Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
artiklar
Call of Duty: Black Ops

Felet med Call of Duty

Call of Duty är större och bättre än någonsin. Men det finns saker och ting som faktiskt börjar kännas gamla, saker som skulle behöva renoveras. Jonas kåserar om felet med Call of Duty-serien...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Den sista kulan är avfyrad och eftertexterna rullar på skärmen. Call of Duty: Black Ops är avklarat och jag känner mig nöjd. Jag hade också satt ett betyg i 9-trakten precis som de som recenserade hos oss. Det är ett jäkligt kompetent actionspel. Tillsammans med Call of Duty 2 och Call of Duty 4: Modern Warfare är det min favorit i serien, rent av. Och multiplayern känns också som ett klart lyft från föregångaren med mer genomtänkta funktioner, bättre balans och såklart zombieläget.

Ändå kan jag inte skaka av mig känslan av att allt inte är frid och fröjd. En känsla av att Call of Duty-konceptet börjar visa sin ålder och att det faktiskt börjar bli hög tid att renovera spelserien. Och det ordentligt. För när jag nu tänker tillbaka på allt jag gjort, så är det inget snack om att EA har en riktigt stabil grund att bygga vidare på med Medal of Honor som på flera sätt känns klart fräschare än Call of Duty-serien.

Det finns helt enkelt ett antal problem, dels sådana som hängt med sedan det allra första Call of Duty, men dels även nya som tillkommit efter vägen. Problem som man gladeligen hade överseende med för fem år sedan, men som nu faktiskt börjar kännas lite påträngande. I synnerhet när det finns andra spel som gjort precis samma grej, fast bättre.

Call of Duty: Black OpsCall of Duty: Black Ops
Call of Duty 2 var ett av de största spelen till Xbox 360 vid premiären och bidrog till att serien fortfarande är så populär till formatet. Bortsett från grafiken känns det än idag fortfarande väldigt mycket som... ja... Call of Duty.

Nu ska det här inte ses som direkt kritik mot Call of Duty, och särskilt inte mot Black Ops. Spelet är som sagt superbt. Se det istället som konstruktiva förslag på vad som skulle kunna bli bättre, och vad som faktiskt skulle behöva bli bättre för att även framtida inkarnationer i serien ska kunna hålla samma höga klass som vi blivit bortskämda med hittills. För Call of Duty-serien är världens bäst säljande actionspel, och bör självfallet kunna backa upp det kvalitet därefter.

De flesta av oss inleder Call of Duty-karriären i varje ny del med att spela singleplayer. Det ger en grundläggande förståelse för spelkontrollen, låser ofta upp nya föremål och ger achievements och troféer samt, framför allt, levererar några timmars skön berg-och-dalbana med massor av action. På de flesta banor spelar man inte ensam, man är antingen en del i en liten trupp, eller en del i en betydligt större.

Något som brukar leda till vad jag tycker är en av de jobbigaste aspekterna av spelet. Nämligen att jag har med mig gubbar, som i de allra flesta fall faktiskt är totalt odugliga, alternativt gör alldeles för mycket. Jag vill åt den gyllene mellanvägen. Nu har jag ofta soldater med mig som skjuter och skjuter med ett till synes oändligt ammunitionsförråd utan att pricka en kotte. Nu är inte Call of Duty någon simulator, men ska jag verkligen behöva göra allt?

Call of Duty: Black OpsCall of Duty: Black Ops
Call of Duty: Black Ops är det bästa spelet i serien hittills, men liksom i övriga delar har man problem med själva berättandet av storyn. Det är direkt svårt att veta vad som händer och varför.

För mig förtar det känslan av trovärdighet och allt som händer känns bara som en stor kuliss. Var är det verkliga kriget? Det är heller inga konstigheter att jag tar lite skada och springer bakåt för att sätta mig i skydd medan tre andra krigare täcker mig genom att beskjuta fienden. Trodde jag ja. För en fiende kan sedan utan problem springa förbi mina tre kompisar som inte ens tittar efter fienden som i teorin skulle kunna vända sig om och skjuta dem i ryggen. Det bryr mina gubbar sig dock inte om utan fortsätter skjuta framåt trots att de har en fiende som de just såg slinka in bakom ryggen.

Men det gör fienden inte, och det för oss till problem nummer två. Alla, och då menar jag alla, är nämligen ute efter just mig. Det är som att mitt huvud är extremt magnetiskt. Fienden som sprang förbi mina soldater vet på något magiskt sätt var jag sitter och vänder sig omedelbart ditåt för att brassa hett bly på mig. Ännu värre är det på slagfältet. Fiender beväpnade med små kulsprutepistoler kan i dunkel belysning sätta en salva rakt upp i näsborrarna, bara man sticker fram kranen bakom en vägg 200 meter bort.

Det är såklart orimligt. Det finns få saker som har så usel precision som kulsprutepistoler. Nu är visserligen inte jag någon elitsoldat, men vid de tillfällen jag fått peppra har jag haft svårt att träffa en telefonkiosk inifrån. Det vore skönt om fienderna brydde sig lite mer om min betydligt mer meriterade och bättre dekorerade officer som står rakt upp och skjuter bredvid. Men inte, det är jag som ska dö.

Call of Duty: Black Ops
Det spelar ingen roll hur många gubbar jag har med mig, vilken rang de har, var de står och vad de gör. I Call of Duty är fienden bara ute efter min skalp.

Innan jag fortsätter vill jag nämna Medal of Honor som kom månaden innan Call of Duty: Black Ops. Det är inte alls lika bra eller välgjort, men på dessa två punkter har EA hittat en bättre lunk. Jag har med mig krigare som faktiskt gör nytta. Jag kan planera mina strider utifrån dem, och de är en faktor att räkna med. Samtidigt har fienden inte samma tokhat gentemot just mig, utan de beskjuter även mina kamrater, vilket är klart frustrationshämmande.

Ett tredje stort problem är hur tydligt checkpoint-baserat Call of Duty är. Det är flera gånger jag fastnat i kniviga situationer och bestämt mig för att gambla. Kutar jag som en vilde hinner jag ofta fram till nästa checkpoint, varpå alla fiender jag har i ryggen plötsligt bestämmer sig för att låta mig vara. Det är ingen mjuk lösning och gör att kriget inte alls känns speciellt organiskt. Call of Duty är som sagt ingen simulator, men det blir för mycket spel av det.

Ett annat problem med lösningen är att man ofta har ett oändligt antal fiender framför sig. Det går alltså inte att spela defensivt och lugnt knäppa alla fiender man har framför sig. Förr eller senare tvingas man göra vansinnes-moves, fast man kanske inte alls vill spela på det sättet. Vilket också förtar en hel del från känslan av ett riktigt krig.

Call of Duty: Black Ops
Checkpointsen gör även att man enkelt kan överlista spelsystemet. Man kan nästan fuska. Har man en gång fattat att man kan rusha check points så är det svårt att börja "låtsasspela". Bara att rusa fram och kasta sig på marken så slutar fienden bakom en att kriga.

Sedan är det multiplayer-delen av Call of Duty. Jag gillar det, knivskarpt. Men utan problem är det inte. Det var Infinity Ward själva som startade seriens trend med att peta in mer och mer föremål och finesser till multiplayer-aspekten för varje ny del. Redan i Call of Duty 4: Modern Warfare knorrades det över hur obalanserade saker var, och sedan dess har det blivit värre.

Grejen med multiplayer är att ska alla spelare ha samma förutsättningar, så måste banorna vara minutiöst genomtänkta och i de absolut flesta fall symetriska. Det lever nästan inga Call of Duty-banor upp till. Vilket i sig inte är ett så stort problem om man inte spelar på hög nivå. Däremot finns alla killstreak-bonusar, perks och vapenfinesser. De rubbar balansen å det grövsta för alla.

Det säger sig själv. För varje nytt vapen man adderar, och för varje ny finess man tillför får man snabbt ett närmast oändligt antal kombinationer. Det går inte att testa alla varianter mot alla. Och Infinity Ward och Treyarch har i bästa fall några 100 beta-testare som har någon månad på sig att avlusa det värsta. Det går inte att jämföra med 20 miljoner spelare som under ett års tid spelar som galningar.

Call of Duty: Black OpsCall of Duty: Black OpsCall of Duty: Black Ops
Ju fler finesser det finns i ett spel, desto lättare blir det att missbruka. Och Call of Duty har flest finesser av alla. Något som också lett till rejält med missbruk och fusk online.

Folk hittar de brister och luckor som finns och skapar snabbt ett obalanserat spel, där vissa kombinationer av vapen och förmågor blir till en pina för alla inblandade. Nu är det ju dock så att den stora massan inte bryr sig om balans och gladeligen spelar vidare oavsett. Och de vill bara ha mer och fler finesser och vapen, även om det sedan resulterar i ett trasigt spel.

Därför kunde jag önska att Infinity Ward och Treyarch gjorde mer som framför allt Bungie (Halo: Reach är ett praktexempel), och skapade detaljerade spellistor där man kan göra sig av med allt kringtjafs. Vill man spela med bara en typ av vapen, inga perks inga killstreaks-bonusar och liknande i rankade matcher, så borde man få kunna göra det.

För att återknyta till Medal of Honor (som absolut inte är bättre än Call of Duty: Black Ops online) som ändå är den närmaste konkurrenten i år, så hade det bara fyra spellistor. Det var totalt avskalat, hade nästan inga finesser alls och i slutändan handlade allt om mig, mitt avtryckarfinger och laget. Inga radiostyrda bilar, inga förmågor som gjorde att jag tålde explosioner och inga osannolika vapenkombinationer. Back to basic, liksom, på ett bra sätt som höll mig kvar i bra många fler timmar än jag trodde det skulle göra.

Call of Duty: Black OpsCall of Duty: Black Ops
Hösttiteln Medal of Honor var EA:s svar på Call of Duty-serien. Även om det absolut inte håller samma kvalitet som Call of Duty: Black Ops, har EA åtgärdat en hel del av de brister Call of Duty fortfarande dras med, och serien kan bli en jobbig konkurrent för Activision längre fram.

Jag är fullt medveten om hur kritisk min krönika låter. Men jag gillar Call of Duty. Det är rent av en av mina favoritspelserier, och Black Ops älskar jag. Men serien börjar visa lite ålder nu, och jag har en känsla av att man har gjort allt förut och att det går att genomskåda spelsystemet. Ännu växer serien för varje ny del, men förr eller senare kommer det att släppas ett nytt spel som inte lever upp till föregångarnas popularitet och i värsta fall kvalitet.

Genom att uppdatera Call of Duty, se till att det hela tiden känns fräscht och ligga steget före konkurrensen, kommer man kunna hålla serien på topp länge. Call of Duty: Black Ops är kronan på verket för Activision, men jag är inte helt säker på att jag vill spela ett spel med samma fel och brister ett varv till. Det är verkligen hög tid att renovera serien om man vill fortsätta vara herre på täppan även i framtiden.

Relaterade texter

Call of Duty: Black Ops - EscalationScore

Call of Duty: Black Ops - Escalation

RECENSION. Skrivet av Jonas Elfving

Nya kartor till Call of Duty: Black Ops har anlänt och Elfving var den som snodde åt sig DLC-paketet först. Här är recensionen av Escalation, där George Romero jagar dig med en spotlight...



Loading next content