvärlden. Det finns mycket att säga. Många historier att berätta. Sega och Sonic Team verkar dock nöja sig med hälften. Viktor har skrivit en recension av Sonic Genereations



Loading next content