Den sista striden...

Ett evigt krig rasar. Människor ansluter sig till privatägda militära grupper som ligger i ändlösa strider med varandra. Krigen utspelas utan konflikter grundade i religion eller ideologi. Världsekonomin är så hårt knuten till krigsindustrin att den måste olja sig själv för att fungera. Krig som självändamål. Hideo Kojima berättar att han inte är intresserad av att se mer än ett steg framåt i tiden.

Blickar man för djupt i kristallkulan blir det ren science fiction. Men om man nöjer sig med att bara se en kort bit in i framtiden blir historien lättare att relatera till. Cyberninjor och gigantiska robotkrigsmaskiner borträknade ur ekvationen, naturligtvis. Snake har gått och blivit gubbe sen vi såg honom senast. Stackaren har åkt på en släng av Werners syndrom, en sjukdom som påskyndar åldrande. Den gamla ormen hostar, gubbgnäller och har ont i ryggen. Det är med andra ord väldigt lätt att relatera till honom. Helt utan hänsyn till hjältens ålderskrämpor finns det naturligtvis precis som vanligt en ond snubbe med planer på världsherravälde.

Det brukar vara så.

Det finns två sätt att förhålla sig till historieberättandet. Fanskaran som följt Metal Gear Solid-serien kan gotta sig i komplicerade resonemang och kompletterande fakta. För de spelare som är nya eller inte spelar för berättelsens skull finns det ett lättare sätt att se på storyn. En man jagar en annan, Solid Snake jagar Liquid Snake.

Jakten på Liquid börjar på slagfältet. Två militära grupper gör sitt bästa för att ta kål på varandra i Mellanöstern. Snake kan välja mellan att undvika de stridande genom att avancera smygande eller att ta den fartfyllda våldsamma vägen. Om jag som spelare vill vara smygande agent så kan jag leta gömställen och röra mig i skuggorna. Vill jag hellre vara våldsstinn actionhjälte kan jag hala fram ett maskingevär och gå loss.

Den variationen är en av spelets absolut största styrkor. Att kunna välja och vraka mellan spelstilar som båda innebär spelglädje. Om du väljer att gå in i striderna kan Metal Gear Solid 4 mäta sig med de bästa i genren. Vill du hellre lurpassa och utnyttja miljöerna för att inte bli upptäckt så är behållningen annorlunda, men lika stor.

De privata arméernas vapen är id-låsta och därför inte tillgängliga för gammelsnoken. Då är det tur att vapenhandlaren Drebin finns. En läskberoende herre med egen apa och stridsvagn. Drebin ser Snake som en potentiell inkomstkälla och alla vapendubbletter som plockas upp under spelet gång säljs automatiskt till honom. I gengäld filar han bort serienumren från Snakes vapen.

Spelare med vapenfetisch kommer att få sina gevärspipor rejält smorda. Ett förvånande stort utbud vapen som dessutom kan förändras finns att välja mellan. Personligen förvirras jag av den stora mängden och nöjer mig med att använda det vapen som för tillfället har mest kulor tillgängligt. Man kommer som vanligt mycket långt med en bedövningspistol och lite list.

Förutom vapen är Guns of the Patriots fyllt med känslor. Jag är en spelare som har svårt när de stora känslorna svallar. Inte mina egna, de får svalla bäst de vill. Det är när spelets karaktärers känslolyttringar är så starka att jag ryggar tillbaka som jag blir matt. När pampigheten backas upp med stråkar. När jag inte får tänka själv, när allting förklaras i detalj med darrande upphetsade röster. Metal Gear Solid spelar med smäktande toner på varenda känslosträng du kan tänka dig.

Det blir för mycket med all smäktande kärlek, kloner och karaktärer som gång på gång vägrar dö. Därför är humorn så otroligt befriande för mig. Humorn är ett bevis på att man inte ska ta spelet på alltför blodigt allvar. Det blir så starka kontraster mellan allvar och skämt att jag kastas ur illusionen. Även om humorn allt som oftast är på en väldigt låg nivå uppskattar jag att den finns där och bryter av.

För lika mycket som Kojima anstränger sig för att bygga illusioner, lika noggrann är han med att totalrasera dem. Ansträngda dialoger om krig och död direkt följt av en soldat som diarré-bajsar ned en tunna. Komplicerade familje-band, avancerad krigsföring och sen en apa i silvriga kalsonger som rapar högt efter en burk läsk. Udden av allvaret tas hela tiden av.

Högtravande resonemang avväpnas genom plumpheter gång på gång. Vi blir hela tiden påminda om att det är underhållning det handlar om. Risken är att de spelare som tar Metal Gear Solid på för stort allvar blir förbannade av alla absurda inslag. Men de är naturligtvis ute och cyklar. Att Metal Gear Solid är mer lättsamt än vad man ibland luras tro är en stor anledning att jag uppskattar den spretiga produkten. I ett Metal Gear Solid ska det vara cyberninjor, svävande kloner och minirobotar med inbyggd TV och dålig balans.

Även andra grepp än humor används för att ta spelaren ur illusionen. Metal Gear Solid 4 är ett virrvarr av referenser till saker utanför spelet. Hänvisningar till andra spel i serien är både vanligt förekommande och logiska. Det finns också några mer generella referenser till Hideo Kojimas person och tidigare alster utanför Metal Gears universum. Bakgrundsbilder på datorer i spelet inkluderar bilder från spel utanför Metal Gear-serien. Dessa små blinkningar är roliga inslag för spelaren med öppna ögon. Referenser till spelkonsoler, Blu-ray formatet och andra intertextuella skämt haglar.

Att spelet lutar sig mycket på tidigare delar är inget problem. Guns of the Patriots lyckas bra att skaffa sig en egen identitet och särskiljer sig mycket från föregångarna. Även om historien är väl förankrad i det som redan skett tar Hideo oss vidare och bjuder på betydligt mer.

Tempot i Metal Gear Solid 4 är högt och jämnt. Visserligen bryts det upp av de sedvanligt långrandiga filmerna men när det är action så står det sällan stilla. Ibland blir de långa avbrotten för mellansekvenser ganska plågsamma. Jag spelar först och främst Metal Gear Solid för att de lysande smyg- och actionmomenten. Då kliar det i fingrarna när en uppdragsgenomgång drar ut på tiden. När jag blickar ut över rummet av spelskribenter som sitter och spelar samma spel ser jag att bara drygt hälften har en handkontroll i handen. De andra sitter försjunkna i en filmsnutt som de inte kan påverka.

Trots vissa invändningar så finns det ingen tvekan om spelets kvalitéer. Jag fullkomligt älskar det. Att smyga runt som Snake är fantastiskt underhållande. Allting fungerar så bra och så smidigt. Det märks att det finns tidigare spel som utvecklats och blivit bättre efterhand. Metal Gear Solid 4 är kronan på verket. Det har allting ett modernt actionspel ska ha. Det är sanslöst fartfyllt, varierat och coolt.

Krigsspel är ofta så skitnödiga att det blir svårt för mig att roas av dem. Och det är bara att inse, om det hade varit ett gäng marines som sprungit runt och försökt döda varandra i Metal Gear Solid så hade jag gäspat mig igenom stora delar av spelet. Som tur är tas aldrig den enkla vägen. Spelet ser helt enkelt fantastiskt ut. Från motorcyklar till kläder och miljöer, allting är snyggt. Aldrig någonsin smakfullt eller lagom, men jävligt coolt. Överdesignat in i minsta söm.

Det är lätt att bli bortskämd. Om inte spel som Gears of War snurrat i våra konsoler hade vi säkerligen blivit mer bländande av Metal Gear Solid 4. Tekniskt håller det inte samma grafiska standard som den absoluta eliten bland de nya spelen. Men all design är så genomtänkt och välgjord att slutresultatet ändå imponerar. Helheten och detaljerna.

Ett annat starkt kort är omgivningarna i spelet. Snake rör sig fritt i varierade miljöer. Städerna och de mer natursköna områdena ger variation och fägring. De ger dessutom möjlighet för spelaren att visa sig från sin mest taktiska sida. Det finns gott om utrymme för strategiska val, påverkade av hur omgivningarna är uppbyggda. Trånga stadsgränder med massor av skrymslen och vrår står i stark kontrast till grässlättens öppna ytor. Ofta kan spelaren välja sätt att avancera. Det finns nästan alltid flera olika sätt att lösa ett problem.

Tjugo år. Det är så länge Metal Gear-serien levt och frodats. I tio av dem har Metal Gear Solid existerat. Kojima hävdar att det är slut med spelserien för hans del. Det märks att han velat avsluta med flaggan i topp. Det intressanta med en spelserie som levt med en så länge är att de som skrivit spelet inte behöver skapa nostalgi eller en känsla av svunna tider. Hänvisar spelet till en tidigare episod så har spelaren varit med.

Tidsmässigt så var det nu tio år sedan vi spelade det första Metal Gear Solid. Tio år är lång tid. Jag har samma erfarenheter som Snake, även om jag för min del sluppit Werners syndrom. Spelet behöver inte låtsas att tid passerat och saker förändrats. Det har det. Det var tio år sedan jag och Snake invaderade Shadow Moses, inte bara i spelet utan även i mitt liv.

Tio år är en lång tid, för oss båda. Den styrkan används under spelets gång. Det märks att Hideo har separationsångest och ett behov av att knyta ihop trådarna innan han lämnar spelserien. För Guns of the Patriots är en orgie i Metal Gear-nostalgi. Ett klimax som avslutning på en lång saga.