Vad hände med actionfilmen?

Hämnd blir aldrig gammalt. Det är en tidlös katalysator som ända sedan skönlitteraturens första stapplande steg varit en av de allra mest tacksamma känsloyttringarna att bygga upp en historia kring. Den har serverats kall, varm och alldeles lagom i såväl böcker som filmer och spel genom åren. Men den har aldrig smakat så illa som den gör idag. Åtminstone inte när det kommer till hämndfilm.

Det som tidigare varit en subgenre fylld av starka berättelser där karaktärer råkar ut för hemskheter och ger sig ut på våldsamma hämndturnéer påminner idag mest om högljudd dumaction från 80-talet. Där det viktiga inte är att involvera oss tittare i berättelser som får oss att heja fram huvudpersonerna i deras jakt på hämnd, utan att ta död på så många som möjligt på kortast möjliga tid.

När en svinförbannad Arnold Schwarzenegger brassade ihjäl tvåhundratjugo elakingar på fem sekunder i Commando kunde man köpa det för att Arnold med sina Opel Astra-stora muskler mest såg ut som något hämtat ur en serietidning och för att det var 80-tal. När den betydligt äldre Denzel Washington gör detsamma i The Equalizer iklädd chinos uppdragna till hakan känns det plötsligt inte lika roligt längre.

Hämndfilmer idag har kommit till en punkt där ordet "småskaligt" inte längre existerar. Idag handlar allt om dödssiffror i klass med större naturkatastrofer och en enda människa som på egen hand eliminerar fullskaliga kriminella nätverk utan att svettas mer än efter ett vanligt glödlampsbyte. Ändå envisas många av filmerna med att försöka hålla sig nere på jorden med sina karaktärer. Som är tänkt att kännas som personer du skulle kunna ha i din bekantskapskrets. En pappa. En farbror. Kanske en träslöjdlärare. En hedervärd tanke. Det är alltid enklare att relatera till karaktärer som går att känna igen och placera in i sitt eget liv. Det gör känslorna så mycket starkare när någonting väl händer dem.

Problemet är bara att ingen pappa, farbror eller träslöjdlärare som jag känner i hemlighet råkar vara en odödlig mördarmaskin som klarar av att ta kål på en tredjedel av världens skurkpopulation genom att slå dem i ansiktet med ett par hopvikta kostymbyxor. Logik är såklart ingen nödvändighet när det kommer till actionfilm. Men när filmskaparna så gärna vill måla upp karaktärerna som vanliga människor, gifter det sig illa att de samtidigt ska vara dödligare än både smittkoppor och Rambo.

Borta är dagarna då en hämndfilm vågade kretsa kring en äldre farbror med mustasch som beväpnad med en strumpa fylld av småmynt gav sig ut för att prygla upp fyra elakingar efter att hans hustru blivit mördad. Det var enklare tider förr. Utan krav på dödssiffror av det tresiffriga slaget. Jag saknar den mindre skalan och hur man med enkla medel lyckades få oss tittare engagerade i berättelserna. Vi skulle alla må bra av lite Charles Bronson just nu.