Tokyo suplex!

Jag antar att man kan säga att det liksom aldrig blivit av, trots alla pressresor och trots ett brinnande intresse. Men nu var det äntligen dags att åka till Japan med målet att hälsa på hos Yuke's och få provspela årets upplaga av THQ:s wrestling-serie, WWE Smackdown vs Raw 2009. Föregående version kändes som en stor besvikelse och som sann wrestling-fantast ville jag såklart ta rätt på om Yuke's kommer att hitta storformen från glansdagarna i WWE Smackdown! Here Comes the Pain för Playstation 2.

Resan till Japan blev tämligen händelselös, inte minst eftersom resan var bokad hos SAS så det blev en väldigt skandinavisk tripp. Väl framme i Japan började kulturkrockarna radas upp. Personen i tullbåset kunde inte ett ord engelska och kunde inte alls fråga vad jag skulle göra i Japan utan mottog utan knot min hoprafsade lapp med alla mina uppgifter, liknande sådana man fyller i på USA-resor, och klistrade i ett tillfälligt visum i passet. Trevligt, äntligen framme.

Stegade raskt över till närmaste varuautomat (står exakt överallt) och köpte mig en flaska iskallt grönt te och väntade på flygbussen som skulle ta mig till Cerulean Tokyo Towers, ett av de finaste hotellen i shoppingdistriktet Shibuya. Eftersom resan startade i Sverige på morgonen och tidsmässigt sätt åker man framåt i tiden landade jag i Japan på morgonen. Ingen tid hade alltså förflutit trots en mellan 15-20 timmar lång resa, vilket gjorde att när det var natt hemma i Sverige var det fortfarande morgon. Var milt sagt dödstrött efterresan och passade på att ta igenom mig lite.

Jag, en finsk kollega och vår danske PR-kontakt gav oss av i Shibuya för att insupa lite gatuliv. Är det något intryck som slog mig omgående så är det volymen som var milt sagt sanslös. Gapande människor överallt som ville man skulle komma in till dem och handla, sådana som ville dela ut servetter eller andra reklamprylar och en allmänt hög ljudnivå från överallt.

Nu gillar jag hög volym och trivdes väl egentligen som fisken i vattnet. Magen hade börjat göra sig påmind och även om man får riktigt bra sushi i Göteborgstrakten även i Sverige, så ville jag testa japansk dito. Sushi råkar dessutom vara lite av en personlig favorit. Hittade ett bra ställen med rullband och 20 minuters kö innan det blev min tur. Minst 10 tallrikar skulle man äta 'a två bitar styck och det fick inte ta mer än 20 minuter. Bara att hugga igång medan sushikockarna i mitten av rullbandet som gick runt runt ropade ut vad de lade ut på bandet.

Jag ska inte låtsas att jag är någon sushiexpert men jag det har väl blivit en hel del genom åren ändå och jag försåg mig raskt med mina favoriter. Lite åttaarmad bläckfisk, lite laxrom och japansk omelett. Därefter var det dags att testa mer exotiska grejer. Smask smask. De tio tallrikarna gick åt direkt och fullständigt proppmätt rullade jag vidare.

Tokyo är ingen direkt vacker stad. Eller så är det just vad den är med sin vildsinta blandning av ruckel, tempel, röda torii-portar, skyskrapor och vanliga kåkar av västerländskt snitt huller om buller utan minsta vett och sans. Går man runt ett hörn kan man skickas rätt in i någon mysig Ghibli-värld bara för att runt nästa hörn gå i ett porrkvartsliknande område med hotell som hyr ut per timme och porrställen överallt. Kontrasterna är enorma på ett sätt som inte påminner om någon annan plats jag varit på.

På kvällen vankades middag på den något udda restaurant Ninja som visats hos bland annat Fredrik och Filips program Grattis världen. Den ligger komiskt nog vägg i vägg med restaurant Stockholm. Där inne hoppar ninjor fram ur lönngångar, gör handseals a'la valfri ninjamanga för att fälla fram broar och utkämpar strider. Och då har man inte ens kommit till middagsbordet ännu. Ska sanningen fram var underhållningen på Ninja betydligt bättre än maten, men ninjorna var söta och allt runt omkring så fascinerande att det blev riktigt trevligt ändå.

Dagen därpå vaknade jag innan resten av gänget och stack iväg för en rejäl promenad. Gick faktiskt omkring och bara strosade i sisådär tio timmar. Letade febrilt efter CC Lemon, en japansk citrondryck som innehåller c-vitamin motsvarande 70 citroner. Att den smakar riktigt gott gör ju inte direkt saken sämre och sedan jag väl lärt mig känna igen de automater som hade drycken blev det en hel del CC Lemon under min Japan-vistelse.

Till frukost blev det nudlar. Att välja vad man skulle ha var en baggis tack vare ett fiffigt system där alla rätter visades i ett fönster följt av ett nummer. Sedan var det bara att peta in det antal mynt rätten kostade, vilket var ¥430 (runt 25 spänn) i mitt fall. Ut kom ett kvitto man gav till personalen som snabbt svängde ihop rätten. Hela grejen med att stiga in under de handdukar som fungerade som avskiljare för butiken och gatan utanför kändes lite magisk för mig som mangafantast.

Det var verkligen som att leva Naruto, följt att ett vänligt tillrop från personalen. Jag tog in en rejäl omgång med kalla udonnudlar, sjögräs, extremt löskokt ägg, crabstick, vårlök, omelett och lite annat. Urgott. Helt fantastiskt och ett strålande exempel på att snabbmat kan vara både gott, fettsnålt, mättande och urnyttigt samt ändå vara redigt billigt. Nudlar kom jag att käka så snart tillfälle gavs och är det något jag visste med mig att jag skulle sakna på hemmaplan så var det just... nudlar.

Efter nudlarna stegade jag raskt iväg till närmsta arkadhall och hittade minsann ett riktigt skönt ställe med Tekken 6. Satte mig ned för att lira och kom efter några rundor fram till att Bob, en jättelik fläskig amerikansk bjässe nog skulle komma att bli min melodi. Sagt och gjort slet jag mig igenom alla motståndare vilket faktiskt gick hyfsat. Även om Tekken inte är mitt förstahandsval när jag lirar fighting mot mina polare, har jag alltid haft respekt för serien och denna sjätte del bådar väldigt gott inför Playstation 3-premiären i höst.

Resten av dagen spenderades som sagt gående där jag gick till bland annat Harajuku för att leta coola t-shirtar (något som blev en rejäl framgång). På kvällen togs en taxi tillbaka till Harajuku för en rejäl omgång mat på en mysig restaurant där smårätter konstant togs in. Fastnade för baconlindad sparris och grillat wagyu-kött som var helt rysligt gott (och snordyrt).

Den tredje dagen vankades Akihabara. Lite av en dröm för min egen del eftersom det är världens sannolikt mest berömda elektronikdistrikt. Att ta sig dit med tåg var väl relativt enkelt om man bortser från att det inte är skandinavisk enkelhet på systemet direkt. Det finns mängder av olika bolag som kör till olika destinationer och det går självfallet inte att köpa enhetsbiljetter såsom i Stockholm där man galant byter från pendeltåg till tunnelbana till buss med mera på samma biljetter.

Nå, väl på plats i Akihabara tillsammans med två tyska kollegor och ovan nämnda finne styrde vi raskt vår kos mot Sega World. Ett enormt arkadpalats med allt man kan tänka sig och mängder av UFO-catcher där man med gripklo ska fånga sköna priser. Jag vet att liknande spel finns i Sverige, men priserna får inte blandas ihop. Här är det ursnygga modeller på Asuka Langley Soryu från Neon Genesis Evangelion och spelfigurer som jättegoombas av plysch. Spenderade alldeles för mycket pengar på det hela men lyckades kapa åt mig både den randiga svampen och Mario som spöke från hans eskapader i Super Mario Galaxy.

Trevligt. Hann även med att lira Taiko no Tatsujin som är själva originalet till Donkey Konga samt min gamla favorit Pop'n Music (som jag fortfarande tycker är ett bättre spel än Guitar Hero trots att jag är sjukt kass på det). Därefter var det dags för Tekken 6-turnering. Även om jag lyckades knipa åt mig några ronder var det min finske kollega som var absolut bäst i denna gren, även om en av tyskarna gav rejält motstånd.

Jag ska absolut inte framhäva mig själv som en stor fightingspelare, men jag har åtminstone varit med länge och spelat allt av värde. Som de flesta andra som spelar fighting runt om i stugorna i Sverige så har jag dock trott att jag var näst intill oslagbar innan jag började dels resa runt och träffa andra fightingfantaster, men även bjuda hem dem till mig för hårda duster. Något som under några års tid resulterade i otaliga visiter och ett betydligt större kontaktnät. En del av dessa personer var så oerhört skickliga på att slåss att det nästan fick mig att tappa lusten för genren och spela annat istället.

Varför jag berättar detta? Jo, för strax efter att finnen återigen förnedrat oss ett varv till kom en japansk kille in och slog sig ned vid spakarna för att möta honom. Hur det gick? Tja, ni vet de här nästan overkligt skickliga människorna jag skrev om? Detta var en sådan. Misshandeln var rå, brutal, fullständigt skoningslös och sjukt effektiv. Japanen rörde inte en min medan finnen frustrerat insåg att han aldrig ens nuddade marken under rundan utan bara jonglerades effektivt omkring i luften. Mäktigt. Stort. Underbart att få se ett fullblodsproffs traktera Tekken 6 och visa hur en match kan se ut på riktigt blodtörstigt hög nivå.

Väl ute från arkadhallen blev det istället dags att besöka första stora spelbutiken som en vänlig expedit markerat på vår turistkarta. Väl där var det som att stiga in i himmelsriket. Det sved i plånboken att se alla välfyllda hyllor med oumbärligheter. Det slutade med att jag köpte en exakt kopia av en Neo Geo-joystick avsedd för Virtual Console. Som en dröm. Sedan dess laddar jag glatt hem allt Neo Geo från Wiis nedladdningstjänst och bara myser åt hur fräscha pixlarna blir med komponentkabel.

Därefter styrdes kosan mot Super Potato, en retrobutik (finns även i Osaka) som har ganska precis allt till redigt humana priser. Det bara skrev i köptarmen medan jag vadade fram mellan hyllor fyllda med japanska NES-enheter, ovanliga utgåvor av dem och märkliga tillbehör och accessoarer jag tidigare bara sett på bild. Fantastiskt. Det hela slutade illa för min arma plånbok och jag gick hem med bland annat en trave Virtual Boy-spel, en exakt replika av Super Nintendo-handkontrollen avsedd för Virtual Console och pixelbyggarplattor (kom inte och säg att pixlar inte är konst).

På hemvägen drabbades vi av en mindre monsun och fick köpa paraplyer. Medan åskviggarna slog ned överallt drack vi CC Lemon och besökte redigt obskyra seriebutiker samt försökte ta oss hemåt. Kvällen avslutades på en riktigt trevlig restaurant varpå sängen lockade inför morgondagens besök hos Yuke's.

Yuke's högkvarter ligger en bra bit från Shibuya och resan dit tog sin modiga timme med inhyrd buss, full av förväntansfulla européer. En vit, ganska oansenlig skyskrapa är platsen där all magi händer och innan man går in får man vackert byta till tofflor. Japaner är ett renligt folk och i ärlighetens namn känns det rätt ergonomiskt och skönt att tassa omkring i dem.

Själva presentationen inleddes sedan en trilskande videokonferensanläggning bestämt sig för att fungera. Först ut var Wii-versionen. Lilla Wii är ju den dominerande kraften i spelvärlden idag och därför lägger man i år ned fantastiskt mycket krut på att verkligen få Wii-versionen att fungera. En av nyheterna är möjligheten att bygga upp sina supermätare redan innan man går upp i ringen genom att urföra respektive wrestlers taunts på rätt sätt.

Exempelvis går Randy Orton fram på scenen och lyfter kaxigt händerna över huvudet. Imitera hans rörelser korrekt och du bättre på dina odds i ringen. Gå sedan fram och klappa publiken på händerna och skrik åt andra för att visa hur heel du är och du har en nästan uppladdad superattack innan matchen ens startat. På samma sätt kan man ta av Undertaker hatten som han alltid gör medan Jeff Hardys snabba viftande med fingrarna var riktigt kul att utföra med Wii-mote. Riktigt bra tänkt, även om det finns viss risk att det blir en gimmick av det efter att man gjort allt visst många gånger.

Även uppe i ringen fortsätter interaktiviteten där jag speciellt gillade Mr. Kennedy. Genom att sträcka upp händerna får han ned sin obligatoriska mikrofon, varpå han presenterar sig på sitt oefterhärmliga vis. Vad som lyfter just Kennedy är att hans röst när han presenterar sig ljuder i Wii-moten för maximal känsla.

Yuke's säger själva att målet med Wii-versionen är att göra den mer lättspelad. Tanken är att alla ska kunna vara med och därför gör man det mesta med A-knappen. Något som inte alltid gör att det man tänkt sig händer, men faktiskt fungerar klart bättre än befarat. Att stå i clinch och lyfta Wii-moten resulterar exempelvis i en stadig body slam, medan att lyfta på händerna ovanpå en stege i laddermatch får din wrestlare att sträcka sig efter bältet.

Timing är viktigt och överhuvudtaget finns många minispel i Wii-versionen. Att klättra ut efter en burmatch är ett annat exempel på minispel med timing och utan att avslöja för mycket säger Yuke's att det finns lite fler överraskningar med. Att spela med Wii-moten är som sagt inte helt klockrent alla gånger men fungerar så bra att jag gissar att det är denna version jag och polarna hemma kommer spendera mest tid med i framtiden.

Därefter var det dags för Xbox 360-versionen (kommer även till Playstation 3). Den stora nyheten för i år är möjligheten att skapa sina egna attacker. Det hela gås tydligt igenom i flera steg som är föredömligt enkla med goda möjligheter att granska vad man sätter samman. Allt går att ställa in som hur fort du vill att din attack ska utföras eller om du vill att någon viss rörelse ska gå lite långsammare än andra delar.

Med lite arbete har man snart den bästa finishern i WWE och är redo att ge sig ut i den fyrkantiga ringen. Genom att välja namn på sin attack ur en lång lista av förinprogrammerade kommer kommentatorerna att kunna säga när du utför attacken, men du kan såklart välja ett helt eget namn om du hellre vill. Det går självfallet utmärkt att förändra även befintliga wrestlare. Saknar du någon attack till någon så gör den själv och om någon byter attack, så kan du såklart fixa den med.

Bland de andra spelmässiga nyheterna märks Inferno Match, vilket om vi får tro Yuke's är ett av de mest efterfrågade spellägena någonsin. Något undertecknad ställer sig frågande till eftersom det är ett redigt trist system där man ska sätta fyr på sin motståndare från en liten fjuttig ring av eld. Ingen höjdare direkt i vanlig wrestling och jag har inte saknat det hos Smackdown-serien heller.

Andra nyheter är att man finslipat systemet för tag team-matcher, något man menade att man skulle ha gjort redan förra året. Nu går det dock klart bättre och det är inga problem att stå utanför ringen och hålla i en motståndare, bara för att låta legal man dänga denne ordentligt på fegaste wrestling-vis medan domaren kommer och förklarar att det är helt uppåt väggarna. Ljuvligt, även om jag behöver tjugo matcher till för att kunna svara på exakt hur bra det egentligen fungerar i längden sedan man lärt sig alla finesser.

Efter presentationen vankades rejäl lunch med allt från frukt och snacks till godis och hamburgare, pizza samt sushi i vild mix. Slevade i mig sushi för allt vad tygen höll innan det blev dags att verkligen sätta igång att spela. Något som blev en trevlig tillställning. WWE Smackdown vs Raw 2009 känns faktiskt märkbart bättre än sin föregångare och framför allt mer lättspelat. Eftersom WWE Legends of Wrestlemania ska släppas nästa år saknades legender helt, men jag spelade glatt med Batista mot min tyske kollega som istället valde Randy Orton.

Vi hade innan fått göra våra egna attacker till båda och tävlade frenetiskt i att pulverisera varandra genom maximal förnedring. Det vore att ljuga och hävda att jag vann, men en jämn match blev det på saftiga 30 minuter av rå misshandel. Nu måste jag spela mer såklart och verkligen utforska alla spellägen innan jag uttalar mig slutgiltigt om dess kvalitet, men såhär kul var det helt klart länge sedan jag hade med WWE i spelbar form.

Efter en studiotur där vi gick runt och spanade in utvecklingen av spelet var det dags att åka hemåt. Middagen blev en trist tillställning där den italienska restauranten (Japan lär märkligt nog ska ha några av världens bästa italienska restauranter) gjorde samtliga vid bordet besviken, varpå vi tog och gick ut en sista kväll. En riktigt märklig sådan där vi till slut fastnade på en obskyr hiphop-club och blev kvar till 05 på morgonen. Vilket fick oss att tokstressa tillbaka till hotellet för en frukost och turbopackning, för flygbussen tillbaka gick nämligen 0545. Kanske onödigt att kommentera, men resan hem spenderades till 85% sovandes och de sista 15% med att äta en flygplansmiddag kikandes på filmen Jumper (som var oväntat trevlig, för övrigt).

Allt som allt var det en ovanligt trevlig spelresa med god mat och härliga upplevelser och där framför allt spelet visade sig hålla måttet. WWE Smackdown vs Raw 2009 är väl värt att hålla ögonen på och förhoppningsvis är det början på en positiv spiral för digital fribrottning som i glada vänners lag är bland det absolut roligaste man kan företa sig.