Nedladdningsbara spel är för billiga

Till PC är nedladdningsbara spel hur gammalt som helst, men till konsolerna började det lite trevande förra generationen med Dreamcast samt Xbox med embryot av vad som skulle bli Xbox Live Arcade till Xbox 360. Tjänsterna till konsolerna är av lite annan natur där det är en speciell typ av spel som blir nedladdningsbara snarare än fullpristitlar, som en sorts genre i sig självt. När jag läser gamla intervjuer och kollar pressreleaser om hur tanken med dessa nedladdningsbara spel var från början är det tydligt att namnvalet av tjänsten, Live Arcade, inte var någon slump.

Microsoft-ansvariga talade om att äldre spelare skulle kunna hitta sina gamla favoriter från förr och kunna spela dem för en billig penning samt nyare enkla titlar som nätbaserade sällskapsspelet Hjärter. En beskrivning som förmodligen var helt uppriktig och stämde riktigt bra i början när det kom klassiker som Gauntlet (fortfarande überkul för fyra spelare co-op), Smash TV och just Hjärter.

Spelen kostade ynka 400 Microsoft-poäng (typ 40 spänn) och under kampanjer gick det att hitta titlar för 200 Microsoft-poäng. Låter som en svunnen tid, men vi snackar om för bara två år sedan. Efter det har något hänt. Gamla klassiker som Pac-Man kommer sällan längre, och om de gör de är de totalt omgjorda med snuskigt läcker grafik, påkostad musik och förändrad spelbarhet. Samtidigt har det börjat välla ut originalspel som Castle Crashers och runt hörnet väntar storslagna multiplayer-strider i Battlefield 1943.

Efter ett år av ensamhet på marknaden släpptes som bekant Playstation 3 och Wii. Sedan de sett hur Microsoft krängde drivor av nedladdade spel ville de också vara med och leka. Nintendo valde att ösa på ur sitt närmast ofattbart stora arkiv av tokklassiker medan Sony valde att fokusera på nya spel (även om man såklart kan ladda ned Playstation-spel, så är det inte tillnärmelsevis lika populärt som Virtual Console).

Sony kom antagligen igång lite för sent med sin satsning och det dröjde ett tag innan det på allvar lossnade för dem med sin nedladdningstjänst, men nu har det kommit igång på allvar och under hösten kunde vi köpa exempelvis Wipeout HD för lite och ingenting och nu kommer det spel i en strid ström varje vecka. Och för dryga halvåret sedan var det Nintendos tur att också vilja börja sälja nya spel då Wii Ware lanserades.

Här börjar det bli lite av ett problem. Spelen har blivit långt mer avancerade och välgjorda än enkla konverteringar, men priset ökar med kanske 40 kronor eller i vissa fall med 80 kronor. Jämför med att ge ut ett urgammalt arkadspel som Joust från 1982 och ta 400 Microsoft-poäng kontra att låta ett elva man starkt team jobba över ett år med att göra remake Bionic Commando: Rearmed. Skillnaden i arbetsinsats är naturligtvis enorm och det ska betalas ut åtskilliga månadslöner, hyror för lokaler, köpas datorutrustning och så vidare.

För att fortsätta ha Bionic Commando: Rearmed som exempel så kostar det alltså drygt 80 spänn. För det får man ett actionäventyr av absolut toppklass med grym musik, sköna bossfighter, härlig humor och ett multiplayer-läge som är som genialt att det numera är ett obligatorium på alla mina spelkvällar med polarna. Det är mer värt för mig än de flesta fullpristitlar. Det är helt enkelt roligare och håller bättre och kostar ändå ofattbart lite.

Bionic Commando: Rearmed släpptes i en sorts skarv mellan en äldre och nyare prissättning och hade det kommit bara två månader senare tror jag Capcom hade tagit 1200 Microsoft-poäng (runt 130 kronor) för det. Fortfarande ett riktigt kap. Men den här högre prissättningen har inte mottagits väl av många fans som tycker att det nu börjar svida för mycket i plånboken att ladda ner spel.

Om du tillhör den skaran fans lär du inte gilla att höra fortsättningen. Nedladdningsbara spel är nämligen fortfarande för billiga. Även med en prissättning till 130 kronor motsvarar det inte på långa vägar den utveckling som varit från att släppa halvtaskigt genomförda konverteringar av uråldriga spel till att släppa vad som praktiskt taget lika gärna skulle ha kunnat vara ett fullprisspel på skiva.

Det man ska veta är att det naturligtvis är licensavgifter även för nedladdningsbara spel. Normalt pyntar man en hundring per sålt spel (kan variera något alldeles våldsamt) till den som byggt konsolen ifråga, vilket kan bli svårt om spelet i sig kostar mindre än en hundring som ifråga om nedladdningsbara spel. Så vad kostar det då? Jo, istället för fasta avgifter har man till nedladdningsbara spel ofta en procentsats. Vad Nintendo och Sony tar är en väl fördold hemlighet, men hos Microsoft läcker allt som vanligt som ett såll och utvecklare har skvallrat om att hela 70% av priset går till just Microsoft.

Av de 130 kronorna exempelvis R-Type Dimensions kostar går alltså 91 kronor till Microsoft. Inte långt ifrån den nämnda hundringen. Microsoft och Nintendo har absolut flest nedladdningar till sina konsoler. Microsoft för att de arbetat in affärsmodellen med att handla online och har konsumenter som tycks älska att spendera pengar på sin burk, samt Nintendo för att de är överlägset störst. Därför finns det anledning att tro att de är dyrare på licensavgifter än Sony som knappast kan klå utvecklarna på lika mycket pengar när de har ett mindre antal konsumenter som heller inte tycks handla för lika mycket per person.

Men Sony kan inte vara för billiga heller. Då blir det en dålig affärsmodell för deras del och de har ju som bekant en ekonomi som inte är vad den borde vara, samt att alla utgivare då skulle stå i kö för att släppa PSN-spel, vilket inte alls är vad som händer just nu, snarare tvärtom. Istället är det Sony själva som oftast får se till att det kommer spel. Min gissning är därför att Sonys avgift ligger på mellan 50-60% av priset ett spel kostar.

Oavsett vilket så är 50-70% sannolikt mer än många av er trodde att det kostade för utvecklarna. Det blir inte mycket per spel man tjänar, och med titlar som blir mer och mer avancerade måste prissättningen hänga med. Och det har den inte gjort. Det kan man lösa genom att antingen ta 130 kronor för ett tokgrymt spel som Castle Crashers och sedan lansera ytterligare expansioner, genom att släppa ett spel i flera delar som med Penny Arcade Adventures: On the Rain-Slick Precipice of Darkness eller genom att helt enkelt höja priset.

På samma gång som det kan kännas trist, är nedladdningsbara spel fortfarande en grym utveckling där slentriantrista uppföljare tycks saknas nästan helt, grå grafik inte existerar och där tiden liksom stannat av. Där samsas underfundiga titlar med geniala idéer som är lite av en gimmick som inte hade mått bra av att bli en fullpristitel, experimentella titlar som nästan känns som mer konst än spel och lekfullt roliga spel som säkerligen haft svårt att hitta en vanlig utgivare.

Jag, liksom de flesta av er, brukar ibland känna mig lite lurade av större företag som bara vill ha mer och mer pengar. Något som egentligen inte är så märkligt eftersom de är företag, de ska försöka tjäna pengar genom att ta fram de produkter eller tjänster vi vill ha. Men i fallet nedladdningsbara spel har kvaliteten på tre år ökat med det tiodubbla och priserna bara med det drygt dubbla. En ekvation som förmodligen inte kommer vara särskilt hållbar i längden och något som varken vi spelare eller utvecklarna kommer att tjäna på.

Att kunna köpa spel som Braid, World of Goo, 3 on 3 NHL Arcade eller Wipeout HD för så lite som de kostar nu är inget annat än rena och skära fynd. De är med råge värda sina pengar. Något vi nog också hade tyckt om det inte var för att vi för tre år sedan handlade urgamla titlar som Paperboy och Root Beer Tapper för 40 spänn, vilket gjort att vi idag uppfattar det dubbla priset som dyrt även om vi får betydligt mer avancerade spel.

Kort sagt är nedladdningsbara spel för billiga och om det ska kunna fortsätta utvecklas på samma sköna sätt som nu får vi nog vackert acceptera att betala vad det kostar. Vilket nog faktiskt är lite mer än nu i vissa fall, spelen är helt enkelt för bra och på tok för prisvärda.