Svenska
Gamereactor
artiklar

Att släppa taget

Spel och genrer som inte följer med i utvecklingen tappar i försäljning till slut. Är japanska rollspel hotade? Jonas tror det.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Ibland måste man släppa taget och gå vidare. Det finns hur många exempel som helst på spel och hela genrer som skulle må riktigt bra av kraftig förnyelse. Jag har spenderat de senaste veckorna med en hel del rollspel. Tyvärr har jag inte haft så mycket tid som jag brukar för rollspel det senaste året, med alla nya sköna släpp av spel. Jag insåg dock en sak, det var inte lika roligt som det brukade vara.

Man ska vara mycket enfaldig för att neka till att japanska spel har varit en enorm inspirationskälla och faktiskt drivande inom konsolbranschen under nästan två decennier. Men jag gillar att analysera saker och har länge sett en tendens inom främst japanska spel de senaste åren. Med införandet av tredimensionella spel har gamla normer för hur ett spel ska vara ställts på kant. Tekniken har blivit bättre och fört med sig helt nya möjligheter. Spelmekaniken har dock fått vara helt oförändrad inom flera genrer, vilket gör att varje spel känns som det förra men med ny huvudperson och ny story.

Japanska rollspel har alltid varit väldigt begränsade, ofta kan man inte ens lämna ett hus innan man pratat med en person eller ens se sina fiender. Allt detta har givetvis sitt ursprung i en begränsad teknik som gjorde det nödvändigt att ha en världskarta att springa på när man skulle mellan ställen. Fler spritar än huvudpersonerna kunde inte springa omkring på skärmen så man fick göra dem osynliga och det begränsade minnet på kassetterna tillät inte fritt utforskande. Detta är givetvis inte något man kunde ha gjort annorlunda då och det finns fler superrollspel från 85-95 än någon människa rimligtvis kan ha tid att spela igenom.

När Saturn och Playstation kom hände dock något. Spelen blev tredimensionella och filmer gjorde sitt intrång i genren. Med spelbarheten hände dock inte mycket, även fast fler och fler spel började erbjuda synliga fiender på skärmen och minispel gjorde avbräck i spelbarheten. Nu är allt det här att generalisera, för det finns undantag till det mesta. Men jag börjar verkligen känna att det är dags för rollspelen att göra ett ryck uppåt. Peka/klicka-genren som representerades av spel som The Secret of Monkey Island har försvunnit sedan länge. När ett spelsystem blir föråldrat är det helt enkelt inte lika kul längre. Och dit börjar många rollspel falla.

Detta är en annons:

Jag börjar bli trött på att inte kunna lämna en stad när jag vill, inte kunna gå genom en skog när jag vill och så vidare. Varför ska jag behöva prata med någon person i ena änden av en stad för att en dörr ska öppnas i den andra änden, eller hitta en mantel för att kunna gå över en bro. Det är fabricerade och helt ologiska problem som styr mig genom hela mitt äventyr. Ingenstans får jag välja något själv, utan jag är tvungen att vandra fram enligt den snitslade banan som producenten satt upp. Ett rollspel är ju egentligen ett fritt spel där handlingar och konsekvenser går hand i hand. Vill jag döda en person måste jag få kunna göra det och vill jag utforska nya platser istället för att vara låst i en by måste det vara okej. Teknologin medger det numera och jag tror att de japanska rollspelens minskande popularitet (i Japan men framför allt i väst) beror mycket på den föråldrade spelmekaniken.

Nu ska inte rollspel svartmålas för mycket. Mästerverk som Suikoden 3 lyckas blanda både frihet och story på ett mycket bra sätt. Nu släpptes det olyckligtvis endast i Japan/Nordamerika och befann sig rent tekniskt på tidig bronsålder, vilket gjorde att det aldrig blev någon supersuccé. Japanska rollspel är ofta bra spelupplevelser, men de befinner sig spelmässigt i en skarv där gammaldags skåpmat och sköna historier skulle behöva förnyas. Jag tror Playstation 2 är den sista stationära konsolen som kommer får rollspel av det slag vi ser idag, spel som egentligen bygger på exakt samma koncept som de gjorde under SNES-tiden med polygoner istället för spritar.

Andra spel som börjar kännas gammaldags är Resident Evil med alla vansinniga pussel. Hit faller också i viss mån det kommande Ninja Gaiden med flera. Resident Evil går dock i bräschen för usla pussel. Spelet ska ju kännas som en rysare, en bra skräckis i en ond värld som skulle kunna vara verklighet. Ja, sånär som på pusslen då, såklart. Vem bygger en polisstation där man måste leta klockvisare och vrida dem rätt för att hitta dolda saker, stoppa kristaller i ögon på statyer för att få vapen och tända eld på facklor i tur och ordning för att hitta nycklar? Och om nu zombierna attackerade så plötsligt, hur hann de springa runt och gömma alla obskyra lappar, dagböcker och sådant innan? Vore det inte bättre att inte gömma dem som folk kunde hitta böckerna lättare? Var de rädda att zombierna skulle tjuvläsa?

Såhär kan man hålla på. Ett spel som Resident Evil skulle ju faktiskt fungera precis lika bra utan alla dessa dumheter. Det finns ingen som helst logik i någonting och man känner sig aldrig skicklig när man stoppar in en sköld ovanför öppna spisen så moraklockan flyttar på sig så man kommer åt en nyckel. Det blir bara att prova sig fram. Hur skulle det se ut om Solid Snake var tvungen att knuffa statyer ned på golv för att hitta en kristall som i sin tur ska stoppas in i en statys öga så man får en magnumpistol, eller vara tvungen att spela en låt på piano efter att ha letat noter för att öppna en dörr? Det skulle förta lite av den seriösa känslan, eller hur?

Detta är en annons:

Samtidigt är det här med förnyelse svårt. Det bevisas inte minst genom att det nästan lika ofta slår fel som det faktiskt lyckas. Super Mario 64 hade det tufft. Inte nog med att det var uppföljare till tiderna bästa 2D-plattformare, det skulle också ta steget ut i tre dimensioner. Resultatet blev oerhört bra och spelet räknas idag som ett av de bästa genom tiderna. Det finns väl ingen som tror att Nintendo hade kunnat släppa en till 2D-plattformare istället Super Mario 64 och nå samma makalösa framgång med det?

För att fortsätta liknelsen, Super Mario Sunshine är ett bra exempel på ett spel där förnyelsen innebar sämre spelbarhet och irriterande moment. Det gäller att alltid hitta rätt infallsvinkel när ett koncept ska förändras. Nintendos fingertoppskänsla räckte inte riktigt ända fram och resultatet blev ett skapligt plattformspel, vilket inte på långa vägar är godkänt i Mario-sammanhang. Å andra sidan. Hade man inte förändrat någonting hade folk också varit missnöjda. Spel och koncept, måste hela tiden utvecklas.

Nu var det japanska rollspel och Resident Evil som fick bära hundhuvudet. Men det finns många exempel på genrer som krympt och försvunnit när de inte anpassat sig till utvecklingen. Peka/klicka-spel har helt försvunnit och korridorrollspel som Eye of the Beholder likaså. Önskvärt vore att något snart händer. Att man i rollspel får större inflytande över sin figurs personlighet, att man får börja utforska mer fritt och att man slipper dessa slumpmässiga strider mot fiender som uppenbarligen kommer från ingenstans. Att man i Ninja Gaiden inte behöver stoppa in löständer i samurajrustningar för att öppna dörrar. Allt det här kommer från en tid då denna typ av pussel var nödvändiga. Den tiden är förbi och speltyper som dras med för mycket spelmässig skåpmat kommer att försvinna. Så har det alltid varit och så lär det förbli.

Att släppa tagetAtt släppa tagetAtt släppa tagetAtt släppa taget


Loading next content